Tidens hastighet är gul

BRÖTJÄRNA. På vindlande vägar reser vi genom bergslagsskogarna. Omslutna av den stora mörkgröna tystnaden spanar vi ut över ett avfolkat Sverige. Sommarstugorna ligger glest utströdda mellan ännu glesare småsamhällen. Efter ett par mil har vi tagit oss ner i Västerdalälvens dalgång och följer det långsamma flödet.

Vi hade ett uppdrag för resan. Någonstans längs med flodfåran i den lilla byn Brötjärna skulle resterna av Bo Ljungbergs Koppartransmack ligga. Svårare än att hitta ruinen och dokumentera det som fanns kvar skulle det inte vara.

Bensinstationer uppförs allt som oftast hastigt och därmed i ett slags konsumtionsarkitektur utmärkt av slit-och-släng-mentalitet. Det betyder att omgivningen ofta har en så osentimental inställning att förfallet tillåts gå snabbt. Är det inte för någon lokal eldsjäl tar naturen snabbt tillbaka det som människan för några decennier behärskat. Därför kan uppdrag som det vi idag gett oss själva vara svårare än de vid första anblicken verkar.

Vi hittar rätt väg. Sommareftermiddagen övergår i kväll när vi når fram till lilla Brötjärna. När vi stannat motorn är det så tyst att det enda som hörs är trollsländornas dova surr. Ingen har grullfest, inga ungar lirar fotboll. Lugnet är nästan kvävande.

Vi står precis i den lilla Y-korsning som ligger mitt i byn. Även om korsvägen ligger lika öde som resten av omgivningen är det här macken borde ligga. Och visst är det så. Under en byggnadsställning ligger den lilla gulmålade boden som en gång betjänat bilister i södra Dalarna.

Det är i ärlighetens namn inte så mycket att se. Vi hittar inga pumpar eller ens rester av fundament. Stationen som en gång burit den eldsprutande logotypen Koptra liknar idag mest ett skjul. Det enda som egentligen gör att vi kan se att detta verkligen är de rester vi letat efter är den Koppartransgula väggen och den lilla grå skylten till vänster om dörren som upplyser om rökförbudet i stationsområdet.

Här har tidens framfart inte lämnat kvar mer än så till oss. Precis som vi satt oss i bilen igen gör vi den upptäckt som trots allt kommer att placera Brötjärna på kartan över kvarglömd modernism. Vi hittar ytterligare en tidshistoriskt intressant skylt som idag egentligen inte finns.

Det börjar med att vi noterar den numera mycket ovanliga hastighetsbegränsningen fyrtio. På andra sidan börjar det brännas. Precis som fyndet vi tidigare skrivit om i Roslagen, sitter där en hastighetsbegränsning upphör-skylt. Skillnaden är att den här varianten är ännu ovanligare. På gul botten ser vi talet 40 överstruket med fyra streck.

Det här märket tillhör ett av de sista som sattes upp i vårt land innan alla vägar fick begränsad hastighet 1971. Det var vid högertrafikomläggningen 1967 som märket framför oss kom till. Därefter levde det således i fyra år. Brötjärna-märket är alltså en riktig raritet.

Nåväl. Alla uppdrag uppfylls inte som tänkt. Bo Ljungbergs mack överglänses idag av en simpel trafikskylt. På resan vidare i längs med älven pratar vi om hastighet och vad som består efter att tiden dragit fram. Vi vindlar vidare i lugnet.


Brötjärna. Ett märke trotsar tiden. Foto: Henrik Nerlund

Koppartrans och bevingad bensinestetik

GUSSNAVA. Bevingade sagodjur med brinnande eld ur gapet är minst sagt en ovanlig syn längs med våra vägar. På ytterst få platser går det att finna något som påminner om det helsvenska kultbensinbolaget Koppartrans. Vi känner dubbelt för att namnet och logotypen idag övertagits av ett klädmärke; Det är förstås kul att se att logotypen lever och används, men ännu roligare vore det om det var bensin som den skapade uppmärksamhet för.

När vi hittar en Koppartranspump stannar vi direkt. På en av alla skånska småvägar har vi Ystad i ryggen och rullar sakta mot Gussnava när vi ser henne. Som en infångare står pumpen utanför vad som idag har blivit en bättre sorterad second-hand-butik. Vi går in och botaniserar bland välutvalda delar av svenskt och amerikanskt 40- 50- och 60-tal. Vi förstår att pumpen står bra här. Och visst har ägarinnan full koll på dess värde. Nog är också färgen påbättrad en hel del.

Koppartrans verkade, som de själva uttyckte det ”i motorismens tjänst”, mellan 1946 och 1964. Därefter köptes hela bolaget upp av Shell, men varumärket fanns kvar en bit in på 1970-talet. Det sägs att tillkomsten av bolaget ursprungligen handlade om att lösa ett logistiskt problem. De båda grundarbolagen Stora Kopparbergs Bergslag AB och Rederi AB Transatlantic (därav namnet!) våndades över att fatygen som exporterade svenskt stål till USA gick tomma tillbaka och fann lösningen att under returresorna skeppa råolja.

Ett raffinaderi byggdes i Göteborg och snart växte det gulsvarta stationsnätet upp över hela landet. Till hjälp att skapa den oöverträffade grafiska profilen engagerades den legendariske Sten Kindgren, som också är mannen bakom högertrafikens H-symbol. Och visst är ”Koptra”, som personaltidningen döpte gripen till en estetisk fullträff.

Raffinaderiet som idag drivs i Shells regi bär fortfarande den största Koppartrans- logotypen vi sett. Den lyckliga tillfälligheten att Shell vid övertagandet kapslade in oljecisternerna med ny plåt är anledningen. När plåten revs av vid en renovering för några år sedan blottades den för väder och vind skyddade klenoden. Till lättnad för alla som uppskattar Koppartrans formspråk har Shell lovat att bevara gripens goda skick.

Vi står på gårdsplanen utanför butiken och beundrar vårt fynd. Den knallgula pumpen går perfekt till den lika gula ”Koptra” och den svarta cirkeln finner sin färgmässiga motsvarighet i slangen. När vi satt oss i bilen och fortsätter den smala vägen känns det bra. Vi har funnit ett av de bevingade sagodjuren som fortfarande sprutar sin eld. Det är inte en varje-dags-upplevelse.


Gussnava. Henrik och Koptra. Foto: Therese Bengtsson
Göteborg. Koppartrans på Shells raffinaderi. Foto: Therese Bengtsson