En stor stark Two Stroke

FAGERSTA. Likt en autostrada ringlar den fyrfiliga riksvägen förbi bruksortens centrum. Genomfarts- trafikanterna har flyttats från en centralare fåra och i dess bakvatten slumrar ytterligare en avsnörd gammal bensinstation. Även om det är omöjligt att ta sig direkt från den stora vägen till macken annonserar den tydligt sin närvaro ett par meter vid sidan av. Allt som skiljer är ett dike och ett vägräcke.

Vi stannar vid en femtiotalsskapelse som ritats för BP. Det är inte bara det gula kaklet och de gröna fönsterkarmarna som omedelbart avslöjar stationens ursprung. Minst lika demaskerande är det stora, närmast konvexa taket. Detaljerna är tidstypiska. Förutom rundade tak och hörn har pumpön en mycket elegant bumerangform.

Trots att stationsmodellen varit vanlig runt om i landet är den här den första vi sett under våra resor. Skicket är i huvudsak gott och avsaknaden av pumpar vägs kraftigt upp mot det fynd vi gör på stationshusets ena kortsida. Bakom en skjutbar plexiglasskiva uppenbarar sig en mycket stilig oljebar där tapparna fortfarande bär BP:s gröna etiketter. Här finns både diesel och färdigblandad tvåtaktssoppa vid sidan av oljorna.

Enstaka bilar passerar på riksvägen. På den återvändsgata som stationen idag ligger längs är lugnet kvävande. Frågan infinner sig om det verkligen trafiken som lags vid sidan av bruksorten och inte tvärtom? Kvar ligger en station i ett Fagersta som de flesta passerar.


Fagersta. Brittisk bar i femtitalsform. Foto: Henrik Nerlund

Komplett med bensin till bil och båt

BODA. Vid en brygga möts land och hav. Här byter man bil mot båt, här börjar och slutar semestern, här tar man en glasspaus. Liksom vägskälet är landsbygdens mötesplats är bryggan skärgårdens. Det måste ha varit ett kanonläge på sin tid som Texaco hade. Bränsle till både bilfolket och båtfolket. Glass och gnuggisar till barnen.

Först tror vi knappt våra ögon när vi kommer fram till kajkanten. En Texacostation, modell mindre, står kvar i huvudsak helt komplett. Med skylt, pumpar och fartränder. Här är det verkligen som om ägare bara lämnat stationen en dag och gått hem för att aldrig öppna igen. Med tanke på att de små mackarnas epok definitivt tog slut för snart tjugo år sedan med nya miljöregler borde en station som den här knappt existera längre. Även om vi är vid vägs ände långt ut i skärgården är det en surrealistisk upplevelse.
Vi tar en närmare titt på macken. Ljungman- pumparna levererades 1969 enligt typskylten på sidan. Det var två år efter att Caltex bytt namn tillbaka till Texaco. Originalskicket är förvånansvärt bra behållet. Stationshuset har också kvar sin karaktär. Ränderna sitter kvar och skvallrar om bolagets speciella skyltprogram som kom redan på trettiotalet.

Den stora hexagonskylten som står ut mot vattnet är också den som ny. På pumparna är det den nygamla stjärnlogotypen som återkom 1981 med det nya skyltprogrammet ”2000”. Stjärnan som i alla tider symboliserat Texaco är tagen ur delstaten Texas flagga, the lone star state. Ur slangarna har bensin från kvaliteterna ”Premium” och ”Ultra 4” flödat.

Texaco köptes upp av OK Petroleum 1995 och de båda bolagen köptes i sin tur av Preem. Men till Boda har inga gröna björnar kommit. Räkneverken har stannat på drygt fyra kronor litern vilket vid handen ger att den sista soppan såldes här i mitten av åttiotalet.

Bakom station bryter en liten vik in i klipporna och längs den löper bryggan med de tre pumparna för båtfolket. Här har man förutom de två nämnda bensinkvalitéerna också kunnat köpa bränsle med det spännande namnet ”2T Tex-Mix”.

Sjömackarna var länge en vanlig syn i skärgården. Flera av de stora bolagen hade egna nät med pumpar vid de flesta större bryggor. I en klass för sig stod BP. Än idag finns vissa av deras gamla stationer i drift under norska statens flagg.

I Sverige har inte arkitektur och formgivning i motorismens tjänst tillmätts något särskilt värde. Det och allt tuffare saneringskrav har lett till en utradering av de mindre bensinstationerna och deras utseende och utdöda bolagsnamn har fallit i glömska. Snart kommer ingenting att finnas kvar.

Vi vänder oss mot denna utveckling och känner extra starkt, när vi kommer till platser som Boda, att dessa miljöer måste tillmätas ett värde och kunna åtnjuta samma typer av skydd som andra lämningar från tidigare epoker. Sverige är mycket mer än bara faluröda stugor och hällristningar. Här finns moderna fenomen som på kort tid gått från vardag till historia. Dessa bruksföremål behöver också sina beskyddare.

Medan vi står och funderar på varför olika typer av arkitektur värderas på så vitt skilda sätt av antikvariska myndigheter kommer en Waxholmsbåt in till kajkanten. Även om bensin, gnuggisar och glass numera får hittas på annat håll, är bryggan alltjämnt en mötesplats.


Boda. Texaco i sensationellt bra skick. Foto: Henrik Nerlund

En orange skönhet

VÄSTER-TRYSERUM. Medan sommarsolen sakta sänker sig över Tjust tar vi av från Europavägen. Ett par kilometer inåt land sprider åkrarna ut sig runt ett stycke Sverige som kippar efter andan. Skog och ängar blandas med tomma sommarhus, enstaka bondgårdar och igenbommade mötesplatser. Medan vi undrar vart människorna tagit vägen kör vi rakt på ytterligare en pusselbit i landet som inte är.

Vi börjar vänja oss vid att komma för sent, men vid den före detta lanthandeln i Väster-Tryserum blir vi verkligen dragna vid näsan. Enligt ett anslag på dörren har vi med ett par timmar missat butikens sista öppna dag någonsin. Det sista av lagret och annan lös egendom som funnits värdefull har skingrats i en total utförsäljning.

Men i det kanske värdefullaste står kvar. Längs med vägen lyser den bedagade stationsskylten från Gulf än. Plåtskylten är verkligen en raritet och har suttit uppe under decennier efter att stationskedjan bytt logotyp. Gulf-symbolen i Väster-Tryserum ritades på 1920-talet och ersattes redan 1964 med den symbol som används idag.

Den orangea skivan med de skuggade versalerna är det enda som minner om bensinhandeln. Den gamlas pump-ön har förvandlats till ett fundament för en träbänk och andra spår saknas.

Butiken är igenbommad. Landskapet ger en liknande känsla. Medan vi lever med känslan att alltid vara ett steg efter, alltid lite för sena, gläds vi över den skylt som än fyller sin funktion i vägkanten. Inte som vägvisare till bensin utan till den nyss flydda gårdag.


Väster-Tryserum. Lanthandeln har tagit ner skylten. Längs vägen hänger den uppe. Foto: Therese Bengtsson

Inombords tomhet

NÄSVIKEN. Sverige är inget litet land. Vägarna är långa och ibland är det långt mellan spaningarna. Det moderna kulturarvet försvinner allt snabbare och mötesplatser upphör att existera på bara ett par år. Vid sidan av de större samhällena går det långsammare. Men försvinner gör de alla sakta men säkert.

Det var inte länge sedan den lilla hälsingländska orten Näsviken kunde stoltsera med en liten Uno-X-station. Macken ingick i det övertag som Uno-X gjorde av ett stort antal mindre BP-mackar 1989. När vi kommer fram till Näsviken har spåren av Uno-X blekts snabbare än de av BP.

Den lilla modernistiska glaslådan som utgör stationshus kan med lite god vilja jämföras med Peter Celsings nyligen hädangångna Strandvägsstation i Stockholm. Färgerna gult, grönt och vitt avslöjar omedelbart det brittiska förflutna. Medan de nyare pumparna är överdragna av sorgkläder i mörk plast står de ursprungliga kvar vid sidan av. Här har BP:s sköld aldrig målats över.

På baksidan av ett oljefat görs ytterligare en samtids- arkeologisk upptäckt. Svenska BP:s egen maskot ”Pysslingen” upplyser om att tomma fat ska returneras. Pysslingen, eller ”BePe Pyssling” som han egentligen hette skapades av Jan Forslund och hängde ifrån 1966 och tjugo år framöver. Det sägs att det till sist var det engelska huvudkontoret som i sitt likriktningsarbete stoppade den för många kära maskoten från att användas.

Som på de flesta av dessa minnesplatser härskar lugnet och tystnaden. Vare sig gående eller bilister passerar Näsviken i något vidare tempo. Ytterligare en liten station har fått sitt öde beseglat. Än kan den intresserade se hur sextiotalets mindre BP-mackar såg om han eller hon hinner fram i tid. Snart är alla spår borta.

”Jag vill hem då jag är tom inombords”, säger Pysslingen. Idag finns inte längre något hem. Bara den där känslan av tomhet inombords.


Näsviken. Tomma tunnor skramlar mest. Foto: Henrik Nerlund

Dagen H fyller fyrtio

SKÅRBY. Vägen är smal och vi kör närmast i mitten av grusbandet. Då och då får vi möte och går ut åt höger. Rörelsen med ratten är reflexlik och den motsatta ordning som gällde fram till 1967 känns avlägsen. Högertrafiken som en gång varit omdebatterad och i folkomröstning avvisad har tappat sin politiska laddning.

Trots att 82,9 procent av svenskarna valde att behålla vänstertrafiken 1955 kom sidbytet att beslutas i riksdagen redan åtta år senare och genomföras efter ytterligare fyra år. Få förändringar har varit lika genomgripande. Dagen H, den tredje september för precis fyrtio år sedan bytte Sverige för alltid sida. Trafikreformen var versalernas julafton. Information gick ut om ”Dagen H” och ”timman H” från det sk. H-kvarteret i riksdagen.

Över 300 000 trafikmärken fick flyttas, bussar byggas om och trafikplatser spegelvändas. En enorm informationskampanj sjösattes efter djupgående studier av hur förändringen skulle förankras i svenskens medvetande och öka trafiksäkerheten. Formgivaren Sten Kindgren skapade högertrafikmärket som delades ut som påminnande klistermärken att fästa på instrumentbrädan. Märket trycktes också upp som en specialskylt i 130 000 exemplar som sattes i vägkanten för att uppmärksamma trötta bilister på nyordningen.

Först tror vi inte att det är sant, men mitt på den skånska landsbygden hittar vi det kanske sista av dessa trotjänare som än sitter kvar. H-märket påminner här än åldrade bilister om den jubilerande trafikomläggningen.

Vi rotar fram Rock-Boris gamla hit ”Håll dej till höger, Svensson” och känner oss förflyttade tillbaka till det historiska ögonblicket. Ce-Ge Hammarlund, kommunikationsminister Palme och Generaldirektören vid Högertrafikkommissionen Lars Skiöld ledde övergången i direktsänd radio. Privatbilar hade körförbud och yrkestrafiken fick order att exakt klockan 04.50 stanna på vänster sida. Efter ett par minuter körde nervösa bussförare, taxi-chaffisar och andra yrkestrafikanter över till den högra vägkanten. På slaget fem infördes högertrafiken och de parkerade bilarna fick fortsätta sin resa i en ny trafikmiljö.

Skiftet övervakades av 8 000 utkommenderade poliser och militärer. Till dessa fanns uppemot 150 000 frivilliga trafikledare på strategiska platser. Förutspådda olyckor och blodbad uteblev och reformen en succé. Statens Högertrafikkommission blev till Trafiksäkerhetsverket och fortsatte sitt upplysande arbete.

Sedan 1967 har antalet bilar fördubblats samtidigt som dödsolyckorna halverats. Prislappen landade på 600 miljoner kronor i dåtidens penningvärde, motsvarande många miljarder idag. Och Sverige kör på samma sida som alla andra kontinentaleuropéer.

Låten går till sitt slut och vi hör Rock-Boris röst klinga av. Nånstans läser vi det kuriösa att Boris Lindqvist, som sångaren egentligen heter, sedan kanske ett decennium emigrerat till Cypern, en av de fyra öar i Europa där mötena alltjämt sker till vänster. Vi fortsätter i grusremsans mitt.


Skårby. Den sista H-skylten i tjänst. Foto: Therese Bengtsson.

Stars and stripes and service

SIMEÅ. På ömsom vänster- och ömsom höger sida av vägen slingrar järnvägen sakta uppför i Ljusnans vackra dalgång. Med Ödmårdens tremilaskog tryggt i ryggen trafikerar vi Hälsinglands pulsåder, den så kallade ”Tidernas väg”. Här uppe i hambons förlovade landskap ligger Sverige som en tavla nedanför oss. Djuren är ute på sommarbete, det doftar gräs och den enda dramatik som går att uppbåda är de regntunga skyarna som hänger över en annars harmonisk julidag.

Därför blir vi så glada när vi kommer fram till Simeå. Här luktar det inte Sverige längre utan femtitalets U.S.A. Längs en idag avsnörd del av den tidigare allfarvägen reser sig den praktfullaste servicehall vi någonsin sett. Som tagna ur Förenta staternas flagga skådar vi de stjärnor och band som än sitter kvar över porten och viskar Caltex.

Hallen framför oss är inget hälsingländskt hemmabygge efter någon lokal snickares smak. Den vita fasaden med de starka bildelementen i form av de tre gröna ränderna och de en gång röda stjärnorna är tillsammans med det versala futuraypsnittet delar av Texacos grafiska profil från 1937. Profilen skapades av formgivaren Walter Dorwin Teague och baseras på den klassiska formen för skönhet, det gyllene snittet.

Formen går igen både i stationens proportioner och i den för Texaco och Caltex gemensamma femuddiga stjärnan. Teagues exteriöra program som inspirerats av art déco styrde stationernas utseende i olika hård grad till och med 1966 då den ersattes med ett nytt och mer anonymt formspråk. På en bensinmack i Matawan i New Jersy testades det nya utseendet i två år för att sedan bli det allenarådande. I Sverige innebar detta att Texaco återkom som vaumärke i Caltex ställe och att den så kallade hexagonskylten skruvades upp istället för stjärnor och band.

Lyckligtvis kom den förändringen aldrig till Simeå. Här är det fortfarande Teagues klassiska formspråk som gäller. Trots att det är något så futtigt som en kvarglömd sevicehall vågar vi påstå att detta är en ikon i samtida bensinstationsarkitektur. Kanske ensam i sitt slag i hela landet.

Resterna av Caltex i Simeå är en pusselbit av amerikansk nutida designhistoria. Den är ett välkommet avbräck i en annars så blågul trakt iklädd vita knutar, grönbete och vindlande älvdalar.


Simeå. Ränderna går aldrig ur. Foto: Henrik Nerlund.

Ytterligare en lanthandlare har gått på pumpen

VALHALLA. Någonstans i en korsväg i Sörmland ligger gudarnas boning. Åtminstone till namnet. Idag är Valhalla just inget annat än en korsväg men annat var det för bara några år sedan.

Redan under senare delen av artonhundratalet fanns det lanthandel här. Carl Adolf Wall (därav namnet!) grundade Walhalla Lanthandel 1865 och under ett drygt sekel gick det att köpa livets nödtorft här. Där ingår som bekant också bensin och mycket riktigt står en BP-pump kvar och minns.

De första försäljarna av bensin, om vi undantar apoteken, var just lanthandlarna runt om i bygderna. En pump adderades till matvaror, spik och kolonial. Lanthandeln blev på så sätt den självklara mötesplatsen för landsbygdens folk och för de förbipasserande stadsborna i behov av drivmedel.

Idag är det mycket lugnt vid Walhalla handel. Själva lanthandeln håller som bäst på att byggas om till bostadshus och den en gång livliga korsvägen ligger stilla och tyst. Den grön-vita pumpen är fortfarande i ett gott skick och har ännu sällskap av en röd skylt med uppmaningen ”TANKA SJÄLV”. 1961 levererades pumpen från Ljungmans i Malmö.

Det är svårt att inte känna ett visst mått av svårmod när man besöker en före detta handelsplats. Särskilt som den var i fullt bruk för bara några år sedan. Vi undrar var folk i Årdalatrakten handlar nuförtiden? Det är minst två och en halv mil till både Nyköping och Malmköping.

Gissningsvis är det stormarknader och nattöppna bensinmackar som dragit undan mattan för handlaren i Valhalla. Som ett bevis på historiens ironi och rundgång står resterna av bensinhandeln kvar här. För i viss mån sluter denna utveckling cirkeln för den svenska bensinmacksepoken. Från gårdagens lanthandlar med en pump bensin har dagens bensinstationer gått från bensin, olja och service i fokus till just mat, badbollar och allehanda annat.

Nere vid korset hänger en trasig skylt kvar. Fästet ser ut att ha burit BP:s gröna sköld en gång i världen. Uppe vid butiken hänger en gul skylt med orden ”Livs” och ”Bensin” kvar i vinden. En epok är otvivelaktigt i graven.

Handelsbodens nedläggelse är ett självklart svar på att mackarna blivit butiker och tagit kundunderlaget med sig. Så smärtsamt kan det vara. Kvar blir minnen och en allt lugnare korsväg.


Valhalla. En pump minns sin handel. Foto: Henrik Nerlund

Från bensin till bråte

GRISSLA. Medan hjulen snurrar allt snabbare i Sverige fortsätter vi att följa spåren av en inte alltför avlägsen närtid. I samklang med de ekonomiska framstegen rätas vägarna ut och motorvägarna läggs ut över fälten. Det är förstås ingen utveckling som vi i grunden ställer oss aviga till. Den moderna människan har bråttom oavsett om transporten består av personer eller varor. Vad vi däremot predikar är att inte glömma det som så nyligen var.

I Norduppland schaktas jord bort och asfalt kavlas ut i ett långt band från Björklinge till Mehedeby. Om några år står den av många efterlängtade autostradan färdig. Liksom resten av norrlandstrafiken kör vi ännu för en tid på de breddade resterna av rikstretton.

Vi passerar Gryttjom för att se vad det är kvar av den kända spökmacken i Grissla. Den får ett par minuters paus. Mer är den inte värd.

Hade det inte varit för skylten som gapar tomt hade vi knappt sett en bensinstation. Din-X-logotypen är borta sedan länge. Det som är kvar är en salig röra av bråte som sakta multnar. Taket över pumparna har rasat in och resten av förfallet är så långt gånget att inte ens vi kan finna detaljer att romantisera.

