M O D E R N I S M A

En kulturblogg om modernismens epok. Vi besöker moderna mötesplatser, fikar på kondis och tankar på mackar som ingen längre minns. Varsamt letar vi efter rekordårens reliker. Samtidigt försöker vi filosofera kring en nyss flydd samtid. Kommer världen någonsin att bli så modern som den varit? © Henrik Nerlund (text) & Therese Nerlund (foto)

söndag, oktober 29, 2006

Tårtkartong och termoskaffe


BRÄNNE- BRONA. Vi sitter i den täta trafiken som brusar fram över Västergötlands uppodlade slättlandskap. Ändlösa kolonner av långtradare kämpar på åt båda håll. Stressade bilister utnyttjar varje raka till våghalsiga omkörningar. Enträget spejar vi åt sidorna för att hitta en bra plats för en andningspaus, ett välkommet uppbrott från hastighetsraseriet.

I Brännebrona hittar vi det vi söker efter. Okej, kaféet är igenbommat. Det får bli termoskaffe. Men vad gör det när man står framför en så spännande skapelse som gamla Brännebrona Gästis?

Som en hägring, till hälften tårtkartong och till hälften rymdskepp, står det nedlagda kombinerade motellet och värdshuset framför oss. Som på så många andra ställen står anläggningen och väntar på en ny ägare. Vi hoppas att det inte tar för lång tid.

Värdshuset är märkt av ett par konkurser, men ser ännu i denna dag ut att vara i sådant skick att verksamheten skulle kunna återupptas. Men det är förstås bedrägligt. Hur det ser ut på insidan vet vi inte annat än vad som skymtas genom fönsterna.

Vi pratar om fantasi och betong medan vi går ett varv runt huset. Byggnaden är minsta sagt en av de mest speciella vi mött under våra resor. Här har man vågat satsa på det nya, både i innehåll och utseende. Att det ligger ett cementgjuteri ett par hundra meter bort över dagens E20 har säkert också det hjälp till.

Betongen lever överallt i bygganden. Runt fönster och på taket böjer sig rödmålade bågar i kontrast till den rosa fasaden. Ingången är en historia i sig. Här lämnar besökaren moder jord för ett par sekunder när man tar stegen från parkeringsplatsen in i det stora cementröret. Som i ett gigantiskt sugrör förs man mot dörrarna. Bara för att mötas av besvikelsen i att de är låsta.

Trots all lek med betong är det som vanligt neon vi fastnar för. Här är det enklast möjliga text som gäller. Kort och koncist. I röd neon läser vi: BAR. Så var de med den saken. Våra tankar leds till något motell i U.S.A. med nattliga skumraskaffärer.

När vi får syn på den glade bagaren på husknuten förstår vi att vi är tillbaka i Sverige. Någonstans läser vi att vår fallna stjärna haft ordentlig plats för sina gäster. Med taverna och restaurang för tillsammans 300 personer och 41 rum måste Brännebrona varit en självklar del av resan för många bilister.

Och än är resenärerna nära. Trots att rikssexan blivit E3 och sedan kanske femton år E20 följer trafiken sitt gamla lopp. Vad vi vet kommer det att förbli så under en överskådlig framtid. Trafiken är tät bara ett par meter bort.

Med blotta förskräckelsen tar vi oss ut på europavägen igen. Rasten är över för den här gången. När någon drack kaffe på Brännebrona Gästis före oss vet vi inte. Betongen väntar inte besökare så ofta längre. Återigen sitter vi i den täta trafiken och längtar till nästa paus.


Brännebrona. En tårtkartong möter rymdåldern. Foto: Henrik Nerlund.

Etiketter: ,

lördag, oktober 14, 2006

Lappländsk långsamhet


GLOMMERSTRÄSK. Sakta faller skymningen över Lappland. Mil efter mil går resan genom lågväxt barrskog och över myrar och igenvuxna sjöar. Det är långt mellan mötena. Mellan orterna är det ännu längre.

Nästan precis på gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län ligger Glommersträsk. Samtidigt som vi kommer fram börjar det mörkna. Vid sidan av vägen nås resterna av en bensinstation av solens sista strålar för dagen. Uppradade på samma sätt sedan verksamheten slog igen på sjuttiotalet står de tre pumparna. Färgerna är Gulfs orange, vitt och blått.