Vi far fort vidare och diskuterar än en gång hur snabbt tiden går. Macken i Grissla var i fullt bruk för bara tjugo år sedan och inrymde dessutom en mindre grillbar som varje sommar gästades av hungriga bussturister i mängder. Idag hänger kommunens rivningshot tungt över stället. Konkurser och oklara ägarförhållanden har beseglat ytterligare en bensinstations öde.

Vi läser om att Aftonbladet haft en fabless för macken i Grissla. Varje gång tidningens fotografer passerat lär de ha tagit en bild. Fram till att den digitala tekniken slog igenom har tidningen alltså ögonblicksbilder från uppgång och fall. Huruvida våra bilder av stället är bland de sista som tas vet vi inte, men det är nog en kvalificerad gissning.

Tiden går på platser som Grissla också. Snart står den nya vägen klar. Då finns ingen anledning att passera här mer. Ingen förutom för dem som vill hinna minnas en inte alltför avlägsen nutid.


Grissla. En skylt gapar tom i förfallet. Foto: Henrik Nerlund.

Brittisk bensin hos bonden

NIBBLE. Vi följer en smal landsväg någonstans där den uppländska slätten övergår i Västmanland. Landskapet som är enahanda platt blandar lojt åkrar med gårdar i Falu rödfärg. Då och då ringlar vägen in mellan några lador och skär på det gamla sätter rakt igenom böndernas ladugårdar och bostadshus.

Så är det i Nibble. En stor gård passerar på båda sidor om vägen. Skylten med namnet har dubbla sidor så att det känns som att man både kommer till och lämnar Nibble på samma gång. En stor ladugård som säkert rymmer flera traktorer. Och så förstås den obligatoriska gårdspumpen.

I Nibble är det en gammal trotjänare från BP som servar bonden med den diesel han behöver. I ett tidigare liv har pumpen förmodligen stått i bilismens tjänst på en näraliggande mack. Som på så många andra ställen står stora delar av vår moderna bensinhistoria kvar på böndernas gårdsplaner.

Istället för att hamna på skroten har den här pumpen skonats och kan fortfarande glädja oss på vår resa. Och glädja bonden som fortfarande över ett decennium efter att BP försvunnit från Sverige kan tanka brittiskt.

Vår resa fortsätter med Nibble i backspegeln. Gårdspumpen står kvar mitt på gården. Vägen ringlar vidare i det svealändska gränslandet.


Nibble. En BP-pump servar ännu. Foto: Henrik Nerlund

Tidens hastighet är gul

BRÖTJÄRNA. På vindlande vägar reser vi genom bergslagsskogarna. Omslutna av den stora mörkgröna tystnaden spanar vi ut över ett avfolkat Sverige. Sommarstugorna ligger glest utströdda mellan ännu glesare småsamhällen. Efter ett par mil har vi tagit oss ner i Västerdalälvens dalgång och följer det långsamma flödet.

Vi hade ett uppdrag för resan. Någonstans längs med flodfåran i den lilla byn Brötjärna skulle resterna av Bo Ljungbergs Koppartransmack ligga. Svårare än att hitta ruinen och dokumentera det som fanns kvar skulle det inte vara.

Bensinstationer uppförs allt som oftast hastigt och därmed i ett slags konsumtionsarkitektur utmärkt av slit-och-släng-mentalitet. Det betyder att omgivningen ofta har en så osentimental inställning att förfallet tillåts gå snabbt. Är det inte för någon lokal eldsjäl tar naturen snabbt tillbaka det som människan för några decennier behärskat. Därför kan uppdrag som det vi idag gett oss själva vara svårare än de vid första anblicken verkar.

Vi hittar rätt väg. Sommareftermiddagen övergår i kväll när vi når fram till lilla Brötjärna. När vi stannat motorn är det så tyst att det enda som hörs är trollsländornas dova surr. Ingen har grullfest, inga ungar lirar fotboll. Lugnet är nästan kvävande.

Vi står precis i den lilla Y-korsning som ligger mitt i byn. Även om korsvägen ligger lika öde som resten av omgivningen är det här macken borde ligga. Och visst är det så. Under en byggnadsställning ligger den lilla gulmålade boden som en gång betjänat bilister i södra Dalarna.

Det är i ärlighetens namn inte så mycket att se. Vi hittar inga pumpar eller ens rester av fundament. Stationen som en gång burit den eldsprutande logotypen Koptra liknar idag mest ett skjul. Det enda som egentligen gör att vi kan se att detta verkligen är de rester vi letat efter är den Koppartransgula väggen och den lilla grå skylten till vänster om dörren som upplyser om rökförbudet i stationsområdet.

Här har tidens framfart inte lämnat kvar mer än så till oss. Precis som vi satt oss i bilen igen gör vi den upptäckt som trots allt kommer att placera Brötjärna på kartan över kvarglömd modernism. Vi hittar ytterligare en tidshistoriskt intressant skylt som idag egentligen inte finns.

Det börjar med att vi noterar den numera mycket ovanliga hastighetsbegränsningen fyrtio. På andra sidan börjar det brännas. Precis som fyndet vi tidigare skrivit om i Roslagen, sitter där en hastighetsbegränsning upphör-skylt. Skillnaden är att den här varianten är ännu ovanligare. På gul botten ser vi talet 40 överstruket med fyra streck.

Det här märket tillhör ett av de sista som sattes upp i vårt land innan alla vägar fick begränsad hastighet 1971. Det var vid högertrafikomläggningen 1967 som märket framför oss kom till. Därefter levde det således i fyra år. Brötjärna-märket är alltså en riktig raritet.

Nåväl. Alla uppdrag uppfylls inte som tänkt. Bo Ljungbergs mack överglänses idag av en simpel trafikskylt. På resan vidare i längs med älven pratar vi om hastighet och vad som består efter att tiden dragit fram. Vi vindlar vidare i lugnet.


Brötjärna. Ett märke trotsar tiden. Foto: Henrik Nerlund

Ett vykort från Hasse i Dämbol

DÄMBOL. Solen målar upp sin vykortshimmel i ljusa färger. Små tunna sommarmoln vandrar sakta över oss när vi i lagom takt gör en resa genom Sörmland. Sverige är intensivt grönt runt om oss. Ungefär som att naturen vet att det är nu det gäller att visa hela repertoaren, om ett par månader ligger mörkret och kylan tung och obarmhärtig.

Visst lever man alltid på något sätt i nuet även om praktikaliteter och framtidsplaner gnager i bakhuvudet? Dagar som den här känns det helt osannolikt att inte sommaren varar för evigt. Vi kör på igenom ett blommande landskap, ungefär som att man alltid kunde göra det när det faller en in. Att leva i nuet är ett slags förnekelse. Det är bara att man inte vet om det.

Tillbaka till Sörmland. Med Björkvik någon mil i ryggen stannar vi för ett stopptecken när vår väg rinner samman med en av riksvägarna som korsar landskapet. Vi tar av åt vänster i den glesa trafiken men stannar snart till igen.

Med orange skylt, glänsande pumpar och ett litet stationshus hittar vi det som finns kvar av traktens Gulf-handlare (och det är som sagt ganska mycket) i ett stiligt skick. Vi kliver ur bilen och fotograferar. Känner oss lite som japanska turister, men vad gör väl det?

Plötsligt dyker Hasse Eriksson upp. Hasse gör macken komplett framför våra ögon. Han drev macken under många år och berättar att han fortfarande ömt vårdar sin station, även om det var länge sen han slog igen. Bensinstationen ärvde han av sin far som började verksamheten som åkare någon gång på tjugotalet.

Hasses station blev liksom så många andra småmackar aldrig övertagen av Q8 när de köpte Gulf 1983. Här fick femtitalet stå kvar. Till glädje för många säger Hasse, när han visar den fina oljebaren som finns kvar i det lilla stationshuset. Det är inte bara vi som stannat och plåtat här.

Idag bor Hasse och frun i ett Mexitegelhus bara några meter till vänster om macken. Så föreståndaren håller fortfarande ett vakande öga över sin klenod från fönstret eller uteplatsen. Det tycker vi är bra. Sådana här fynd behöver någon som ser till dem och ger dem en stänk färg då och då.

Vi lämnar Hasse och hans lilla rörelse och fortsätter resan. Utan att tänka på det leder vägen, oavsett åt vilket håll vi väljer att köra den, mot ett slut av sommaren och alla måsten som snart tar vid. Men vi väljer att hålla de sorglösa tankarna vid liv.

Eftermiddagssolen steker ute. De små molnen syns inte längre av. En enorm blå himmel ligger öppen över oss. Mycket mer vykort än såhär blir det inte.


Dämbol. En levande bild från femtitalet. Foto: Henrik Nerlund

Grönvit färgskala

HACKÅS. Storsjöbygden blommar. Här tar en av mörker och kyla plågad landsända igen sig under ett par soliga månader innan pendeln vänder tillbaka igen. Gärdsgårdar och fäbodvallar omger vägen och bryter av mot den omkringliggande skogens mörker.

Vi följer Europas längsta nord-syd-gående väg. Från Karesuando till Gela på Sicilien löper den nästan 500 mil långa E45. Inlandsvägen fick sin gröna numrering så sent som i höstas. Innan dess hette den bara riksväg 45 och slutade i Göteborg. Långt uppe i Jämtland känns båda dessa slutdestinationer ungefär lika avlägsna.

Vi stannar till en stund i grönskan. Soldis över Storsjön och böljande ängar i ett möte av vitt, blått och grönt. Färgerna i Republiken Jämtlands flagga kunde inte vara mer passande denna sommardag. Halvt sammansmält med omgivningen i ovannämnd färgskala ser vi plötsligt hur resterna av BP i Hackås uppenbarar sig.

En ensam dieselpump med den en gång så stolta gröna skölden står bortglömd kvar i ett virrvarr av smörblommor och rölleka. Även om avståndet till vägen bara är ett tiotal meter är vår BP-tapp inte någon levande mötesplats längre. Det stora avståndet här är inte i meter utan mäts i tid.

Bredvid räkneverket som mätt upp öre per liter finner vi pumpens bruksanvisning. På ett precist och korrekt sätt läggs texten ut om hur den ovane hanterar ”pistolventilen”. En så förhållandevis enkel manöver som att tanka en bil förvandlas här till en saklig prosa som nästan måste läsas upp med den högspända svenska som vi känner från journalfilmer och 50-talets tv-presentatörer.

”Avlyft pistolventilen från hållaren på mätarskåpets sida. Drag ut handtaget på hållaren till pistolventilen. Härvid startar motorn och räkneverket nollställes automatiskt. Placera pistolventilen i tanken och uppmät önskad volym. Stanna motorn genom att trycka tillbaka handtaget i utgångsläge. Häng upp pistolventilen, avläs volymen och betala i kassan.”

Vi ser oss om. Ingen kassa så långt ögat når. Stationshuset är puts väck. Grönskan gör det nästan omöjligt att leta på marken runtomkring efter fler fynd. Men det gör inget. Vi är nöjda med vår enda pump.

Vi fortsätter att prata om färg. En smal riksväg skyltas grön. Ett landskap lever upp under ett par månader när marken täcks av annan färg än vit. En sista lämning av BP i Hackås som binder samman färgerna.

Visst finns det en speciell skönhet här där ett insomnat bensinbolag möter en minst sagt levande Storsjöbygd?


Hackås. Rölleka, smörblomma och diesel. Foto: Henrik Nerlund

Den osannolika återkomsten

STOCKHOLM. Efter nästan tjugofyra års bortavaro återkommer, lite osannolikt, en gammal vän till Sverige. Under början av nästa år kommer återigen det klassiska bensinmärket Gulfs orangea cirkel att pryda bensinstationer längs med de lite mindre vägarna.

Under våra resor har Gulf korsat våra vägar mer än en gång. I olika stadier av förfall har pumpar och stationshus stått och väntat på oss. Ibland har det varit så enkelt som i uppländska Långtora, en vacker logotyp på baksidan av en gårdspump. Att stämma träff med en fullt fungerande station har tidigare varit något som hört utlandet till.

Vi pratar med Hans Lejon, som är Svenska Gulfs nye vd, om modet att ge sig in på en så svår marknad som bensinförsäljning. Han gillar utmaningen med det nygamla bensinmärket.

– Det är som med laxen. Det är av dem som jobbar mot strömmen som det blir de finaste fiskarna, säger Hans Lejon.

Han berättar att gensvaret från varit stort sedan det blivit klart med återetableringen. Många hör av sig och vill bli återförsäljare. Det handlar både om personer som vill driva hela stationer eller att sälja oljor och andra Gulf-produkter.

Trots att Gulf försvann redan 1983 är märket påtagligt välkänt. Många minns det från tidigare och de allra flesta associerar det med kvalitet berättar Hans Lejon.

Genom företaget Nordic Oil, som bildades i januari 2006, går de båda befintliga småmackskedjorna Pump och Q-Star upp i Gulf. Småländska Anderstorp är först. Där skruvas den orangea skivan upp som ett förebud om vad som ska komma på fler platser.

I ett första steg skyltas 150 stationer om för att efter två år bli 400 i hela Skandinavien. Hans Lejon berättar stolt att 25 av Pump-mackarna tidigare varit Gulf-stationer och alltså nu återställs i sin originalskyltning.

– I Emmaljunga har macken till och med kvar sin klassiska stolpe. Där kommer vi att skruva upp den orangea skylten som det såg ut förr, säger han.

Det är en fröjd att höra, tycker vi och drar oss till minnes var det finns andra gamla stolpar som skulle behöva en uppfräschning. Av de få som står kvar används många, som t.ex. i Heby, av andra vägnära verksamheter. Kan de också byta färg i framtiden?

Det nya stationsnätet kommer att bestå av både bemannade stationer och helautomatiska varianter. Idén är att framförallt satsa på landsbygden där närhet till bensin och service är viktigt. För stadspubliken gör man en särskild satsning av annan karaktär.

– I både Göteborg och Oslo kommer vi att öppna butiker med Gulfkläder. Där ska man kunna köpa Steve McQueens klassiska racingjacka, säger Hans Lejon.

Vi önskar Gulf lycka till och gläds över att utveckling inte i alla fall är liktydigt med avveckling. Men om det kommer att gå att fylla tanken på nytt på de gamla hederliga Gulf-stationerna som vi tidigare besökt i t.ex. Tingsryd, Glommersträsk eller Holmsveden är nog ännu för tidigt att säga.


Långtora. Det är återigen fart i Gulf. Foto: Therese Bengtsson.
Heby. Gulfs gamla stolpe står kvar. Foto: Henrik Nerlund.

Sju sorters kakor och Elvis på tallriken

TRYDE. ”Jail House Rock” strömmar ur högtalarna inne på kaféet. Elvis mörka röst letar sig ut till parkeringsplatsen där vi står och darrar över det platta landskapet. Vi har stannat för en kopp kaffe och för att äta de obligatoriska sju sorters kakorna. På 50-tals kaféet i skånska Tryde äter man nämligen hallongrottor och schackrutor än.

Vi spanar in turistkabinerna som går att hyra sommartid. En rosa Caddilac står utanför och skiner. Det ser ut som en installation som är lite för bra för att vara sann. Ett stenkast bort står två ESSO-pumpar och gör bilden fullständig.

Medan jukeboxen klickar till och byter skiva kliver vi över tröskeln. ”Devil In Disguise” går på. Det är sådär lagom mörkt där inne. Vi går fram till disken för att beställa. Kaffe och kakor förstås, men också en smörgås med tillhörande Champis blir det.

Inne på kaféet är rummen möblerade med tidstypiska möbler, golven är svartvit-rutiga och fina reklamaffischer tittar ner på oss från väggarna tillsammans med porslin och burkar på hyllorna. Vi slår oss ner och börjar prata över kaffet. Vi kommer ganska snabbt fram till att balansen från jakten på det moderna här förskjutits till nostalgins fördel.

Här finns till och med ett litet 50-tals museum. Vi sitter kort sagt i en levande samling. Utvalda delar av ett decennium omger oss och skapar en genomtänkt miljö. Det är hemtrevligt och servicen är sådär skånskt personlig.

Vi sitter länge och pratar. Under tiden hamnar mer av ”The King” på skivtallriken. Efteråt skriver vi i den tummade gästboken. Många verkar vara stammisar här. Namnen återkommer sommar efter sommar. De som lyckats hitta hit kommer igen.

Nu gäller detta även oss. Medan vi går ut över altanen bort mot bilen svartnar himlen och åskan börjar mullra. Landskapet darrar. Sakta smälter Elvis röst samman med det kommande regnvädret.


Tryde. Kaffe och Caddilac. Foto: Therese Bengtsson.

Röd logotyp i grönskan

BÄSNA. Snårskogen kryper nära vägkanten. Vi reser i en grön kuliss av sly och tät björkskog. Som ett smalt streck av ljus ligger vägen framför oss och pekar ut vår riktning. Det är en smal och tämligen rak strimma av asfalt.

På höger sida öppnar skogen upp sig i en liten glänta. Vi stannar. Det är ingen sådan glänta man föreställer sig när man hör ordet. En barack, en husvagn, två tankar och allsköns småbråte fyller platsen vi besöker.

Trots alla dessa spår av mänsklig aktivitet syns ingen till. Platsen känns märkbart övergiven. Ändå stannar vi längre här än vid en vanlig bensträckare. Anledningen är det som står mellan de båda bränsletankarna. Här står nämligen en del av traktens moderna historia. En gammal Texaco-pump.

Visst kunde både pumpens skick och sällskap varit bättre. Men vi ser också skönhet i allt det solblekta. Grön som den omgivande skogen står den där och väntar på att upptäckas. På baksidan är skicket bättre. Här sitter än den så kallade hexagon-logotypen kvar. Texaco-märket har hållit för tidens tand.

Mellan 1967 och 1981 såg bolagets symbol ut så här. Det är ytterligare en kvarglömd bild från ett tidigare Sverige som idag närmast är konst. Eller formgivning i alla fall.

Vi pratar om varför insomnade bensinbolags logotyper alltid är så vackra.
Preems gröna björn som idag närmast vanpryder före detta Texacostationer kan liksom inte mäta sig.

Vår fyndplats i Dalaskogen ger inte särskilt mycket mer. Vi letar runt bland bråten men finner inget intressantare än det vi redan sett. En kvarglömd relikt. En sedan länge förlorad logotyp. En glänta med skräp.

Vi vadar över sly och snår. En övergiven plats byts mot en hemtrevlig bil. Det är kompakt av grönska runt om kring. Vägen ligger åter framför oss som en pil genom skogen.


Bäsna. En övergiven logotyp. Foto: Henrik Nerlund.

När luster faller på

HAMMERDAL. Jämtland sover medan vi far förbi. Den ljusa sommartnatten glider sakta över i det blida morgonljus som får skogens insekter och fåglar att sakta vakna till liv. Vägen kränger fram från lappmarkerna vi nyss lämnat och leder oss söderöver.

Det är nästan tyst när vi kommer fram till Hammerdal. Som ortens förmodligen enda vakna människor känner vi den där typen av lite fånig högtidlighet när vi lämnat bilens trygga säten för en bensträckare. Då får vi syn på automaten.

På en husvägg alldeles bredvid glänser Nils Adamssons kondomautomat. Fyra kronor var priset senast denna dygnet-runt-öppna försäljare krängde gummi. När det kan ha varit förblir en gåta. Om det var för trettio år sedan eller vid den flydda lördagens logdans finns ingen vaken att fråga.

Kondomautomaterna inte var helt oomstridda under det pryda femtitalet. Det sägs att de under lång tid benämndes med det mer oerotiska namnet ”sjukvårdsautomat”. Längst ner på apparaten noterar vi det avskräckande ordet ”TJUVLARM”. Mindre bemedlade herrar gjorde sig icke besvär om lusten föll på med andra ord.

Vi skojar lite och pratar om automatåldern. Om att en återkomst för varuautomaterna på bredare front kanske inte är helt otrolig i tider som dessa med rationaliseringar och personalminskningar.

Ett par hundra meter bort fortsätter vi vår inventering. En mindre skyltskog möter oss på någonslags upplag vid sidan av vägen. Det handlar om en lång rad femtitalsmärken som fortfarande verkar få tjänstgöra här och där. Även om skyltarna sedan länge passerat sista-förbrukningsdatum är de inte på väg mot den sista vilan ännu.

Det glädjer oss. Vi uppskattar som bekant det sköna i gamla trafikmärken. Men det är inte bara gammal plåt vi hittar idag. Bland cirklar och trianglar gör vi ett närmast sensationellt fynd. Vi hittar det kanske enda kvarvarande spegelvända vägarbetsmärket som finns i landet.

Det kan tyckas överdrivet att glädjas över en bakochframvänd skylt och vi kan nog hålla med om att förtjusningen vi känner gränsar till filatelistens fascination över feltryck. Sanningen är nämligen att den skylt som används idag egentligen också är felaktig.

Så här hänger det ihop: I bilismens barndom importerades märket från Frankrike till Sverige. Vägarbetaren ska gräva med ryggen åt vägen, men eftersom Sverige hade vänstertrafik på den tiden blev symbolen vriden år fel håll. Fransmännen har kört på högra sidan hela tiden.

Vid högertrafikomläggningen spegelvändes en låg rad märken, så också detta. Därför är grävarbetaren alltjämt vänd åt fel håll i Sverige jämfört med resten av världen.

Med denna anektdotiska visdom i bagaget sätter vi oss till rätta igen. En småkylig morgonbris byts mot en varm kupé. Resan fortsätter med lite jazz på stereon. Allt medan Jämtland sover utanför.


Hammerdal. Slutsålt gummi. Foto: Henrik Nerlund.
Hammerdal. Grävjobb på fel sida. Foto: Henrik Nerlund.

Dubbelt upp i Hannas

HANNAS. Idag är det lilla skånska samhället Hannas inte mycket mer än en mjuk s-kurva med kringliggande hus. Då och då passerar bilar det lilla vägskälet som numera känns lika insomnat som resten av den omgivande byn. Precis vid korsvägen ligger det som får oss att stanna in. Vi läser ”AFFÄREN” på galjstolpen.

Men det är inte dagens kaminbutik som väcker vårt intresse. Det är som vanligt bensinhandeln som ägt rum här som vi leter efter spår av. Galjstople betyder ESSO och vi är säkra på att det är samma fyra bokstäver som döljs under den rostiga färgen på ovalen som ännu hänger uppe.

Vi beundrar den fasad som vi från början inte tyckte såg mycket ut för världen. Täckt av tusentals små vita mosaikkvadrater bildas en modern fasad som knyter an till den skånska korsvirkestraditionen. Visst är det ett ganska vackert sätt att kostymera en bensinstation i harmoni med den österlenska slättens arkitektur?

Pumparna är borta och på dess plats sträcker sig idag en flaggstång mot skyn. Bara fundament och lampa finns kvar. Med plats för två pumpar är det ingen stor mack vi besöker. Vi spanar ut längs vägen och räknar den utglesade trafiken. Medan vi funderar på hur biltrafiken kunnat föda denna station upptäcker vi att smedjan på andra sidan också är behäftad med en pump.

Vi korsar riksvägen. Tätt intill den vitkalkade väggen skiftar vårt fynd i orange och rost medan nederdelen är blå. Färgkombinationen kan bara betyda en sak. Hannas andra bortglömda bensinleverantör har burit Gulfs logotyp. Vi läser oss till att bensinen som handlats ur den ensamma pumpen varit den klassiska ”Regular” och vid sista tankningen kostat en krona och 93 öre. Det var inte igår.

Våra båda mackar berättar historien om ett annat Hannas. Ett Hannas där trafiken varit livlig och stoppen många. Så många att man kunnat sälja bensin på vägens båda sidor. Det är svårt att föreställa sig en dag som denna.

Där en gång människor stannat far man idag förbi. På sin höjd svänger någon av i korsningen. Resterna av en annan tid ligger kvar. Idag sänker man inte farten för annat än Hannas mjuka s-kurva.


Hannas. Esso i förklädnad. Foto: Therese Bengtsson.
Hannas. Rostorange hos Gulf. Foto: Therese Bengtsson.

Tårtkartong och termoskaffe

BRÄNNE- BRONA. Vi sitter i den täta trafiken som brusar fram över Västergötlands uppodlade slättlandskap. Ändlösa kolonner av långtradare kämpar på åt båda håll. Stressade bilister utnyttjar varje raka till våghalsiga omkörningar. Enträget spejar vi åt sidorna för att hitta en bra plats för en andningspaus, ett välkommet uppbrott från hastighetsraseriet.

I Brännebrona hittar vi det vi söker efter. Okej, kaféet är igenbommat. Det får bli termoskaffe. Men vad gör det när man står framför en så spännande skapelse som gamla Brännebrona Gästis?

Som en hägring, till hälften tårtkartong och till hälften rymdskepp, står det nedlagda kombinerade motellet och värdshuset framför oss. Som på så många andra ställen står anläggningen och väntar på en ny ägare. Vi hoppas att det inte tar för lång tid.

Värdshuset är märkt av ett par konkurser, men ser ännu i denna dag ut att vara i sådant skick att verksamheten skulle kunna återupptas. Men det är förstås bedrägligt. Hur det ser ut på insidan vet vi inte annat än vad som skymtas genom fönsterna.

Vi pratar om fantasi och betong medan vi går ett varv runt huset. Byggnaden är minsta sagt en av de mest speciella vi mött under våra resor. Här har man vågat satsa på det nya, både i innehåll och utseende. Att det ligger ett cementgjuteri ett par hundra meter bort över dagens E20 har säkert också det hjälp till.

Betongen lever överallt i bygganden. Runt fönster och på taket böjer sig rödmålade bågar i kontrast till den rosa fasaden. Ingången är en historia i sig. Här lämnar besökaren moder jord för ett par sekunder när man tar stegen från parkeringsplatsen in i det stora cementröret. Som i ett gigantiskt sugrör förs man mot dörrarna. Bara för att mötas av besvikelsen i att de är låsta.

Trots all lek med betong är det som vanligt neon vi fastnar för. Här är det enklast möjliga text som gäller. Kort och koncist. I röd neon läser vi: BAR. Så var de med den saken. Våra tankar leds till något motell i U.S.A. med nattliga skumraskaffärer.

När vi får syn på den glade bagaren på husknuten förstår vi att vi är tillbaka i Sverige. Någonstans läser vi att vår fallna stjärna haft ordentlig plats för sina gäster. Med taverna och restaurang för tillsammans 300 personer och 41 rum måste Brännebrona varit en självklar del av resan för många bilister.

Och än är resenärerna nära. Trots att rikssexan blivit E3 och sedan kanske femton år E20 följer trafiken sitt gamla lopp. Vad vi vet kommer det att förbli så under en överskådlig framtid. Trafiken är tät bara ett par meter bort.

Med blotta förskräckelsen tar vi oss ut på europavägen igen. Rasten är över för den här gången. När någon drack kaffe på Brännebrona Gästis före oss vet vi inte. Betongen väntar inte besökare så ofta längre. Återigen sitter vi i den täta trafiken och längtar till nästa paus.


Brännebrona. En tårtkartong möter rymdåldern. Foto: Henrik Nerlund.

Lappländsk långsamhet

GLOMMERSTRÄSK. Sakta faller skymningen över Lappland. Mil efter mil går resan genom lågväxt barrskog och över myrar och igenvuxna sjöar. Det är långt mellan mötena. Mellan orterna är det ännu längre.

Nästan precis på gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län ligger Glommersträsk. Samtidigt som vi kommer fram börjar det mörkna. Vid sidan av vägen nås resterna av en bensinstation av solens sista strålar för dagen. Uppradade på samma sätt sedan verksamheten slog igen på sjuttiotalet står de tre pumparna. Färgerna är Gulfs orange, vitt och blått.

Vi står på ännu en sprucken fyndplats i ännu ett akterseglat samhälle någonstans långt från storstädernas dynamik. Här sker ingen utveckling. Det är snarare tvärtom. Förändring blir här ofta synomt med ytterligare nedläggelse och avflyttning. Vi funderar på om människor här fortfarande hoppas.

Tror folk på framtiden i Glommersträsk? Eller står hoppet blott till att allt får fortsätta som det är? Frågorna hopar sig. Men tiden stannar aldrig. Den går på sin höjd lite långsammare på vissa platser. Platser som den här.

Ogräset spränger fram ur betongen och virvlar sig runt pumparnas slangar. Bensinstationen är märkligt välbevarad. Här har ingen vandalism skett utan bara en saktmodig nedbrytnings- process. På skylten står det fortfarande ”Öppet”.

Med viss förtjusning noterar vi att man ur den blåa mittenpumpen kunnat tanka ”DISEL”. Stavat med norrländsk fåordighet.

Medan kvällen lägger sig lämnar vi Gulf i Glommersträsk. Tiden går även här. Alldeles intill har samma typ av avveckling precis inletts. Ytterligare en bensinstation i det som kommit att bli Sveriges bakvatten har slagit igen. Hur den ser ut om trettio år vet vi inte.

Vi anträder ytterligare en av de spikraka vägar lagts ut över landskapet. Vi väntar oss barrskog och en och annan ren. I månsken fortsätter resan genom Lappland.


Glommersträsk. Pumpar på rad. Foto: Henrik Nerlund

Vågade vinklar i väst

HOLM. Resan går längs med västkusten. Vi försöker följa den gamla pulsåder som en gång bar nummer två bland de signalgula riks- huvudvägarna. Genom böljande korngula åkrar plöjer bilen fram. Det är svårt att tro att asfalten under oss varit den mest trafikerade i Halland.

I små grupper av lövträd ligger dungarna och bryter av det annars så öppna landskapet. Precis när vi passerar lilla Holm ett par kilometer norr om Halmstad får vi syn på kvarglömd modernism i skuggan av grönskande sly. Kvar längs en utarmad väg ligger spillrorna av en bensinstation som med sina vågade vinklar och futuristiska lampor minner om amerikanskt sextiotal.

Vi bryter tystnaden som fallit över dungen där vår mack ligger. Få platser längs våra resor är samtidigt så nedgångna som så toppmoderna. Här har bensinbolaget Mobil, som förstås stammar från bilismens hemland, stått för soppa och service. Företaget satsade stort på avancerad arkiterktur där på andra sidan Atlanten och uppenbarligen hamnade en del av detta också här i Holm.

Mobil etablerade sig i Sverige år 1955 liksom så många andra som verkat i motorismens tjänst. Trettio år senare övertogs stationsnätet av Norsk Hydro och stram modernism ersattes med lusekoftor och dåliga vitsar. Varumärket Mobil lever dock kvar som smörjolja.

Vi stannar länge på denna fyndplats. Vi tycker om alla detaljer som här skapar en genomtänkt miljö. Stationshusets vassa vinklar för tanken till överljudshastigheter. Visst är det aerodynamik översatt till arkitekturens kostym. Men bäst tycker vi ändå om pumpön. Längst ner bildar vit mosaik en vacker spegelbild till de ufoliknande lampor som svävar högst upp.

Armaturernas platta form är fantastisk. En armada av fyra flygande tefat accentuerar rymdålderns estetik. Samtidigt som törstiga bilar tankades här under mackens storhetestid tog människan sina första stapplande steg på månen. Framtiden var här och allt var möjligt.

Nu är framtiden förbi. Sedan 1972 har ingen varit på vår närmaste granne. Vi gissar att Mobil höll ut lite längre än så men sen var det slut på optimismen även här. Någon gång ungefär samtidigt som bensinbolaget övertogs, övertogs också vägens trafik av E6:ans spikraka motorväg.

Om interplanetariska resor återigen blir på modet någon gång vågar vi inte sia om. Men en bit in bakom björk och vide står än idag en av de mest moderna mötesplatser man kan tänka sig. Vår resa fortsätter längs västkusten.


Holm. Mackmodernism. Foto: Therese Bengtsson

Kaffe och kaka i neon

LUNDE. Vägen bär norrut. Sommarkvällen är vacker och det sena ljuset bedrar klockan. Det är är långt efter stägningsdags när stannar utanför Wästerlunds konditori i Ångermanländska Lunde.

Alldeles vid foten av den vackra Sandöbron ligger detta klassiska vägnötarhak. Den gamla riksvägen ligger sömnig brevid. Någon enstaka bil stör tystnaden som annars är talande för en sträckning som nyligen lagts vid sidan av.

Ett par kilometer bort spänner den nya Höga kustenbron över Ångermanälven och betjänar därmed E4:ans livligare trafik. Vi njuter av lugnet och promenerar både på den avlastade bron och kring det tysta konditoriet.

Wästerlunds läge vid bron måste varit idealiskt för en kaffepaus innan resan fortsatte. Eftersom vi kommit långt efter sista koppen serverats för dagen kan vi inte svara på om det är smaken på kaffet eller kakorna som dragit resenärerna hit i decennier. Vad vi däremot kan svara på är hur infångaren på taket drar till sig uppmärksamheten.

Ovanpå den lilla funkisbyggnaden reser sig en glad bagare i neon som lockar med både kaffe och bakverk. På gaveln finns mer vacker neon. ”KAFFE” står det i vertikala versaler. Vi står länge och beundrar den fallna glansen.

Det sägs att alltihop från början varit ett svartbygge. Familjen Wästerlund som driver kaféet hann inte vänta på lov utan byggde upp verksamheten i hemlighet innuti en lada. När väggarna sedan revs stod konditoriet klart.

Vi pratar om uppfiningsrikedom och driftighet. Idag kan ingen vara upprörd över familjens agerande. Och vad skulle de mångtusentals resenärer som fått en kaffetår här sagt om kommunens byråkrater lyckats riva stället?

Det som idag bekymrar har inte med bygglov att göra. Det är med en känsla av oro vi ser ”till salu”-skylten vid dörren. Vi frågar oss om det snart är slut med fikapauser här? Kommer någon att ta över Wästerlunds mission att serva vägens folk?

Som vanligt kan vi inte göra annat än att hoppas på det bästa. När gamla vägar snörs av och ligger som korvsjöar brevid den strida strömmen blir det svårare att driva ikoner som Wästerlunds vidare. Framtiden ger svaret.

Vi rullar vidare över den gamla bron. Ljuset ligger över horisonten norrut. Klockan visar allt mer och solen blir allt starkare. Det moderna Sverige ligger kvar i spillror längs vägen. Det bär norrut.


Lunde. Wästerlunds konditori vid Sandöbron. Foto: Henrik Nerlund

Allt under ett tak

TINGSRYD. Vår resa genom ett avfolkat Sverige fortsätter. Hundkex och gran blir en allt vanligare syn i vägkanterna och levande människor en allt ovanligare. Som ett Norrland i miniatyr breder Smålands mörka skogar och långsmala sjöar ut sig. De hus som står kvar utanför samhällena överges av de bofasta och tyskar eller storstadsbor intar dem som sommarnöjen.

Med de nya kringfartledernas hjälp passeras ort efter ort smidigt. Butiker och småcentrum får kundunderlaget undanryckt och genomgår på många håll en smärtsam och långsam dödskamp.

Vi vet inte om det är något åt det hållet som lilla Tingryd drabbats av. Men av lugnet att döma gissar vi i den riktningen. Någon enstaka bil passerar utan för fönstret när vi stannat för en kaffe på ortens konditori. Som enda gäster inspekterar vi det som finns kvar av femtitalet på denna mötesplats som halvbrutalt invaderats av ett möblemang från åttiotalet.

I disken ser vi att här serveras chokladbollar under det där n-namnet som det varit sådant rabalder om på andra orter. Här känns det som att vi är de första som överhuvudtaget noterar det.

Ett par hundra meter ner längs den insomnade huvudgatan finner vi ytterligare ett exempel på att allt inte är som det skulle kunna vara i Tingsryd. Den förbipasserande tiden har stängt ytterligare en kepstaksmack, men i barmhärtighet lämnat dess ruin i gott skick för eftervärlden.

Vi går det obligatoriska varvet runt den lilla stationen. Under framsidans tak står de tre pumparna kvar i ett sakta förfall. Glasen är krossade men i övrigt är skicket gott. Vi funderar över att alla tre bär Gulf:s gamla logotyp. Är det inte en anakronism? Har märkena inte kommit hit på senare tid?

Hursomhelst är det garanterat en gammal Gulfstation vi besöker. Det glädjer oss. På sistonde har ett och samma bensinbolag korsat våra vägar på otalet platser. Ständigt detta Gulf. Ständigt denna vackra orange i samverkan med mörkblått.

Inuti ser macken ut som den förmodligen gjort under lång tid. Vi får nästan känslan av att ägaren bara lämnat sin station en dag och sedan inte kommit tillbaka. Oljeburkar, kvitton och andra attiraljer i nämnd färgskala ligger på disken och i hyllorna bakom.

Vid sidan av den lilla macken liggen en något övervuxen smörjgrop kvar efter decennier i motorismens tjänst. Här har både en och två bilar servats för att sedan ge sig ut i längs de smala smålandsvägarna igen. På baksidan stiftar vi bekantskap med den sedvanliga bråten av gamla oljefat och en numera uppgrävd pump för moppebensin.

Bensin och service i ett litet format under ett tak. Svårare en så behöver det inte vara. Kepstaksmackens konstruktion är därför perfekt för sitt ändamål. Ingen enorm nattöppen butik med allt och ingenting. Inget jättetak som skymmer himlen. Ingen opersonlig gör-det-själv. Bara bensin och service.