Vi står på ännu en sprucken fyndplats i ännu ett akterseglat samhälle någonstans långt från storstädernas dynamik. Här sker ingen utveckling. Det är snarare tvärtom. Förändring blir här ofta synomt med ytterligare nedläggelse och avflyttning. Vi funderar på om människor här fortfarande hoppas.

Tror folk på framtiden i Glommersträsk? Eller står hoppet blott till att allt får fortsätta som det är? Frågorna hopar sig. Men tiden stannar aldrig. Den går på sin höjd lite långsammare på vissa platser. Platser som den här.

Ogräset spränger fram ur betongen och virvlar sig runt pumparnas slangar. Bensinstationen är märkligt välbevarad. Här har ingen vandalism skett utan bara en saktmodig nedbrytnings- process. På skylten står det fortfarande ”Öppet”.

Med viss förtjusning noterar vi att man ur den blåa mittenpumpen kunnat tanka ”DISEL”. Stavat med norrländsk fåordighet.

Medan kvällen lägger sig lämnar vi Gulf i Glommersträsk. Tiden går även här. Alldeles intill har samma typ av avveckling precis inletts. Ytterligare en bensinstation i det som kommit att bli Sveriges bakvatten har slagit igen. Hur den ser ut om trettio år vet vi inte.

Vi anträder ytterligare en av de spikraka vägar lagts ut över landskapet. Vi väntar oss barrskog och en och annan ren. I månsken fortsätter resan genom Lappland.


Glommersträsk. Pumpar på rad. Foto: Henrik Nerlund

Etiketter: ,

tisdag, oktober 03, 2006

Vågade vinklar i väst


HOLM. Resan går längs med västkusten. Vi försöker följa den gamla pulsåder som en gång bar nummer två bland de signalgula riks- huvudvägarna. Genom böljande korngula åkrar plöjer bilen fram. Det är svårt att tro att asfalten under oss varit den mest trafikerade i Halland.

I små grupper av lövträd ligger dungarna och bryter av det annars så öppna landskapet. Precis när vi passerar lilla Holm ett par kilometer norr om Halmstad får vi syn på kvarglömd modernism i skuggan av grönskande sly. Kvar längs en utarmad väg ligger spillrorna av en bensinstation som med sina vågade vinklar och futuristiska lampor minner om amerikanskt sextiotal.

Vi bryter tystnaden som fallit över dungen där vår mack ligger. Få platser längs våra resor är samtidigt så nedgångna som så toppmoderna. Här har bensinbolaget Mobil, som förstås stammar från bilismens hemland, stått för soppa och service. Företaget satsade stort på avancerad arkiterktur där på andra sidan Atlanten och uppenbarligen hamnade en del av detta också här i Holm.

Mobil etablerade sig i Sverige år 1955 liksom så många andra som verkat i motorismens tjänst. Trettio år senare övertogs stationsnätet av Norsk Hydro och stram modernism ersattes med lusekoftor och dåliga vitsar. Varumärket Mobil lever dock kvar som smörjolja.

Vi stannar länge på denna fyndplats. Vi tycker om alla detaljer som här skapar en genomtänkt miljö. Stationshusets vassa vinklar för tanken till överljudshastigheter. Visst är det aerodynamik översatt till arkitekturens kostym. Men bäst tycker vi ändå om pumpön. Längst ner bildar vit mosaik en vacker spegelbild till de ufoliknande lampor som svävar högst upp.

Armaturernas platta form är fantastisk. En armada av fyra flygande tefat accentuerar rymdålderns estetik. Samtidigt som törstiga bilar tankades här under mackens storhetestid tog människan sina första stapplande steg på månen. Framtiden var här och allt var möjligt.

Nu är framtiden förbi. Sedan 1972 har ingen varit på vår närmaste granne. Vi gissar att Mobil höll ut lite längre än så men sen var det slut på optimismen även här. Någon gång ungefär samtidigt som bensinbolaget övertogs, övertogs också vägens trafik av E6:ans spikraka motorväg.

Om interplanetariska resor återigen blir på modet någon gång vågar vi inte sia om. Men en bit in bakom björk och vide står än idag en av de mest moderna mötesplatser man kan tänka sig. Vår resa fortsätter längs västkusten.


Holm. Mackmodernism. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,