Nog gjorde kringfartsleden sitt till när Gulf fick bomma igen. Sakta försvinner mack och butik i samhällena kring vägen. Människorna drar sig tillbaka. Hundkexen blommar. Vi fortsätter vår resa genom ett avfolkat Sverige.


Tingsryd. Gulf i kamp mot klockan. Foto: Therese Bengtsson

Där allt står kvar

HOLMSVEDEN. Som en grön matta breder barrskogen ut sig åt alla håll. Det är många mil Norrland i alla väderstreck. Ensligheten blir nästan ännu mer påtaglig när vi då och då kör förbi ödehus och nedlagda bensinstationer. Avstånden från mer tätbebyggda trakter skapar ett lugn som också gör sig påmint i det ofta långsammare förfall som våra fyndplatser uppvisar.

Det finns helt enkelt inte förutsättningar för ett hisnande förändringstryck. Grejerna står där de står och har gjort det länge. Vi pratar om tidens gång och vad vi kan tänkas hitta under den här resan. Även om våra förväntningar är hyfsat höga drar vi oss till minnes att tiden trots allt går och tar det vi letar efter med sig.

Efter ett par mil överträffas varje förväntning. Någonstans i Hälsingland hittar vi det inte ens vi trodde fanns. I kanten av den lilla slingriga skogsvägen ligger de nästan helt intakta ruinerna av favoritmärket Gulf. Lite prydligt undanstoppat bakom och vid sidan av det som idag bara är en privatbostad ligger ett helt bensinbolags historia.

Vi kliver ur bilen och känner oss till hälften som upptäcksresande och till hälften som inkräktare. I en båge från vägen går en grusväg upp till pump-ön precis framför stationshuset. Fartränderna i blå keramik pryder ännu fasaden och ger ett intryck av kraft trots att det är åratal sen den sista bensinen flödade här.

När bilismen var ung byggdes många kombinerade mackar och villor. Ägaren hade jobbet en trappa ner och kunde serva kunder när helst de kom. Idag är det nog inte många som bor ovan på en bensinstation. Är det ens tillåtet att göra så längre?

En liten bit in i skogen, bakom en tank och några oljefat ligger Gulfs orangea skylt kvar och minns. Det är ett remarkabelt fynd. Den nästan lysande skivan bär bolagets gamla logotyp med tätsittande versaler. Den är inte bara overkligt vacker, den är också i ett overkligt bra skick. Logotypen vid våra fötter är den gamla versionen som ersattes redan 1964. Skylten har alltså varit nertagen i över fyrtio år.

I närheten ligger resten av mackens tillhörigheter. Tre vita Ljungman Star 76 står ihopbuntade bakom stationsskylten med den nya loggan (som alltjämt används i de delar av världen där Gulf fortfarande verkar). Också denna skylt är ett fantastiskt fynd. Vi har alltid tyckt att dess både färg och komposition nästan är konst. Och här är en hel utställning.

Vi är tagna av vårt fynd. Att allt skulle finns kvar och bara vänta på att upptäckas är något av en dröm. Nästan för orealistisk för att vara sann. Hur stora är egentligen oddsen? När plockade ägaren ihop sin mack? Hur länge till kommer allt vara kvar i orört skick?

Det blir mest frågor när vi pratar om Gulf i Holmsveden. Vi är glada över att ha hunnit dokumentera något vi inte trodde fanns. Det långsamma förfallet är här så långsamt att det knappt går att mäta.

Ensligheten är en god kraft i kampen mot klockan. Vi har Norrland i alla riktningar. En grön barrskogsmatta brer ut sig tillsammans med ett lugn som känns befriande.


Holmsveden. Överträffade förväntningar. Foto: Henrik Nerlund

Hostningsfritt i Vena

VENA. Än ligger mackarna kvar. Lite färre och i lite sämre skick för varje dag, men fortfarande utströdda längs de vägar vi försöker trafikera. Förr fanns de överallt. Idag får man välja allt smalare vägar och allt mindre samhällen för att hinna se det rosten eller nybyggnationer ännu inte tagit.

Vi åker småvägar i Småland. Det blir många mil genom mörka skogar och förbi sjöar och ängar innan vi hittar något. Landskapet är som bekant i motsats till sitt namn ganska stort. Hade det inte varit för det vackra vädret hade nog misströstan växt till sig. Men som så många gånger tidigare gör sig tillsist modernismens tidevarv sig påmint.

Vi rullar sakta in i lilla Vena någon mil öster om Hultsfred. Här härskar en för oss välbekant stiltje. Det är inte mycket som händer här. Guskelov. Det som står här får stå kvar lite längre.

Så är det med Lars Johnsons Gulfmack. Den trotsar än väder och vind i ett skick som inte kan sägas vara annat än gott med tanke på att den sista bensindroppen såldes 1993. Åtminstone är pumparna krönade till det året.

Här finns det mesta kvar. Det vi saknar är förstås den orangea Gulf-skylten i den tomt gapande stolpens klyka. Också de mörkblå bokstäverna som suttit på fasaden och några kakelplattor har trillat ner och försvunnit. Men mycket är intakt. Genon det ganska smutsiga fönstret ser vi den vackra oljebaren stå kvar.

På pumpen längst till vänster noterar vi nöjt texten ”Super NO-NOX”. Det var varumärket för den hostningsfria bensin som bolaget marknadsförde som en av sina egna uppfinningar. Minst sagt raritetsvarning.

Vi stannar länge på denna samtidsarkeologiska fyndplats. Som vanligt avbryter ingen vår exkusion. Ingen går förbi. Ingen undrar vad vi håller på med. Men någon måste väl ändå se till macken då och då?

Kanske bor det fortfarande någon på mackens övervåning? Spetsgardinerna andas trots ödsligheten någonslags hemkänsla. Vi känner att det finns kärlek i det saktmodiga förfallet.

Vena har än en av de mest prydliga mackruiner vi sett under våra resor. Så här såg det ut för inte sålänge sedan på många håll i Sverige. Vi hoppas att stationen får stå kvar många år till. Sakta ser vi den försvinna i backspegeln.

Vägen fortsätter genom Småland och vi med den. Vår resa efter det moderna är långt ifrån över. Det är i viss mån en kamp mot klockan. Men än ligger mackarna kvar.


Vena. Praktfull Gulfstation i sakta förfall. Foto: Therese Bengtsson

Efter att berget tystnat

LÖVNÄS. Det är helt stilla. Den klara sommarkvällen ska snart övergå i skymning. Efter att vi stannat bilen och klivit ur tystnar också vi. Stämningen här är närmast sakral. Att skoja och skratta passar liksom inte. Vi känner att tystnaden sänkt sig över den lilla byn Lövnäs.

Vi står i gruset utan att röra oss med en gammal såg och en rostig bit bensinhistoria för ögonen. Många pumpar som annars hade hamnat på skroten gör ofta sin sista tjänst som dieseltapp åt en bonde eller i någon annan liten verksamhet som den här. Om också sågklingan tystnat för gott vet vi inte, men vare sig bensin eller diesel går här i alla fall att få.

Lövnäs ligger precis norr om Kopparberg i Bergslagen. Här har skog och malm genom århundradena varit bygdens levebröd. Gruvlavar och hyttak sticker än upp ur skogen på sina ställen för att liksom markera vilken aktivitet och framtidstro här en gång funnits. Här har det satsats. Här har bergets rikedomar erövrats av modiga människor.

Men nuförtiden råder lugnet. Ingen malmbrytning sker längre och bygdens folk har fått söka andra sysselsättningar. Den sista gruvan i trakten stängde 1989. Kvar i skogarna runtomkring ligger tusentals mörka och bottenlösa gruvhål. Den som är ute och vandrar får se var han eller hon sätter fötterna.

Våra fötter står fortfarande stilla. Här finns ingen rasrisk men en ihållande känsla av vemod. Pumpen framför oss levererades den artonde september 1952. Långt före sjuttiotalets gruvdöd betjänade räkneverket bruksorternas växande skaror av bilägare. Det var ett sätt att möta den ljusa framtid som idag närmast känns bestulen.

Under den vita färgen träder en röd nyans fram. Kanske har bensinen levererats av Caltex en gång. Men den mest framträdande färgen är rostbrun. Vi kan inte hjälpa att vi tycker att det är ganska vackert.

Vi tar vemodet med oss i bilen. Det dröjer innan vi börjar prata igen. Då har solen nästan helt gått ner och vi undrar om den tysta plats vi nyss lämnat är ännu lugnare nu. Sommarnattens dofter kryper in genom den nervevade fönsterrutan. Utanför är det helt stilla.


Lövnäs. Rost och vemod. Foto: Henrik Nerlund

På kant med trafikrytmen

BJÖRKLINGE. Bil efter bil passerar utan tid för eftertanke. I en aldrig sinande ström fyller de det lilla uppländska samhället från båda håll. Denna del av den gamla riksväg tretton trafikeras än av europaväg fyra. Om något år är den nya motorvägen upp mot Mehedeby klar och lugnet kan åter sänka sig här.

När vi kommer hit nästan rycks vi med i det höga tempo som medtrafikaterna har. Folk ska härifrån fortast möjligt. Men efter en glimt av något välbekant sällar vi oss till den lilla skara som fortfarande stannar till här.

Ett par trygga meter in bakom en nästan heltäckande grandunge och ett kommunalt staket står ett par gamla kantiga Star 107 och minns en annan tid. Det som en gång gissningsvis varit en Shellstation längs vägen norrut är idag ett halvförfallet tankställe för det lokala gatukontoret.

Om det fortfarande tankas här är vi inte helt säkra på. Pumparnas pistol- munstycken är låsta med hänglås. Det omkringliggande stängslets stora port står öppen såsom att någon är här. Men icke. Platsen är påtagligt övergiven, bara närvaron av plogar och andra vägarbetsföremål tyder på att det då och då sker någon form av verksamhet här. Eller är det bara sommarlugnet som bedrar oss?

Vi står tysta och beundrar pumparna ett tag. Bara den ständiga trafiken intill markerar mänsklig närvaro. Vi gillar det vi ser. Det är andra gången vi ser denna idag så ovanliga modell (se Stora Herrestad). De futuristiska kanterna andas en framtidsoptimism som också stannar till i orter som Björklinge. Har den tiden kommit och gått, eller väntar bygden fortfarande på en ny tids välsignelser?

Den lilla avsnörda stationen, som idag helt saknar tillhörande byggnader, är i oväntat bra skick. Pumparna är lite charmigt buckliga men allt glas är glädjande nog helt. Det v-fomade takets skydd mot väder och vind kan inte vara hela sanningen. Är det dagens bortglömda läge, sådär lite halvt bakom lås och bom, som är svaret?

Glada över en paus där andra uppenbart bara kör förbi är vi tillbaka på rikstretton. Vi återtar en köplats i den snabbflytande sörja av bilar som bara vill bort. Sålänge vägen är skyltad med E4:ans gröna rektanglar kommer det fortsätta såhär. I en aldrig sinande ström passerar bil efter bil utan tid för eftertanke.


Björklinge. Skynklor på en välpressad kostym. Foto: Henrik Nerlund

Kokkaffe och hembakt i Kolmården

OLOFSBERG. Vi lämnar riksettan vid Strömsfors i riktning mot dagens vältrafikerade E4:a. Men precis innan de båda vägarna går upp i varann svänger vi in på en liten grusväg. Det är en liten rest av den gamla Stockholmsvägen som vi nu beträder. Sakta slingrar vi upp genom Kolmården.

Ståtliga tallar gömmer det som under århundraden varit nästen för laglösa och stråtrövare. Det här var farliga trakter förr. Så sent som för två hundra år sedan kantades riksvägen genom Kolmårdsskogen av steglade tjuvar och mördare. Tydliga påminnelser både för resenärer och rövarband.

Idag känns skogen trots sin dramatiska historia, mycket harmonisk och säker. Vi är glada att vi reser här i vårt eget århundrade. Åtminstånde nästan. Efter ett par kringelkrokar blir det nämligen sextiotal. Vi kommer fram till Olofsberg.

Här driver Håkan Thornell kafé med både brygg- och kokkaffe. Miljön är en resa i sig. Både disk, meny och möblemang går i samma tidstypiska stil. Med kaffe, falukorvssmörgås, en Champis och ett par hembakta mazariner får man en rejäl rast för samma priser som förr. Är börsen tom finns gårdagens kaffe för en krona koppen i en tv-kanna.

För de som inte väljer de gamla vägarna är förmodligen Håkan Thornells jätteskylt längs med motorvägen mer känd än kaféet. Med ömsom provocerande och humoristiska budskap lägger han sig i byråkraters och politikers förehandanden till glädje eller förtret för de förbipasserande.

Vi sitter i solen med varsin kopp kaffe och försöker fånga atmosfären. Runt omkring finns fantasifulla skapelser som en norsk ambulans och en lätt modifierad vagn från Gatukontoret. Ett anslag på den lilla utomhusscenen kungör att Arne ”Rosen” Quick kommer och spelar under sommaren.

Innifrån kaféet hörs Lars Hylands välbekanta röst. I den svartvita TV:n ska statsminister Erlander precis dra det där skämtet om prästen som laddar om. Från transistorn rapporteras att Marilyn Monroe nyss hittats död. Och på löpsedlarna annonseras att Sverige ska gå över till högertrafik. Kaféet är minst sagt ett tidsdokument.

Efter påtår bär det av igen. På vägen ut stannar vi nätt för en tillsynes handtextad variant av det gamla cirkelrunda stoppmärket. Mätta och belåtna rullar vi nerför skogsvägen mot Norrköping. Genom en vägport passerar vi under europavägen och efter ett par kuvor är vi nere vid Getå hotell.

Här kunde resenärer pusta ut förr. Kolmårdens skog var avklarad. För oss fortsätter nu resan genom Östergötland återigen på riksettan. Vi har välbekant asfalt under däcken.


Kaféet i Olofsberg. Foto: Therese Bengtsson
En och annan Champis och Cola har gått åt. Foto: Therese Bengtsson
Före 1974 var stoppmärket runt. Foto: Therese Bengtsson

Amerika mitt i storskogen

TANDSJÖ- BORG. Inlandsvägen är lång. Det är ett öde skogs- landskap som mil efter mil passeras innan Storsjön öppnar vyerna. Sen följer mer skog.

Med bränslemätaren inne på det röda fältet lever man idag farligt på den västra förbindelseleden mellan syd och nord. Här finns gott om furor och granar runt asfalten, men få bensinstationer.

Mitt i storskogen ligger det lilla slumrande samhället Tandsjöborg. Det är varmt. Solen gassar och asfalten flämtar och svettas. På rad står tre amerikanska bensinpumpar. Våra tankar går till Route 66. Vi inbillar oss att samma känsla och stämmning innfinner sig där som här.

Det är ruinerna av Bilisten vi stannat för. Men pumparna av märket Gilbarco (se pumpen i Kungsåra) skvallrar om Esso. De kantiga amerkanska pumparna, tillverkade på licens i England, förhöjer Vilda Västern-intrycket till ett maximum.

Om förbipasserande och Tandsjöborgsbor verkligen har kunnat tanka Esso-bensin här eller om pumparna kommit hit på annat sätt låter vi vara osagt. Dagens märke, Bilisten, grundades som billighetsmärke av bland annat Volvo 1976. Som för så många andra mindre bensinkedjor köptes Bilisten sedan upp av Shell. Uppköpet ägde rum 1985, men 1999 såldes bolaget igen och lever nu framförallt på landsorten.

I Tandsjöborg står de trasiga pumparna brevid en igenspikad lanthandel. Ingen försäljning av varesig bensin eller andra varor verkar längre ske på orten. Vi trampar runt bland glasskärvorna som en gång bildat fronten på de stolta pumparnas räkneverk. Trots förstörelsen kan vi inte låta bli att njuta av skönheten hos räkneverkens frilagda cylindrar.

Tur att vi inte var tvungna att tanka här, tänker vi när vi sätter oss i bilen igen. Här vill man inte bli stående med tom tank i hettan. Men en frivillig paus här ger något annat. En själslig lekamen. En bild av utveckling och avveckling. En repekt för det vägens folk som här stått som mångens räddare.

Men med lagomt mycket bränsle kvar för att nå till nästa öppna station kör vi vidare. Det är ett öde skogslandskap som mil efter mil ligger framför oss. Inlandsvägen är lång.


Tandsjöborg. Tre Gilbarcopumpar på rad. Foto: Henrik Nerlund

Hastighetsbegränsningens baksida

VÄDDÖ-RÅDMANSÖ. Försommaren glider över i midsommartid. Värme och ljus känns befriande efter en lång vinter. Och friheten kommer snart bli större än den vi känner i sinnevärlden. På Mats väg någonstans på mellersta Väddö i Roslagen möter vi hastighetsgränsernas upphör. Här blir farten fri.

Det cirkelrunda gula märket med ett svart streck över är påmålat på baksidan av 30-skylten som åt andra hållet markerar begränsningens början. Idag känns det som om det borde vara tvärt om. Vårt gulsvarta märke är för mycket raritet för att förminskas till att bara vara baksida.

Vi funderar över den krackelerade ytans betydelse. Här är gasen i botten tillåten. Åtminstånde var det så till 1971 då märket mönstrades ur skyltflottan. Istället tilläts då 130 kilometer i timmen som högsta hastighet. Två år senare sänktes farten till dagens maximum på 110. Nu diskuteras som bekant återigen en höjning. Tio kilometer snabbare är det tänkt att bli på de bredaste asfaltsrakorna. Men någon fri fart lär det inte bli tal om.

Enligt våra källor är det bara på tyska autobahn som hastighetsbegränsningen upphör i vår världsdel. Och där finns förstås också debatten om hastigheterna. Förespråkarnas slogan är ”Freie Fahrt für freie Bürger”, fri fart för fria medborgare.

Tillbaka till Roslagen. Här lär det aldrig bli högre gränser än femti. Å andra sidan är det nog svårt att köra snabbare på slingriga grusvägar som här. Vi sätter oss i bilen igen och fortsätter diskutera. ”Kines med sorgband” var visst stockholmsslangens ord för märket vi nu lämnar i fri hastighet.

Nästa fynd ur femtitalets skyltskatt sker på Rådmansö någon mil bort. Vi skapar bekantskap med en vild varning för lekande barn. På märket är det snarare två förälskade tonåringar som springer efter varandra. På dagens märke har de båda blivit till välartade barn som snällt håller varann i hand efter föräldrarnas förmaning.

Femtitalskärlek smäller högre. Här har, om man läser märket som vi, ungdomar sprungit, kanske dansat fram i grönskan. Vi tycker att det känns rimligt. Det blir en speciell stämmning hos unga tu när försommaren glider in i midsommartid.


Väddö. Här finner vi begränsningarnas baksida. Foto: Therese Bengtsson
Rådmansö. Ungdomskärlek. Foto: Therese Bengtsson

En svårupptäckt skönhet

KUNGSÅRA. Syrenen står i blom. Det är ytterligare en lugn dag längs en för många bortglömd vägsträckning. Riksväg elva står det i vår Caltex-kartbok från 1960. En gång en viktig förbindelseled längs Mälarens norrsida. Nu saknar asfaltbandet skyltning och numret är övertaget av riksvägen mellan Malmö och Simrishamn.

De flesta trafikanter väljer idag E18 med sin körfältsseparerade motortrafikled. Men vi kör som vanligt den kasserade riksvägen. Som gångerna innan passerar vi Teddy Boys bilklubb och alla bilskrotarna. Inget ovanligt så långt.

Men just idag förändras resan för oss. Vi bromsar tvärt in på närmaste busshållplats. Vad sjutton vad det vi precis fick syn på? Något vi aldrig lagt märke till tidigare stod och väntade på oss i vägkantens grönska. Vi vänder förbryllade tillbaka.

Vi blir väl mottagna. Här står, lite osannolikt, de vackra resterna av en mindre ESSO-station. Ett arkeologiskt fynd där de flesta skärvorna finns kvar. Vi sätter ner fötterna i det omgivande gräset. Här finns båda karaktärsdragen för ESSO; den amerikanska Gilbarco-pumpen och den till utseendet så speciella galjstolpen.

Hur är det möjligt att vi missat detta tidigare? För pumpen har stått här sedan långt innan vi började fara längs landets vägar.

Bolaget bildades i Sverige redan 1896 under namnet Krooks. Därefter byttes namnet till Pratts för att 1934 bli Standard. Sjutton år senare skruvades ESSO-skyltarna upp. Namnet kom till efter att man bildat ett ord av bokstäverna S och O, Standard Oil.

Den ovanliga pumpen är krönad fram till 1976. Det är alltså ganska exakt trettio år sedan som den sista bensinen handlades här. En bit bakom pumpen ligger ett bostadshus vars stora fönster direkt avslöjar dess förflutna som butik. Pelargonerna i fönstret och tidningen som ligger ohämtad i röret längs vägen skvallrar om att någon bor här, i alla fall ibland.

Vi står länge kvar och beundrar vårt fynd. Gilbarcos fyrkantiga skapelser är närmast rariteter. Vi kan knappt komma på att vi sett några av detta slag tidigare. Och om vi känner oss hyfsade på Ljungmans modeller så är detta fabrikat närmast outforskad mark.

När kan den ha rullat av bandet där över i Amerika? Sådana frågor får sällan svar, utan kastas ut i tomma intet. Den som lever får se.

Att det är en skönhet är vi överens om. Särskilt i den omgivande blomsterprakten. Bredvid ligger vägen öde. Vare sig ESSO eller Rikselvan betjänar längre några motorister. Inga förutom oss. Och sällan doftar väl en bensinstation så mycket syren som den här?


Kungsåra. Esso möter oss i vägkanten. Foto: Therese Bengtsson.

Till salu på Uppsalaslätten

VASSUNDA. Vägen slingrar sig fram över Uppsalaslätten. I både backspegeln och framför kylaren breder det försommarfagra landskapet ut sig. På den gamla allfarvägen som en gång hetat rikstretton har vi just passerat Märsta och färdas en bra bit väster om dagens vältrafikerade E4:a.

Bitvis sticker gammal betongbeläggning fram och vi hör det rytmiskt återkommande ljudet av skarvarna. I nästan ensamt majestät passerar vi dungar och fält. Väl i den lilla byn Vassunda är det plötsligt annat än uppländsk natur som fångar vårt intresse.

På vänster sida, alldelles efter ett vägskäl som idag mist sin betydelse, sticker två pumpar upp. Stationshuset alldeles bakom rymmer både garage och privatbostad. Vi svänger in och stannar bilen på gruset som omger pump-ön. När vi klivit ur försöker vi identifera stationen.

En kvarglömd skylt avslöjar hemligheten. Vi läser om alla de kreditkort som ”fungerar på den här och ytterligare 599 Gulf-stationer mellan Kiruna och Trelleborg”. Och på pumparna står det fortfarande tydligt ”medium” och ”regular” i Gulf:s typsnitt.

Medan vi står där och beundrar det goda skicket på de numera vitmålade trotjänarna tittar ett vänligt ansikte fram bakom en gardin. Stationens ägarinna öppnar dörren och kommer ut på trappan.

Vi frågar och hon berättar om hur hon och maken dragit igång rörelsen någon gång 1950-1951. Under orange flagg drev de under årens lopp både mack, verkstad och smedja. För tjugofem år sedan stängde de verksamheten och för tre och ett halvt år sedan blev ägarinnan änka. Nu är hela huset med pumpar och allt till salu.

– Det blir för stort att ta hand om ensam. Men det är många som är intresserade av macken. Bilar stannar och folk fotograferar. Man kallar det nostalgi nuförtiden, säger hon.

Vi nickar och önskar lycka till med framtiden. Försäljningen närmar sig. Att stationen hamnar i kärleksfulla händer hoppas vi nog alla tre.

Vi lämnar macken glada över att ha hunnit träffa ena delen av den duo som tagit Gulf till lilla Vassunda. Vi pratar om hur snabbt tiden svänger. Då hårt arbete, idag nostalgi. Imorgon vet ingen vad som händer.

Riksväg tretton kränger åt öster mot domkyrkans dubbla utropstecken. Det speciella försommarljuset faller över hagarna. Vi slingrar vidare med vägen över Uppsalaslätten.


Vassunda. Gulfpumpar till salu. Foto: Therese Bengtsson.

Massproducerade köptempel och varor

MALMÖ. På sextitalet gjorde varuhusen entré i våra svenska stadskärnor. I både stora och små städer fick äldre bebyggelse maka på sig för den nya tidens intåg. I närmast brutal betongkostym drog Domus, EPA och Tempo in i våra medvetanden. Vilken stad har inte ett eller flera jättevaruhus i centrum?

Vi känner förstås dubbelt inför dessa monument från en annan tid. Det är ont om estetiska fullträffar och både placering och dimensioner är inte sällan monstruösa. Samtidigt har köptemplen fyllt en viktig funktion för den moderna människan.

Kontrasten mellan dåligt sorterade småbutiker med handel över disk och snabbköp med allsköns varor till billiga priser är enorm. Helt plötsligt hade Svensson både råd och möjlighet att köpa vad som helst från hela världen.

Med massproduktion och enhetspris (EPA betyder just Enhetspris-Aktiebolaget) ökade den ekonomiska tillgängligheten för vanligt folk. Att ordet EPA har blivit synonymt med dålig kvalité säger en del om tidens slit-och-släng-mentalitet. Ett annat exempel är den travesti många barn sjunger till jul; ”hej tomtegubbar slår sönder glasen och köper nya på Tempo”. Tydligare kan nog inte den sorglösa köpfesten illustreras.

Ett av få av dessa mammons helgedomar som någorlunda passar in i omgivningen hittar vi i Malmö. På Södergatan håller dagens Åhléns på att renoveras och lämningar av gårdagens Tempo tittar fram. Vi ser tydligt hur de fem bokstäverna suttit på den tidstypiska betongfasaden.

Tempo grundades som postorderföretag kring förra sekelskiftet av herrarna Åhlén och Holm. När varuhusförsäljningen blivit succé på sextiotalet lades postorderverksamheten ner för ytterligare butiksexpansion. 1977 köptes EPA upp och ytterligare sju år senare bytte hela företaget namn till ett av grundarnas efternamn: Åhléns.

Inte heller Domus är sig likt. Oss veterligen finns bara varuhusnamnet kvar i Kristianstad. På övriga håll har galleriorna tagit över lokalerna under namn som ”Kompassen” eller ”Centrumhuset”. Det är nya vindar som blåser bland Sveriges köpmän.

Som monument över en annan tid står de där i närmast alla svenska städer. Tre kedjor i överdimensionerad kostym stöpte om våra stadskärnor och köpvanor. Med både varor och arkitektur i massproduktion.


Malmö. Tempo tittar fram. Foto: Henrik Nerlund

Hotade hörn i storstaden

STOCKHOLM. Idag stannar vi innanför tullarna som man säger. Vi gör vår resa genom ett Stockholm som berövats sina en gång så viktiga stadsmackar. Småstationer som servade den moderna människan där hon bodde, ofta på ett hörn i en livlig korsning.

Idag står hörnmackarna antingen tomma eller lever ett annorlunda liv som i bästa fall biluthyrning, men ofta igensatta och ombyggda till oigenkännlighet. Hur många kan i dag se att det varit en BP-station där idag ett gym huserar på Sveavägen vid Handelshögskolan?

På andra håll finns spåren kvar att finna. Även om Esso på Östermalmstorg idag hyr ut bilar i Hertz gulsvarta uniform har inte historien reviderats så att bensinhanteringens spår försvunnit. Resterna av pumpö och den minimala vita mosaiken ger oss en trots allt positiv känsla.

Detsamma gäller Hydros numera nedlagda mack, som i original bar BP:s sköld på Malmgårdsvägen på Söder. Mycket finns kvar av småmacken men det är ändå med viss melankoli vi besöker dessa moderna ruiner. Det var inte länge sedan man kunde fylla tanken här senast. Avlövningen av storstadens centrala stationer går fort.

Från stadshusets styrande har ett påbud utgått om total nedläggelse av all bensinhantering i stenstaden. Det är inte bara sorgerligt tycker vi, det är en del av det som gör en storstad till storstad som nu hastigt utplånas. Den moderna storstaden kräver sina bilar och serviceställen, om inte annat för pulsens skull.

Vi tar fram några gamla bensinbolagskartor och räknar efter. På sextitalet hade Caltex hela tjugofem stationer i centrala Stockholm, Gulf tjugofyra, BP tjugoen, Nynäs fjorton, IC tretton och Koppartrans fem. Till detta kommer också de stationer som torgförde annan soppa som t.ex Esso, Shell eller Uno-X. Trots att ett par försäljningsställen hade pumpar från flera bensinmärken talar detta om ett mycket stort utbud.

Under vår resa hittar vi sju mackar under olika flagg som idag håller öppet i Stockholms innerstad (två av dem på strandvägen). Vi får säkert tillfälle att återkomma till de kvalitéer som några av dem uppvisar. Ingen av dem är dock regelrätta hörnmackar av det slag som t.ex. den av oss oidentifierade macken på Linnégatan (en kvalificerad gissning är Nynäs).

Förhoppningsvis får någon upp ögonen för den skövling som pågår och låter bensinen få förbli en vara som inte bara hör ihop med den moderna storstaden utan också får säljas där. Att också mackarna får stanna innanför tullarna.


Stockholm. Esso på Östermalmstorg. Foto: Therese Bengtsson
Stockholm. BP på Malmgårdsvägen. Foto: Therese Bengtson
Stockholm. Nynäs på Linnégatan? Foto: Henrik Nerlund

Gulf i verklig technicolor

SJÖBO. En bit in på huvudgatan i Sjöbo ligger bensinmackarna på rad. Shell och Statoil passeras snabbt medan Gulf är värd ett stopp. Okej, det går inte att tanka här. Vi stannar ändå.

Som så många andra gamla mackar ligger vår station vid en korsväg. Här har människor stannat och pratat, träffat nya bekantskaper och förstås fått tanken fylld och rutorna rengjorda. Även om aktiviteten idag är låg känner vi vibrationerna från flydda decennier.

I vårsolen skiner stationsbyggnaden upp. Färgskalan med de turkosblå gardinerna gör att platsen inte känns så solblekt och flagnad som den kanske borde. Är inte känslan nästan den motsatta? Nästan vital? När vi tittar på bilden hemma känns den som femtital och technicolor. Som om färgen var påbättrad av en fotostudio.

Men så är det inte. Det är helt enkelt så att macken på ett outgrundligt sätt klarat sig från åldrandet. För Gulf i Sjöbo har varit stängd i många år. Tegelhuset har sluppit bli Q8 i början av 80-talet när det amerikanska oljebolaget blev kuwaitiskt.

Och tur är det. Här finns inget blaffigt tak i grälla färger eller kvarglömda erbjudanden om badbollar och korv. Här finns ett hederligt stationshus och ett dubbelgarage för yrkesskickliga mekaniker med skit under naglarna. Och keramiken på husets sockel är fortfarande sådär betryggande blå som den ska vara.

I raden av servicestationer på Sjöbos huvudgata är det fortfarande Gulf som håller bäst.


Sjöbo. Gulf i verklig technicolor. Foto: Therese Bengtsson

Ett spa för en riktig kompis

BJÄRNUM. En bil är så mycket mer än ett färdmedel som förflyttar oss mellan A och B. En bil är en kompis. Så resonerar vi i alla fall.

Många är de bilar som som skulle behöva lite kärlek och omvårdnad. Därför blir vi glada när vi passerar Shell i Bjärnum. I stora neonbokstäver pryder ordet BILVÅRD väggen ovanför den stora verkstadsporten. Här har bilar det bra.

I ett varmt garage kan kromen putsas, oljan bytas och ett par kärleksbetygelser utbytas. Som i alla relationer faller nog också ett par inte helt genomtänkta ord när det där jäkla oljefiltret inte vill släppa. Men på det hela taget är det nog ömt.

Men alla bilar har det inte lika bra. Hur ofta står inte smutsiga och halvt bortglömda bilar och väntar på att ägaren ska köra ett par kilometer för att sedan ställas till sidan igen? Hur många bilar står inte ute över natten eller vinter igenom? Hur står det till med bilvården i Sverige?

När våren kommer borde alla bilar få rullas ut ur ett garage för en tvätt och sedan en första luftningstur. Alla bilar borde få känna sig behövda och att det finns någon som satsar på dem.

Till Shell i Bjärnum tar man bilen för en stunds spa-behandlingar. För det är en riktig kompis värd.

Bjärnum. Här får bilar den vård de behöver. Foto: Therese Bengtsson

Varsamma renoveringar i Vitaby

VITABY. På Österlen ligger samhällena tätt. Förvuxna bondbyar som klarat sig undan det tidiga artonhundratalets enskifte och tagit emot den nya tiden genom först järnvägen och sedan bilen.

Vi är i Vitaby, ett par kilometer från kusten. Förutom den välsorterade lanthandeln finns här ett ännu öppet järnvägshotell med välbevarade femtitalsrum och lämningarna av en liten BP-station.

Hotellets ägare visar oss stolt runt och berättar sin historia. Tillsammans med en kompis tog han över hotellet för ett par år sedan. De båda har sedan renoverat med varsam hand. Charmen från framtidens flydda decennium sitter i väggarna. Och så ska det förbli. Vi smälter helt för de två rummen högst upp med rosa resprektive blå originaltapet. Väl värda en övernattning för det modesta priset av 250 kronor per person.

Ägaren berättar också att det eventuellt ska bli resaurang av den gamla BP-stationen som ligger snett bakom hotellet. Men när vi kommer dit syns inget av dessa planer.

Många gånger har vi åkt förbi och beundrat den mäktiga pumpen med den så välkända gröna skölden. Men under det senaste halvåret har båda plåtsidorna varit borta. Skelettet av en vacker pump har varit en närmast makaber åsyn.

Vår första tanke var att plundrare varit i farten. Att ännu en pump fått fara hädan. Idag nästan skäms vi för våra låga tankar om andra. Pumpen står nu i full prakt efter att sidorna fått påbättrad färg. Det finns någon som satsar också på en nedlagd bensinstation.

Vi gläds åt detta faktum när vi lämnar Vitaby bakom oss för den här gången och funderar på varför det här i trakterna finns så många gamla bensinstationer. Kanske är de just för att samhällena på Österlen ligger så tätt.


Vitaby. Henrik i vårsolen med en lika vårfin BP-pump. Foto: Therese Bengtsson

En kändis bland gator och arkitekter

STOCKHOLM. Bland landets gator är Strandvägen i Stockholm en kändis. Oavsett om det är för flanörer, fabrikörer eller monopolspelare har gatan ett högt värde. Sannolikt alltid överstigande de 5000 kronor som gatan kostar i spelet.

När vi passerar på paradgatan är det dock inte de monumentala husen som väcker vårt intresse. Vi vänder blicken åt andra hållet och spanar längst kajen. Strandvägen har inte bara varit en förnäm adress för boende, också för svenska motorister har gatan bjudit på flärd.

Inte mindre än tre bensinstationer med högklassig service har här legat på rad. Shell, Gulf och åter Shell. Den senare stationen betjänade de båtburna trafikanterna från Djurgårdsbrunnskanalen.

Idag är Gulf borta. Det lilla huset i blå och vit mosaik har dessvärre fått maka på sig för fler parkeringsplatser. Men båda Shell-stationerna är kvar. Den av de båda som servar de bilburna har tyvärr överösts av reklam på de stora fönstrena med annars är den sig lik.

Den kände arkitekten Peter Celsing, som bl.a. ligger bakom Kulturhuset väldiga glasfasad, ritade stationen som öppnade i modernismens år 1955. Också här är glaset det som skapar det bestående intrycket.

Grundtanken med glaset lär ha varit att hela stationen skulle bli sin egen reklampelare av allt ljus och invändiga erbjudanden. Den tanken fungerar minst lika bra idag, tänker vi och grämer oss lite att vi passerar i dagsljus.

Det mesta längs väger brukar vara vackrast när det skymmer. Celsings station är inget undantag. Vi inbillar oss att glaslådan om natten är Stockholms största lanterna.

Strandvägens bensinstationer med sin utmärkta form gör gatan till vad den är; En svensk kändis.


Stockholm. Shell på Strandvägen. Form och funktion från 1955. Foto: Henrik Nerlund

Ett efterlängtat P-förbud

ESKILSTUNA. Visst kan skyltar vara fascinerande. Samtidigt en upplysning, som skalats ned till den absolut enklaste grafiska figur, som ett förmanande påbud från de ovan styrande. Varningar, upplysningar och förbud fastskruvade på en stolpe.

Innan motorismens tidevarv var de enkla milstenar som berättade om hur långt man kommit till häst. Och mötte man mot förmodan någon gjorde man det till vänster enligt 1734 års förordning. Stenarna från denna resenärernas urtid står kvar med beskydd från länsantikvarierna men modernare varianter kan vara desto svårare att hitta.

1916 började KAK (Kungliga Automobilklubben) sätta upp de första märkena av modernare snitt, även om KAK:s triangelformade skyltar närmast liknade sjömärken och var genomskurna.

När Sverige fick sina första standardiserade vägmärken med staten som huvudman 1931 låg en europeisk trafiköverenskommelse bakom. KAK:s trianglar stod modell för varningsmärkena medan de runda franska märkena utgjorde grunden för förbudsmärkena.

När vi besöker Eskilstuna hittar vi av en slump en bortglömd skylt som markerar parkeringsförbund. Skylten som består av ett överstruket P har sedan många år ersatts av den med rött överdragna blåa cirkeln. Kuriosa i samanhanget är att den skylt som idag betyder parkeringsförbud också fanns på den tiden som vår P-skylt. Skillnaden var att det blåröda märket då signalerade stoppförbud (som ju idag har det snarlika utseendet med ett rött liggande kors.)

Vi högertrafikomläggningen 1967 togs ett sexkantigt specialmärke fram för att påminna trafikanterna om övergången. Liksom en mängd andra skyltar togs detta snart ner. När Sverige bytte sida försvann inom ett par år många av våra favoritmärken. Den främsta ”hastighetsbegränsning upphör” rök vid 1971 och det klassiska cirkelrunda stopp vid 1974.

I Eskilstuna står ett förbud kvar som högertrafiken glömde ta av daga. Ett P med ett streck över. Kan det utryckas klarare rent grafiskt? Dagens märke är ett sämre sätt att säga samma sak på. Det här med skyltar kan fascinera.


Eskilstuna. Ett efterlängtat P-förbud. Foto: Henrik Nerlund

Koppartrans och bevingad bensinestetik

GUSSNAVA. Bevingade sagodjur med brinnande eld ur gapet är minst sagt en ovanlig syn längs med våra vägar. På ytterst få platser går det att finna något som påminner om det helsvenska kultbensinbolaget Koppartrans. Vi känner dubbelt för att namnet och logotypen idag övertagits av ett klädmärke; Det är förstås kul att se att logotypen lever och används, men ännu roligare vore det om det var bensin som den skapade uppmärksamhet för.

När vi hittar en Koppartranspump stannar vi direkt. På en av alla skånska småvägar har vi Ystad i ryggen och rullar sakta mot Gussnava när vi ser henne. Som en infångare står pumpen utanför vad som idag har blivit en bättre sorterad second-hand-butik. Vi går in och botaniserar bland välutvalda delar av svenskt och amerikanskt 40- 50- och 60-tal. Vi förstår att pumpen står bra här. Och visst har ägarinnan full koll på dess värde. Nog är också färgen påbättrad en hel del.

Koppartrans verkade, som de själva uttyckte det ”i motorismens tjänst”, mellan 1946 och 1964. Därefter köptes hela bolaget upp av Shell, men varumärket fanns kvar en bit in på 1970-talet. Det sägs att tillkomsten av bolaget ursprungligen handlade om att lösa ett logistiskt problem. De båda grundarbolagen Stora Kopparbergs Bergslag AB och Rederi AB Transatlantic (därav namnet!) våndades över att fatygen som exporterade svenskt stål till USA gick tomma tillbaka och fann lösningen att under returresorna skeppa råolja.

Ett raffinaderi byggdes i Göteborg och snart växte det gulsvarta stationsnätet upp över hela landet. Till hjälp att skapa den oöverträffade grafiska profilen engagerades den legendariske Sten Kindgren, som också är mannen bakom högertrafikens H-symbol. Och visst är ”Koptra”, som personaltidningen döpte gripen till en estetisk fullträff.

Raffinaderiet som idag drivs i Shells regi bär fortfarande den största Koppartrans- logotypen vi sett. Den lyckliga tillfälligheten att Shell vid övertagandet kapslade in oljecisternerna med ny plåt är anledningen. När plåten revs av vid en renovering för några år sedan blottades den för väder och vind skyddade klenoden. Till lättnad för alla som uppskattar Koppartrans formspråk har Shell lovat att bevara gripens goda skick.

Vi står på gårdsplanen utanför butiken och beundrar vårt fynd. Den knallgula pumpen går perfekt till den lika gula ”Koptra” och den svarta cirkeln finner sin färgmässiga motsvarighet i slangen. När vi satt oss i bilen och fortsätter den smala vägen känns det bra. Vi har funnit ett av de bevingade sagodjuren som fortfarande sprutar sin eld. Det är inte en varje-dags-upplevelse.


Gussnava. Henrik och Koptra. Foto: Therese Bengtsson
Göteborg. Koppartrans på Shells raffinaderi. Foto: Therese Bengtsson

Funkis att vänta

MALUNG. En rälsbuss far fram över myrar och genom djupa skogar. På en hög banvall klyver den obygden i två delar. Det är långt mellan orterna och för den som väntar på att stiga på kan tiden ibland bli lång.

Då är det skönt att stänga kylan ute i en varm vänsal. Särskilt om det är en väntsal i orörd funkis. I Malung är det en stilren byggnad med den rundade baldakinen som enda utsmyckning.

Återigen möter vi en av alla dessa bedagade skönheter. En modern mötesplats där omvärlden ligger lite närmare. Bland knätofsar och majstänger kan funkis kännas lite bortkommet. Men här känns byggnaden självklar.

Väntsalen är garanterat Malungs modernaste byggnad. Som ett utropstecken sitter stationsnamnet i grön neon på taket. Vi hoppas att den lyser upp perrongen om natten. Det skulle om något vara ett skäl att komma hit om kvällen även om sista tåget gått.

Till sist är väntan alltid över. Även om tiden känns lång och även om tåget är försenat kommer det tillsist fram. En rödbrun rälsbuss står och väntar på sina passagerare. Sen öppnar sig skogen igen. Och efter ett par minuter ligger rälsen öde i Malung igen.


Malung. Väntsal i orörd funkis. Foto: Henrik Nerlund.

Sittande hunden i Malungsfors

MALUNGS- FORS. Trots att skylten från Sundkvist Skinn numera ockuperar taket står hon kvar här i givakt. Det är ett ovanligt fynd. Av svunna dagars alla kepstaksmackar finns inte många kvar. Men här står hon.

Platsen är dalabyn Malungsfors. Macken har för länge sedan tagits över av andra handelsintressen än bensin. Idag är det som sagt skinn som gäller. En gammal uppstoppad ren står under kepstaket. Vi drar oss till minnes mackmodellens andra namn: Sittande hund. Renen är inte det enda djur här som sett sina bästa dagar.

En kepstaksmack känns igen på att det lutande taket i samma vinkel täcker både hus och pumpö. En funktionell design för många småmackar. Allt under ett tak.

Idag är småmackarna sällsynta och de Sittande hundarna rariteter. Vi funderar på insatsen dessa stationer gjort för det moderna Sverige. Den nya tidens budbärare som dök upp som svampar ur jorden. En gång de mest modernistiska skapelserna som byggts ute på landsbygden. Något som stod ut bland ladugårdar och färbodar.

När civilisationen drog förbi här genom den nya tidens bilar fyllde småmackarna sin funktion som markörer att bygden här runtomkring minsann skulle med. Framtiden skulle hit också. Det fanns moderna människor i Malungsfors.

Vi funderar vidare på hur det är idag. Vilka är dagens moderna markörer? Bor här ännu människor som tror på framtiden?

Den nya tiden har kommit och passerat. Modern bensinförsäljning har lämnat plats för en betyligt äldre naturnäring. Men hon står där. Sittande hunden i Malungsfors.

Malungsfors. En hund sitter kvar. Foto: Henrik Nerlund.

Färdigväntat på Norra Bantorget

STOCKHOLM. Det känns vemodigt att se Holger Bloms bussterminal från 1938 bli grävskopornas rov. Den funktionalistiska byggnadens öde är nu för alltid beseglat och Torsgatans slut vid Norra Bantorget i centrala Stockholm ofrånkomligt förändrat.

Det är en verkligt modern mötesplats vi ser försvinna framför våra ögon. Platsen var under decennier vändslinga och slutpunkt för spårvagn och bussar från Stockholms nordvästra förorter. Här har generationer av stockholmare mötts, väntat och rest vidare.

Vi försöker återkalla den tiden. Försöker föreställa oss när moderna huvudstadsbor intog framtidens brickluncher här under 50-talet. Hur man satt under baldakinen eller inomhus omsluten av mosaik. Hur vi än försöker blir det allt mer avlägset.

Den sista servering som bedrevs här var kinakrogen Shangri-La som slog igen för några år sedan. Sedan dess har terminalen med sin rotunda stått igenspikad och väntat på sitt slutliga öde. Och förstår vi rätt är det inte helt omöjligt att en exakt kopia efter gamla ritningar byggs upp längre in i på torget bakom Branting-monumentet.

Den som lever får se. En av Stockholms moderna mötesplatser från en nyss gången samtid står hur som helst i ruiner. Det gäller att sno sig om man vill se originalfunkis. En terminal termineras. Vi kan inte hjälpa att det känns vemodigt.


Stockholm. Torsgatan. Holger Bloms bussterminal i ruiner. Foto: Henrik Nerlund

Utmärkta moderna mötesplatser

KVARSEBO- VÄGEN-JÖNÅKER. För att fortfarande upplysa, förbjuda, varna eller påbjuda står våra gamla trafikmärken kvar i tjänst. Där omskyltningar och nya vägdragningar inte gjorts hittar man dem. Det betyder ofta att det är små vägar i avlägsna områden som är de mest gynnsamma ställena att leta på.

Den lilla kringelkrokiga vägen mellan Kvarsebo och Nävekvarn är ett sådant ställe. Även om trakten inte är ovanligt avlägsen gör de små vägarna den något otillgänglig. Här i skogarna möts Östergötland och Södermanland. Och inte bara de.

Här finns en verkligt modern mötesplats. I alla fall är det skyltat så. Med Bråviken som inramning står vår mötesplatsskylt kvar och vittnar om åratal av motorburna träffar. Både till höger och vänster.

Det är onekligen en vacker syn. Vi stannar och liksom väntar på ett möte. Men ingen kommer. Vi stänger av motorn och stiger ur. Fortfarande inga mötande bilar. Luften är frisk och vi tar några djupa andetag medan vi lyssnar på tystnaden. Vi förstår att den vackra skylten är det enda möte vi kommer göra här. I bilen kringlar vi vidare längs vattnet.

Ett par mil norrut i Jönåker gör vi nästa fynd. Det är förvisso inget riktigt trafikmärke men vi uppmärksammar det ändå. Genom samhället löper en numera ganska insomnad riksetta. Motovägen har tagit över trafiken och vägen har inte längre något utsatt nummer. Men på skylten läser vi fortfarande ”riksvägen”.

Vi funderar på det där. Ju glesare ström av bilar desto längre tid får namnet förmodligen vara kvar. Som ett minne av alla de som tidigare passerat och mötts här. Ökar trafiken vaknar nog en och annan kommunalpamp med namnbytesplaner.

Vi gillar moderna mötesplatser liksom gillar riksvägen i Jönåker. De blir vi gärna upplysta om av de gamla skyltar som fortfarande står kvar.


Kvarsebovägen. En utsatt modern mötesplats. Foto: Therese Bengtsson
Jönåker. Riksvägen löper fortfarande genom samhället. Foto: Therese Bengtsson

På väg mot Gotlands slut

FIDENÄS. Resan går mot Hoburgsgubben. Den plats där land möter hav. Precis innan vi kör in på Sudret, innan vi kommer till det smala näs som en gång var ett sund mellan två öar kommer vi till Fidenäs. I en liten grupp står ett par gamla Ljungmanpumpar. På den nyare varianten sitter OK:s dekal. Och bensin finns än att tanka här.

Vi funderar över färgskillnaderna. Den gamla Star 76 från 1950 är närmast vinröd och påminner starkt om den färg Caltex hade på sina pumpar. Sällskapet är den femton år yngre Star 167. Här är färgen övertygande i OK:s skala.

Det var 1926 som det konsumentkooperativa IC, Inköpscentralen, grundades för att 1969 övergå till varumärket OK. Bolagshistorien är krånglig. 1945 grundades Oljekonsumenterna, OK av KF, Lantmännen, IC och två fiskarkooperativ. OK var från början en inköpsorganisation men blev med tiden en egen stationskedja vid sidan av IC. Tillsist valde alla kooperativa oljeföreningar att välja OK-symbolen.

Vi undrar vad det är som gäller i Fidenäs. Caltex, IC, OK? Varifrån kom den första bensinen som såldes vid denna enkla tapp? Som vanligt är det svårt att hitta någon att fråga. Vi får fortsätta att grubbla.

Pumparna i olika färg och med olika födelse år står kvar och ruvar på sina minnen. Vi ser dem i backspegeln. För varje sekund blir de mindre. Vi fortsätter genom det vackra landskapet. Sudret omger oss. Snart når vi vårt mål: där Gotland uppslukas av havet.


Fidenäs. Gamla Ljungmanpumpar brevid och bakom Therese. Foto: Henrik Nerlund

Infångare utan motell

LJUNGBY. Längs riksettan ligger småländska Ljungby. Vi kommer söderifrån och hinner knappt komma in i den lilla staden innan vi stannar. Som ett modernt konstverk i betong står Motell Stadts stora skylt utmed vägen. Betongstolpen måste varit en rejäl infångare på sin tid.

Vi promenerar runt i resterna av ett motell. Faktum är att det idag bara är just stolpen som står kvar. Det är minst sagt en tråkig utveckling. Häromåret stod motellängan kvar, om än i ett kraftigt förfall. Längan var sicksackformad och hade som sig bör fulla möjligheter att köra fram och parkera precis vid rumsdörren.

Den som stannar vid det före detta motellet kan föreställa sig hur det sett ut eftersom den asfalt som tidigare smekt den hädangångna längan ligger kvar. Vi försöker i tankens värld ta oss tillbaka till tidigt sextiotal.

Motell Stadt var en stor anläggning under sina toppår. Man hade sk. Internationell klass på samtliga rum, vilket innebar frukostservering, dusch, bad och telefon. Vissa rum var dessutom lyxutrustade med nymodiga TV-apparater. Här fanns både restaurang och klubbrum.

Vid invigningen 1960 talade personalen både engelska, tyska och franska. Internationell klass som sagt. Idag känns det tämligen osannolikt.

Sverige är ett stort land. Det tar sin tid att bila från slätter till skogar och fjäll. Förr låg man över här innan resan fortsatte norr- eller söderut. Vi kör vidare. Ljungby Motell har slagit igen för sista gången.


Ljungby. Resterna av Motell Stadt. Foto: Therese Bengtsson.

Dagdrömmar i orange

VANNEBERGA. Idag stannar vi för Gulf. Det är något speciellt med Gulf tycker vi. Kanske är det den vackra logotypen i orange. Kanske är det för att Gulf försvann från Sverige redan 1983.

En liten grånad byggnad som mest påminner om en liten kiosk står kvar utmed vägen. Huset smälter nästan samman med den mulna himlen i skånska Vanneberga. Men färgkombinationen blått och vitt avslöjar den numera hädangångna bensinförsäljning som pågått här. Lyktan på den tidigare pumpön ser ut att sakna sina bortmonterade pumpkamrater.

Högst upp in under taket sitter två ränder i blänkande blå mosaik. Ständigt dessa fartränder! Kraft och rörelse i vägens riktning efter ett Gulfbesök anar vi att det ska betyda. Precis ovanför dörren är det en glugg i mosaikränderna som känns påtagligt tom. Vi ser skymten av de fästen som en gång i tiden burit upp bokstäverna GULF.

Stationerna pryddes förr av bolagsnamnet i lösa bokstäver. Bokstäverna lär ha kommit på posten från Gulfs huvudkontor när en bensinhandlare skrivit kontrakt med bolaget. Vi gillar den moderna estetiken som vi till hälften ser och till hälften får föreställa oss.

Gulfs moderbolag är amerikanskt och märket etablerade sig i Sverige genom att det ryska bolaget Nafta köptes upp 1937. Efter det dök skivan i orange upp längs med våra vägar. Först var logotypen helt cirkelrund med tätt åtsittande bokstäver, för att 1964 anta den form bolaget har än idag där det alltjämt verkar.

På tal om bokstäver och skyltar kan Gulf-fantaster glädja sig åt att gamla skyltar i rätt typsnitt ofta hänger kvar efter att bensinen blivit Q8, eller OKQ8 som de numera heter. Titta ovanför portarna till biltvätt och smörjhallar får ni se. Ett fint exempel är OKQ8 i Häljarp utanför Landskrona där Gulf fortfarande står för TVÄTTNING.

En annan glädjande sak är att varumärket Gulf återkommit till Sverige. Genom Canadian Oil i Svedala går det att köpa Gulfprodukter som till exempel oljor och smörjmedel. Enligt egen utsago letar företaget efter möjligheter att utöka sitt distributionsnät i Sverige.

En större återetablering av Gulf är nog dock lite för mycket att hoppas på. Men visst kan man ägna en stunds dagdrömmeri åt saken. Välkomnande orange längs våra svenska vägar på nytt. Det hade varit något att stanna för.


Vanneberga. En liten Gulfmack star kvar. Foto: Therese Bengtsson
Gulfkartor med logotypen från 1964.

Röda stjärnan och evighetsdrömmar

TINGSTÄDE. På gaveln hänger en röd stjärna. Caltex gamla logotyp. Vi stannar men ingen syns till. Borstett en strid ström av sommarlediga bilister är det lugnt i gotländska Tingstäde. Framför oss står ett vitt eternitklätt bostadshus som tidigare också varit mack.

Uppfarten är alldeles för bred för att bara vara för privata ändamål. På garaget står texten ”TVÄTTNING” kvar. Den rejäla porten står vidöppen. Men ingen syns som sagt till. Vi ser inte heller några spår av pumpö eller andra fundament. Vi står kvar och funderar en stund på hur skylt och text kan hänga kvar i så gott skick.

I vår bilkarta ”Med Caltex genom Sverige” från 1960 är bensinstationen i Tingstäde utsatt. Caltex fanns som varumärke i Sverige mellan 1947 och 1967. Före och efter hette bolaget Texaco. Verksamheten startade redan 1921 genom att Wahlunds Mineralolje AB togs över av det amerikanska moderbolaget, The Texas Company.

När bolaget gick samman med Standard Oil of California föddes Caltex. Den röda stjärnan som är sprungen ut delstatens Texas flagga togs över av det nya bolaget. När företaget återigen blev Texaco i slutet av sextiotalet valdes en ny symbol – hexagonskylten (se stolpen i Vankiva).

Caltex var mycket duktiga på enhetlighet och många stationsbyggnader byggdes på förhand för att sedan fraktas ut i landet. På Röde Trä i hälsingländska Gnarp arbetade man för högtryck med att tillverka monteringsfärdiga stationer i tre olika storlekar. Men stationen vi stannat vid har nog inte snickrats till i Norrland.

Den vita eterniten riktigt lyser i solskenet. Väggbeklädnaden som pryder boningshuset marknadsfördes som helt underhållsfri. Ett evighetsmaterial helt enkelt. To eternity. Vår gotländska bensinstationsföreståndares ambitioner var det inget fel på. Men det blir sällan som man tänker sig.

Texacos svenska historia tog slut 1996 efter att bolaget först sålts till OK Petroleum för att sedan bli Preem. Men så långt kom aldrig macken i Tingstäde. Den är fortfarande pre-1967. Och det tycker vi om. För vad är gröna björnar mot röda stjärnor?


Tingstäde. Caltex röda stjärna hänger kvar. Foto: Henrik Nerlund

Sexkantiga Fyrkanten i Vankiva

VANKIVA. Trots lockelser om korv och kebab är det inte Fyrkanten som får oss att bromsa in. Vi stannar för att spana in en stolpe krönt av en sexkantig skylt. Andra ser snabbmat. Vi ser Texaco.

Idag ser alla bensinstationer ut på nästan samma sätt. Ett stort fyrkantigt tak hänger ut över pumparna. Glasfönster fyllda med erbjudanden på godis och badbollar. Ute vid vägen står en lika fyrkantig stolpe med logotyp och uppgifter om öppetider och aktuella priser. Vore det inte för färgkombinationerna skulle man kunna tro att Sverige bara har ett bensinbolag.

Så är det inte i skånska Vankiva. Bensinen säljs förvisso på automat från likfomighetens Bilisten. Men stolpen får oss att minnas en tid då bensinbolagen både skilde sig i färger, skyltar och stationshus. Det är därför vi så ofta lätt kan avgöra vem som sålt bensin på en station förr.

Det tillhör inte vanligheterna att gamla stolpar står kvar. Även om vår stolpe också får stå ut med att bära snabbmatserbjudanden gläds vi åt att hitta den. Förmodligen har ursprungsskylten varit rund med namnet Caltex. Så hette alla Texacos stationer mellan 1947 och 1967.

Bolagets kännetecken är röda stjärnor och tre gröna ränder på fasaden (se stationen i Åhuskärr). Andra bolag hade andra utseenden. Gulf körde med ränder i mörkblå keramik och hade en egen stolpvariant för sin skiva i orange. Essos galgupphängning är en annan egenartad skylt. Samma bolag gav ut en över hundrasidig bok med titeln ”Esso målningsinstruktion” för att få till en helt unik profil.

Medan vi kör vidare från Vankiva funderar vi på varför inget bolag skaffar sig en riktigt annorlunda stolpe eller stationsdesign idag. Visst borde en snygg och funktionell design vara ett konkurrensmedel? Särskilt i en tid då bensinen kostar lika mycket överallt.

Någonting åt det hållet går resonemanget vi för i bilen. Visst skulle det locka mer än badbollar och korv.


Vankiva. Texaco har blivit Fyrkanten. Foto: Therese Bengtsson

Fina minnen bland bråte

SKEPPARSLÖV. Tillsammans med en massa bråte står ett tankbilssläp från bensinbolaget Fina några meter från vägen. I vår jakt på klenoder från modernismens guldålder hittar allt som oftast rester av mackar i olika stadier av förfall. Mer ovanligt är att hitta pusselbitar från den kringhantering som tjänat landets tusentals stationer.

I en tidigare blogg efterlyste vi gamla tankbilar. Vi hittade som bekant Shells gamla tankbil i gotländska Bunge. Nu har vi hamnat i skånska Skepparslöv. Släpet från Fina glädjer oss. Under våra resor är detta det enda fynd vi gjort från märket i fråga.

Fina är belgiskt och grundade, som så många andra märken, sin svenska verksamhet år 1955. Bolagets maskot var en glad delfin som fanns med på otalet dekaler och andra reklamprodukter.

Fina har alltid varit ett litet märke i Sverige. Det maximala antalet stationer hann bli lite drygt hundra när företaget köptes upp 1984. Statliga Svenska Petroleum blev den nya ägaren i ett par år innan hela rasket gick in i OK.

Vi undrar hur släpet hamnat just här. Vi ser inte rester av någon bensinstation i närheten, och vad vi vet finns här varesig raffianderi eller någon depå. Kanske bor det en gammal åkare i något närbeläget hus?

Ett anspråkslöst släp i ett skånskt småsamhälle har fått oss att få upp ögonen för det sedan länge bortglömda faktum att man har kunnat köpa belgisk bensin i vårt land. Vi hoppas att vi kommer hitta mer av Fina. Någonstans bland annan bråte finns säkert en och annan glad delfin.


Skepparslöv. Tankbilssläp från Fina. Foto: Therese Bengtsson.

Gröna detaljer längs skogsvägen

VITTSJÖ-EMMALJUNGA. Visst är det detaljerna som skapar helheten. Små detaljer som skiljer det ena från det andra. En tid från en annan. Vi kör den gamla skogsvägen mellan Skåne och Småland. Medan vi passerar orter som Vittsjö och Emmaljunga spanar vi ut i vägkanten.

Det här var farliga trakter förr. Skogen var mörk och djup med hotande stråtrövare och snapphanar som lurade i bakhåll. Med breddade vägar och bensinstationer tågade den moderna tiden in. Istället för rövare mötte man här vänner längs vägen. Vänner med smörjhall.

I Vittsjö hittar vi några av de detaljer vi letar efter. En sockel av blankt grönt kakel berättar att vi stannat framför en tidigare BP-station. Idag heter bensinen Din-X. Vi tröstar oss med att det faktiskt fortfarande går att tanka här.

Dessutom finns detaljerna kvar. Ovanför verkstadsporten sitter de karaktäristiskt gröna bokstäverna SMÖRJNING kvar. Här fick man hjälp med att serva bilen förr.

Nästa fynd görs en halvmil norrut. Den lokala kedjan Emmaljunga Bensin har också ett förflutet som BP. Den bygelformade stolpen har en gång burit den gröna skölden under sig. Den andra skylten är kvar och avslöjar slutgiltigt stationens förklädnad.

Med BP:s typsnitt och färg berättar skylten att det är STÄNGT. Såhär såg det ut förr längs vägen. Men då fanns förstås också alternativet ÖPPET. Idag känns den tanken främmande här. Emmaljunga Bensin säljer soppa över automat.

Det här är inte mycket att stanna för kan man tycka. Men det är en av alla de bitar som bygger något större. En detalj som skapar helheten.


Vittsjö. BP med smörjhall och grönt kakel. Foto: Therese Bengtsson.
Emmaljunga. BP skyltar när butiken slagit igen. Foto: Therese Bengtsson

Bensinstopp på den skånska prärien

ÅHUSKÄRR. Det är mulet och regnet hänger i luften. På en resa från Kristianstad mot Österlen flyttas vi plötsligt i tid till sextiotalet och i rum till Texas, USA. Landskapet är platt och gräsbevuxet. Vi tänker oss att den omgivande vinden då och då får buskar att vrivla fram över den skånska prärien.

En fyrkantig station trotsar snålbåsten. Med innåtlutande tak och tre ränder längs fasaden förstärks det amerikanska intrycket. Bokstäverna är nedskruvade men det är inte svårt att utläsa TEXACO SERVICE på den solblekta väggen.

Vi kliver ur och tar fram kameran. Pumparna är borta men ett lysrör med texten AUTOMAT skvallrar om bensinhandeln som skett här. Däckmärket Firestones reklamskylt sitter på väggen strax under ränderna. Idag har de tre strecken mörknat och ser bruna ut. Men vi kan svära på att de har varit gröna en gång. Allt enligt Texaco och sedermera Caltex grafiska profil.

På dörrskylten står det ”Öppet”, men vi tvivlar. Har skylten hängt kvar långt efter att verksamheten slagit igen? Plötsligt tittar en man på oss innifrån fönstret. Vi trycker ner hantaget, kliver in och hälsar.

Många bensinhandlare har en historia som de väntat på rätt tillfälle att berätta. Så är det också med vår nya bekantskap. Någon gång 1992-1993 upphörde han med bensinförsäljningen, men verkstan driver han än. Under guldåren jobbade här fyra man under marknadsveckan i Kivik. Mot slutet var han ensam.

Macken byggdes av ägarens far på sextiotalet. Då var det en bra affär med bilarnas stora bränsleslukande V8-motorer. Men trettio år senare krävde myndigheterna nya återsystem för bensinångan och prislappen fick ägaren att skruva ner bokstäverna. En och en halv miljons investering skulle få svårt att betala sig.

Lite uppgivet berättar vår man att Sverige hade 5300 mackar när han slog igen. Idag är det mindre än hälften. Men allt är inte mörkt. Fler och fler intresserar sig för gamla bensinstationer. Många stannar. Nyligen var Kristianstadsbladet här med skrivblock och kamera. Nånstans här inne har han klippet.

Vi tackar för titten och kliver ut i blåsten igen. Vår resa fortsätter söder ut längs den skånska östkusten. Landskapet är verkligen prärielikt. Blött gräs och en åldrande bensinstation bildar en enhet i grådasket. Det är en ganska vacker syn.


Åhuskärr. Texaco Service. Foto: Therese Bengtsson

En tankbils väntan

BUNGE. En resa längs våra gamla vägar är ofta en resa i tiden. Överallt har tidigare resenärer lämnat spår. Det gäller oftast bara att man är lite uppmärksam på vad som döljs i vägkanterna för att resan ska bli spännande.

I modernismens tidevarv var Sverige ett levande land längs vägarna. Det bodde folk nära in på, och många hade sin försörjning genom vägens passerande trafik. Människor stannade, tankade och bodde över. Och överallt arbetade andra människor i de resandes tjänst. Idag har vägarna rätats ut och bilresorna behöver inte längre lika många stopp innan man kommer fram. Men spåren finns där.

Vi är förtjusta i detta Sverige som står kvar. Det är naturligt att alla dessa före detta mackar som står kvar därför tar en stor plats i denna förtjusning. Det har sålts bensin under minst fyrtio olika namn i Sverige och det totala antalet stationer är många tusen. Bara Gulf hade närmare fyra tusen stationer under sin guldålder.

Marknadsledande märken som Shell eller BP måste ha haft ännu fler. Samtidigt hade bolag som Esso, Nynäs, Koppartrans, Caltex, IC, Fina, Mobil och Uno-X sina egna stationsnät. Bara den logistiska utmaningen att se till att alla bensinstationer hade fyllda tankar måste ha varit enorm.

Det är sällan man ser spår av denna hantering. Vi får åka så långt som till Bunge på Gotland för att hitta en riktigt vackert patinerad tankbil. Dessutom har vi bara tur. Efter ett par felåkningar i jakt på andra saker hamnar vi på en skogsväg som mynnar ut i en glänta bred nog att vända i.

Shells imponerande tankbil bara står där och väntar på oss. Sällan har man väl tyckt att en gammal lastbil varit så vacker. Vår vändning tar längre tid än vanligt. Var finns alla de andra bolagens bilar? Står de kanske och rostar någonstans vid nedlagda oljehamnar och raffinaderier? Är det till Göteborg eller Nynäshamn vi ska styra resan?

Hur som helst finns spåren någonstans. Tidigare resenärer och de som arbetat i deras tjänst har gjort sina avtryck. Det gäller bara att vara uppmärksam. Sen börjar en resa i tiden.


Bunge. Shells tankbil väntar i en glänta. Foto: Therese Bengtsson

Underjordisk resa

STOCKHOLM. Vi ställer bilen men reser ändå. En trappa ner, under gatan, öppnar sig en kakelklädd värld. Stockholms tunnelbana är onekligen en spännande modern miljö. Man omsluts helt av 1950-talets formspråk. Här lever tankarna om framtidsmänniskans dagliga transporter mellan förortens ABC-stad och det framväxande City.

Tunnelbanan är ett av Stockholms stora moderna projekt. Resultatet är både och, men vi dristar oss ändå till att påstå att tunnelbanans pionjärtid är den mest lyckade. Det är därför vi tycker så mycket om den gröna linjen.

Det är också med denna linje som vi gör vår resa. Urtunnelbanan som byggdes på 1930-talet var egentligen en spårvagn från Örby och Skarpnäck. Vid innerstadsgränsen dök den ner under Götgatan för att sluta vid Slussen. Det två första underjordsstationerna hette ”Ringvägen” och ”Södra Bantorget” och blev med tiden den moderna tunnelbanans Skanstull och Medborgarplatsen.

Perrongerna på dessa stationer är fortfarande lika klaustrofobiskt trånga som då. När spårvägen blev tunnelbana 1950 förlängdes stationerna. Det syns tydligt framförallt i Medborgarplatsens norra ände.

Femtitalets stationer gillar vi bäst. Från Hötorget till Fridhemsplan bjuds vi på stationer med olika utformning, men med kakel som gemensam nämnare. Färgvalen är gjorda efter miljöer ovan jord. Hötorget har fått sin färg efter Konserthusert liksom Rådmansgatan sin efter Stadsbiblioteket.

En femtitalsdetalj som jäktade stockholmare tar för given är vänstertrafiken som fortfarande består på spåren under stadens numera omriktade gator. Till och med golvbeläggningen i S:t Eriksplans gångtunnel signalerar att man ska hålla sig till vänster.

Men trafikmaskinen har fler kvalitéer. För den moderna människans behov togs ett eget typsnitt fram för alla tunnelbanans skyltar. Stig Åke Möller tecknade typsnittet ”Esseltub” för bästa läsbarhet i olika hastigheter. Vi tycker absolut att detta håller än.

Okänsliga renoveringar har på flera platser ersatt ”Esseltub” med de ordinära typsnittens anonymitet. Detsamma gäller med det klassiska kaklet. I Vällingby hann SL riva ner stora delar av det svartlila orginalkaklet innan Skönhetsrådet satte stopp. Vad som händer med renoveringen får framtiden utvisa.

Stockholms tunnelbanekarta har däremot fått vara ifred. Vissa förändringar har förstås gjorts under årens lopp, stationer och linjer har kommit till. Men den ursprungliga utformningen finns i huvudsak kvar.

En resa med tunnelbanan är mer än en trivial varjedagshändelse. Det är en tur med ett vågat modernt projekt. Ett projekt i kakelkostym med förhärskande vänstertrafik. Det är inte det sämsta.


Stockholm. S:t Erikplans tunnelbanestation. Foto: Therese Bengtsson

En värld av service och nyckelringar

STOCKHOLM. Det sammanfattande ordet för den modernistiska bensinstationsepoken stavas service. Med dagens alla självbetjäningssystem känns det närmast främmande att bensinmackspersonalen skulle ombesörja själva tankningen. Men det är inte länge sedan dagens ordning tvärtom skulle vara otänkbar.

I servicebegreppet ingick inte bara tankning utan också fönsterrengöring och ibland även påfyllning av olja och spolarvätska. Det sägs att personalen på Gulf var åtsagda att med knäet putsa strålkastarna samtidigt som vindrutan sköljdes. Det är annat än de smutsiga trasor och svampar i kallt vatten man vant sig vid nu.

Vi tycker om service. Därför försöker vi, när tillfälle ges, att tanka på Shell-stationen på Östra Farmvägen i Malmö. Här värderas kundmötet än idag och bensin fylls på medan rutorna görs klara på samma sätt som förr. När vi betalar får vi höra att att ägarna Wessman & Karlsson tänker fortsätta med riktig service. Det glädjer oss.

Men service är också bra kringprodukter. Innan dagens likriktning tävlade alla bolag om att ta fram de bästa reklamartiklarna och vägkartorna. Många minns säkert alla klistermärken och gnuggisar som man fick om man frågade snällt. Många är de pojkrum och cykelramar som fyllts med blandade dekaler från bensinhandlarna.

I en egen division av praktiska reklamartiklar spelar förstås nyckelringarna. På nästan var bilists knippa satt det egna favoritmärket. Och varianterna var många. BP hade olika racerförare på baksidorna av sina nyckelringar - ett givet samlarobjekt.

Caltex å sin sida hade ett sinnrikt nummersystem på knippan som hjälpte oroliga och får man förmoda, slarviga ägare, att få sina nycklar tillbaka. På vår knippa står numret 2306470, tillsammans med uppmaningen ”upphittaren bedes att inlämna denna nyckel till Caltex Oil AB”. Men eftersom det är glest mellan Caltexmackar att lämna in nycklar på nuförtiden får vi vara extra försiktiga.

En annan gratisservice som Caltex erbjöd sina kunder var sk. ”Turist Pilots”, unga tjejer som på vespa guidade turister i våra storstäder om somrarna.

Dagens självbetjäning infördes av bensinbolaget IC redan i slutet av femtiotalet. Med sin ”Snabbtank” satte de standarden för den nya opersonligare bensinstationen. När samma företag, numera OK, införde Gör-det-själv-hallarna för reparationer var det kört. I en hårdnande konkurrens följde de andra sorgligt nog efter.

Tillbaka till begreppet service. Visst skulle det också idag vara en konkurrensfördel med personligare bensinmackar. Vi tror att Wessman & Karlsson med personal har framtiden för sig.


Vår nyckelring från Caltex. Foto: Therese Bengtsson

Med brittisk bensin i tankarna

ÖSTRA INGELSTAD. Vi svänger av i Hannas. En tidigare Esso-mack i korsningen har blivit antikaffär. Den stora stationsskylten står kvar övermålad. Vill man se hur den klassiska galjupphägningen ser ut ska man ställa resan hit.

Men det är inte därför vi svänger av här. Vi fortsätter den nämast spikraka vägen mot Östra Ingelstad. Frosten glittar på fälten runt omkring. Vi är mitt på den österlenska slätten. Vädret är klart och det blåser som vanligt rejält.

Över ett litet krön kör man in i det lilla skånska samhället. Här finns vad vi vet bara en attraktion. Men den är å andra sidan något av en samtidsarkeologisk sensation. Här ligger Sveriges enda återstående BP-station som det fortfarande går att tanka på.

Bortsett vinden är det tyst i Östra Ingelstad. Ingen syns till, men spåren i gruset visar att flera bilar nyligen stannat här. Det var inte länge sedan det mekaniska räkneverket snurrade i Star Blend 400-pumpen med den klassiska BP-skölden.

Vi gläds åt att BP fortfarande lever. Om inte i resten av landet, så i alla fall på Österlen. Att stanna till och fylla tanken på den sista gröngula macken är en speciell upplevelse.

BP verkade i Sverige under hela modernismens epok och lite till. Verksamheten startade 1922 och blev med tiden ett av Sveriges käraste bensinmärken. Den klassiska färgkombinationen kom 1947. Innan dess var företagets färg blå.

BP har vad vi vet två gånger ändrat initialernas innebörd. Från början utlästes bokstäverna ”Best Persian”, eftersom bensinen först kom just från Persien. Den mest kända lydelsen är British Petroleum och det är den vi använder.

Idag har företaget, som sedan 1993 inte finns kvar i resten av Sverige ändrat både logotyp och namn. Idag heter bolaget ”Beyond Petroleum” och har en stiliserad sol som symbol. En både onödig och tråkig förnyelse.

Vi är glada en denna förändring inte kommit eller kommer att komma till vår mack. Det här är en modern mötesplats som fortfarande finns kvar i sitt originalskick. Till och med stolpen står kvar med skylten hängandes under.

I samma ordning som vår resa från Esso till BP köpte norska Statoil upp båda bolagen. 1985 och 1993 skedde övertagen men fortfarande kan man ofta se ursprunget till dagens Statoilstationer. Är taket av svart veckad plåt med brant lutning har det med all säkerhet tidigare varit Essobensin i pumparna. Grått eller brunt tak bestående av kvadrater signalerar BP. Men det är en ringa tröst i jakten på äkta vara.

Innan vi åker vidare lyfter vi på hatten för en hängiven bensinhandlare som fortfarande tolv år efter BP:s svenska hädanfärd garanterar brittisk bensin till en törstande bil.

Vi lämnar Östra Ingelstad och fortsätter ut över de glittrande vidderna. Himlen är så där stor som den bara är i Skåne. Både vi och bilen har fått full tank. Nu står vi oss till nästa gång vi tar avtagsvägen vid Hannas. Måtte det bli snart.


Östra Ingelstad. Henrik och den klassiska BP-skölden. Foto: Therese Bengtsson
Östra Ingelstad. Therese och en Ljungman Star Blend 400. Foto: Henrik Nerlund

Riksettan ligger kvar

STOCKHOLM. De gamla riks- huvudvägarna ligger trots allt kvar. Ibland vid motorvägens sida, ibland breddade till oigen- kännlighet. I enstaka fall är det flera kilometer mellan de båda loppen. Men på ett eller annat sätt är de flesta av de gamla vägarna farbara än idag.

De närmast klassiska rikshuvudvägarna med numrering från 1 till 14 föddes 1945 och gick ur tiden redan 1962. Sverige Europaanpassades närmast brutalt när det gäller våra vägnummer och gröna skyltar med E4 och E6 dök upp i de hädangångna riksvägarnas kanter.

Riksväg ett, riksettan, löpte i sakta mak genom landsbygd och städer från Helsingborg i söder till Stockholm i norr. Är idag ofta lätt att hitta i E4:ans närhet. Men man får passa sig, rätt var det är tvingar nybyggnationer en upp på den närbelägna motorvägen.

I Hyllingetrakten passeras två intressanta vägskäl. Vid Fleningekorset slutade den rekordkorta rikstrean som var en anslutningsväg till riksväg två. Rikstreans norra slutdestination var Strövelstorp blott en mil bort.

Ekebrokorset, ett par kilometer västerut är en lugn plats idag. Här möttes förr riksettans trafik med rikstvåans. Idag knappt en bil vid stopptecknet. Rikstvåan gick förr från norska gränsen ända ner till Trelleborg. Alltså kom resenärer från alla tre storstäder till denna något sömniga plats på den skånska landsbygden.

Medan rikstvåan fortsätter söderut genom orter som Mörarp och Saxtorp forsätter vi på vägen mot Stockholm. Åstorp och Stidvig passeras med viss möda. Detsamma gäller passagen förbi Örkelljunga där motorvägsbygget lätt spelar spratt.

Väl i Markaryd blir resan en baggis. Ett par småländska kommuner har i turistsyfte gått samman och pånytt skyltat vägen med den signalgula skylten. Av någon outgrundlig anledning har bokstaven ”R” smugit sig in före siffran ”1” på skylten. Dessutom är märket krönt av en krona. Två lite onödiga anakronismer i körglädjen.

Med tungan rätt i mun är det inga problem att passera Ljungby och Värnamo utan att köra fel. Lyckas man dessutom svänga höger precis innan motorvägen vid Hornsborg och Bondstorp klarar man resan galant till Jönköping.

Genom de lite större städerna Jönköping, Linköping och Norrköping är det lätt att snurra bort från den gamla vägen. Även Nyköping kan ställa till det för den bilburne.

De mindre orterna Gränna, Ödeshög och Mjölby med kringliggande landsbygd passeras utan problem. Det som möjligtvis är lite lurigt är att man måste svänga mot Väderstad. Annars är det problemfritt. Detsamma gäller genom Sörmland till Södertälje.

Från Södertälje kör man riksettan obehindrat fram till Hallunda. Sen blir det svårt. Men då är man å andra sidan nästan framme.

Rikshuvudvägen ligger kvar efter alla dessa år. Korsvägarna har blivit lugnare och motell och mackar färre. Men farbar är den alltjämt.


S-N Bilkarta över Sverige. Riksväg ett. Foto: Henrik Nerlund
Hamneda. Riksettans nygamla skylt. Foto: Therese Bengtsson

Skog och bensin

ÅMOTFORS. Över skogsklädda höjder ringlar vägen framför oss. Träden växer tätt. Långt in bland stammarna kan man ibland ana en tjärn och några mossklädda stenar. Kanske växer några skogsstjärnor där inne.

Plötsligt far vi i kanten av ett kalhygge och solen tittar fram. Nere i dalgångarna flyter åar eller glänser sjöar. Vi är någonstans i västra Värmland. Landskapet är vackert och det kan gå en halvtimma mellan att man ser en människa.

Längs med vägen ligger ändå flera förfallna mackar och tappar och minner om en tid då vägarna här måste ha trafikerats livligare. Stängda handelsbodar. Rostiga pumpar med trasiga räkneverk.

Vi stannar till utanför Åmotfors. Två gamla Texacopumpar står utanför ett bostadshus. Förutom pumparna och den asfalterade uppfarten mot huset är det inte mycket som vittnar om den bensinhandel som skett här. Inte heller känns platsen som någon riktig mötesplats.

Texacos gamla färgkombination känns igen. En pump är grön och en röd. Vi tycker att det ser snyggt ut. Som vanligt är det Ljungmanpumpar vi talar om. Modellen heter Star 97 och såg dagens ljus 1960.

Då, när sextiotalet var ungt måste detta trots allt varit en viktig mötesplats för bygdens folk. Vi tänker efter. Plötsligt ser vi för vår inre syn hur folk stannar och tankar. Några byter ett ord eller två om väder och vind.

En vespa med en stilig Fröken Fräken stannar och vill ha oljeblandat. Ägaren kommer ut och tankar. Sen bär det av igen.

Kanske går turen till en dansbana eller festplats. Ner i dalgångar och över åar. När hon når krönet är vespan helt omsluten av skog. Vägen ringlar tryggt vidare.


Åmotfors. Två Ljungman Star 97. Foto: Henrik Nerlund

Klockan kvart i sex 1955

FÅRÖ. Det är en sådan där sommardag som man inbillar sig bara finns i Sverige. Vinden smeker sakta. Sol och kalksten i kombination bländar. Vi har lämnat Gotland och nyss landstigit på Fårö. Det är lugnt och vi har gott om tid på oss innan vi måsta vända tillbaka till färjan.

Det är inte särskilt långt till Kutens Bensin. Plötsligt ligger det på höger sida. Vi stannar. Klockorna är kvart i sex. Som alltid på Kuten. Den 30 september 1955 stannade alla klockorna på samma minuttal. Samtidigt tog James Dean sitt sista andetag där borta i Amerika.

Vi sprätter lite med fötterna i gruset och ser oss omkring. Bortsett Deans bilolycka känns 1955 bra. Vi pratar om modernismens guldålder. Omgivningen är full av bilvrak, bensinpumpar, neon och annat som får oss att känna oss hemma. Med varsin kaffe och en Champis sätter vi oss bland rost och minnen.

Kutens Bensin är på samma gång ett kafé, ett nostalgiparadis och en bilkyrkogård men mest är det en hyllning till Kungen. "Elvis" lyser neonen på Kutens fasad. Här samlas ortens rock-a-billys med tillresta för att lyssna på musik från när det begav sig.

Vi är egentligen inga nostalgiker. Vi hyllar och letar efter det moderna. Men ibland hittar man det just för att någon annan samlat ihop de pusselbitar som annars skulle spridits för vinden. När det är tomt i kopparna går vi ett varv till.

Nedtagna neonbokstäver som bildar meningen "ER BÄSTA GARANTI" samsas med ett tomt oljefat från Caltex. Samma märke återfinns på den karakteristiskt röda pumpen framför Kutens fasad. Motorburen ungdom eller varför inte ålderdom är målgruppen.

Kutens motto är "Fuel for the Soul", och det stämmer väl in på vad musik och moderna reliker gör med en. Vi lämnar nöjda denna oreda av intryck.

När vi kommer upp på vägen igen är klockan inte mer än efter lunch. Året är inte längre 1955. Men sommardagen känns närmast tidlös. Så är det bara i Sverige inbillar vi oss.


Fårö. Kutens Bensin. Foto: Henrik Nerlund

Plötsligt i svängen

STORA HERRESTAD. Man kan ha kört samma väg hundratals gånger utan att se någonting särskilt. Skog och ängar. Några hus då och då. Utan överraskningar rullas vägen ut framför kylaren och landskapet spelas upp som många gånger förr.

Men så händer något. Man ser något välkänt ur en annan vinkel och resan blir genast mer intressant. Bakom en sten eller ett plank gör en gången tids resenärer sig påminda.

Så är det för oss. Vi kör vägen mellan Tomelilla och Ystad. Samma böljande landskap och korsvirkesgårdar som förra gången.

Plötsligt i svängen, bakom ett par björkar står de. Två vackert patinerade Uno-X-pumpar. Tonen är densamma som i höstlöven bakom.

Vi stannar lite extra vid dessa moderna runstenar. Pumparnas modell, Ljungman Star 107 ser man inte varje dag. Det var 1964 som de första kantiga 107:orna lämnade fabriken i Malmö.

Vi tycker att pumparna utstrålar fart och kraft tillsammans med bensin och framtid. Kanske inte så konstigt. Bensinen i den här tappen är Premium. Lite dyrare men kraftigare än vanliga Regular.

Uno-X grundades 1959 och säljer alltjämt bensin under samma namn i Sverige. Sedan ett par år ägs bolaget av norska Hydro men den egna profilen verkar ohotad.

Det finns flera anledningar till att vi gillar Uno-X. Dels är bolaget det enda jämte Shell som heter detsamma som under bilismens guldålder, dels har man räddat en stor mängd småmackar som annars skulle sakna hemvist.

Det gäller inte minst alla de BP-mackar som Uno-X räddade från att antingen läggas ner eller bli Statoil 1989. Småtappar som den i Borrby till exempel.

Det är verkligen en kulturgärning, särskilt eftersom stationerna fått fortsätta se ut som de gjorde före övertaget. Färgerna har bytts ut förstås. Men mer är det inte. Grönt och gult har blivit rött och blått. Samma färg som pumparna i svängen har.

Är det kanske färgkombinationen som lurat oss så många gånger? Är det kanske för att de smälter så väl in i landskapet som vi missat dem? Bakom ett par björkar står två rostiga Star 107. Också de har en historia att berätta.


Stora Herrestad. Therese och en Star 107. Foto: Henrik Nerlund

Med gamla kartor i handskfacket

STOCKHOLM. Att resa utan att ha bråttom är en ovanlig kombination idag. Nya raka vägar har ersatt de gamla. Vägnötarna bryter en ny flodfåra och lugnet erövrar det gamla loppet. På den stora vägen kör man på. Det gäller att komma fram. På de mindre vid sidan av kan man hitta sin egen takt.

Vi vänder oss mot begreppet att "finåka". Det leder tanken till någonslags söndagsbilism. Att åka i sin egen takt är något annat. Att följa med i landskapets topografi och låta sig vara en del av det omgivande, inte bara en betraktare vid sidan av.

Det är ofta ingen lätt match att försöka köra en gammal väg. Här och var tar det slut. Ombyggt. Bortforslat. Om och om igen har vägen ändrats så att den leder till den nybyggda motorvägen. Tids nog lär man sig. Man får låta det ta den tiden.

Med en bensinbolagskarta från modernismens tidevarv i handskfacket blir resan roligare. Och snurrigare. Åker man med sin gamla Nynäs-karta hittar man dessutom inte bara vägen, utan också Nynäsmackar längs den. Några är borta. Andra är ombyggda eller lämnade vind för våg.

Några få är upprustade, utökade och öppna. Som så många andra mindre mackar heter de numera Shell.

Nynäs grundades genom uppförandet av raffinaderiet i Nynäshamn 1928. Fyra år senare började bolaget att bygga upp ett eget stationsnät runt om i Sverige. Profilen var medvetet svensk och färgerna givetvis gult och blått. Många lär ha tankat på Nynäs för att gynna svensk bensin framför de stora amerikanska bolagens dominans på den svenska marknaden. I slutet på sextiotalet nåddes storhetstiden med nära 500 stationer.

Nynäs bensinmackar köptes upp 1981, men bolaget finns fortfarande kvar på oljemarknaden. Idag tillverkas oljor och andra kemiska produkter av företaget som i internationell anda numera heter Nynas. Även om prickarna trillat av är bolaget alltjämt blågult.

Vi ska erkänna att Nynäs-relikter kan vara svåra att hitta idag. Kartan hittade vi på loppis. Vill man se en pump i hyggligt skick kan vi rekommendera att köra Västkustvägen, gamla riksväg 2, i Malmö. Skruvgatan går parallellt en bit. Där gatorna viker av åt varsitt håll står den där som en trafikdelare.

Men om man vill ser hur en pump såg ut före Shells övertag får man inte ha för brått. Då kör man nämligen förbi. Det gäller att hitta sin egen takt. Tids nog kommer man alltid fram.


Nynäs Bilkarta. Södra Sverige. Foto: Henrik Nerlund

Nedanför sockerbruket

ÖRTOFTA. På slätten tornar bruket upp sig. Hit kommer sockerbetor från hela Skåne för att bli strösocker och sockerbitar. I skuggan av metallcylindrar och rör som löper kors och tvärs ligger samhället Örtofta. Vi kör in från Lundahållet och passerar ån.

Genom hela orten passerar järnvägen på vänster sida. På den högra möter vi först en gul eternitkiosk. Damen bakom luckan hälsar snällt och vi handlar något samtidigt som vi iakttar det glesa folklivet.

Jodå, visst stannar folk och tar en korv. En och annan Pucko köps med. Att komma till Örtofta är onekligen att förflytta sig tillbaka i tiden. Till en tid där saker och ting gick lite långsammare. Till en tid då man stannade utmed vägen, tog en korv och fyllde tanken i levande samhällen.

Bara några tiotals meter från kioskens eternit står en annan gul byggnad. Med flagnande puts, intill vägkanten, ligger en liten igenbommad bensinmack. På pumpön står varsin kruka på de bortmonterade bensinpumparnas plats. En bit in på gården står en liten pump för mopedbensin kvar och ruvar på minnen.

Macken är påtagligt avidentifierad. Kan kanske ha varit en BP-station, men det låter vi vara osagt. Säkrast så. Vad som däremot är tydligt är att mackägaren också drivit cykel- och mopedverkstad och kanske försäljning. På stationshusets kortsida hänger Mustang-skylten kvar.

Vi tar tillbaka det där vi i en tidigare blogg sa om ljusskåp. I alla fall när det gäller den här skylten. Mustang. Vi undrar om den lyser om nätterna? Det här är så nära neon man kommer i Örtofta. Precis nedanför sockerbruket.


Örtofta. Mustangskylt på bensinstation. Foto: Therese Bengtsson
Örtofta. Kiosk i gul eternit. Foto: Therese Bengtsson

Stockholmsnatt

STOCKHOLM. Under en nattlig vandring genom Stockholm presenterar sig staden på ett annat sätt än vi är vana vid. Vi ser andra saker än vi ser på dagen. På vissa håll breder mörkret ut sig. Dåligt upplysta parkvägar lämnar vi därhän för säkerhets skull.

Stockholms större affärsgator lyser upp natten. Bilar och nattvandrare passerar oss och liksom vi nattstängda butiker. Ljuslådorna breder ut sig.

Överallt ser vi hur olika modeller av skåp med plastsidor hänger ut med fasaderna. Visst fyller de sin funktion som inkastare till skyltfönstren, men särskilt vackra är de inte.

Nej, det vi har gått ut för att se spelar i en annan division. Glasrör med gas: Neon. I svängda bågar bildas butiks- och restaurangnamn. Regnblöta gator glänser i rött, gult och blått. Vi går ett varv runt Odenplan. Bilskolan ligger kvar på hörnet. Tranan lyser blå.

Längs Odengatan vandrar vi mot S:t Eriksplan. Här avlöser de varandra: Espressobutiken, Café Ogo, Tennstopet, Ritorno och Sko Wera. Det blir en vacker tur tillbaka till modernismen. Här badar gatan i det ljus som vi innerligt hoppas fler av stadens stråk ska glänsa i.

En gång var Stockholm en neonglittrande metropol. Överallt lyste mer eller mindre fantasifulla skapelser i gathörnen.

Storstad och neon hör ihop tycker vi. Ju mer neon desto större stad. Titta bara på de tidiga höghusen vid S:t Eriksbrons Kungsholmsfäste. Takneonen på Sportpalatset fullkomligt skriker storstad. Kunde ha varit Batmans Gotham City eller varför inte New York.

Alla städer ser annorlunda ut på natten. Med neon blir nattstaden en större och vackrare upplevelse.


Stockholm. Tennstopet, korsningen Odengatan Dalagatan. Foto: Therese Bengtsson

Modernisma

STOCKHOLM. Äntligen en blogg om modernismens epok. Det tycker vi iallafall.

Förhoppningsvis kommer vi kunna presentera en resa i ett Sverige och i en omvärld som fortfarande är någorlunda modern. Bland spillror och färgflagor finns det något vi gillar. Ett land med mackruiner och vänliga kondisservitriser. Gamla riksvägar som minns en annan tid.

Den här bloggen skulle nog inte varit möjlig utan en loppisfyndad termos med kaffe, K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis, jazzartister som Monica Zetterlund, Miles Davis, Stan Getz; och förstås vår förra bil Skorpan som förflyttat oss i tid och rum.

Välkommen!


Onslunda. Therese och Henrik vid en Star 45. Foto: Truls Berlin