Småmacken mitt i storstaden

SUNDBYBERG. Småstaden mitt i storstaden kallar sig Sundbyberg. Som den första förstaden till Stockholm tronar ännu ”Sumpan” som en självstyrande stad. De andra, Aspudden och Midsommarkransen har ätits upp av den stora grannen sedan länge. Även om känslan är att tiden går lite långsammare i den tidigare industristaden börjar markpriser och bostadsspekulation att leta sig hit.

Det var länge sedan de sista pralinerna rullade av Maraboubandet här och ännu mer avlägset ter sig idag det stora kabelverk som spottade ur sig linor för starkström. Istället har den kreativa medelklassen flyttat in med sushibarer och espressohak. I den tidigare så livliga korsningen av Allén och Järnvägsgatan är det numera förhållandevis lugnt.

Vid samhällets västliga port låg här under många år den förnämliga bensinstationen ”Alléservice”. Idag flagar stationshuset bort i drivor av gamla bilar som betjänas av den ännu levande verkstaden. Macken, som hela tiden haft en oviss tillvaro på rivningskontrakt, pustar ut ännu ett tag i väntan på de ständigt hotande grävskoporna.

Bensinstationen är elegant välvd mot korsningen i en konkav omfamning av motoristerna. Under många år var ”Alléservice” en flermärkesstation, där det gick att tanka bensin från flera bolag. Framförallt var det BP och Gulf som stod för soppan. På senare år blev det Q8 för att sedan några år helt sina ur slangarna. Som enda rest från denna tid sitter ännu BP:s gröna sköld på fasaden. Utformningen är den kursiva varianten som såg dagens ljus 1989 och gällde fram till millennieskiftet då skölden skrotades för gott av BP:s brittiska huvudkontor.

Under mackens hela verksamhet har servicedelen med sina två stora portat använts för reparationer och rund- smörjningar. Hallen har påkostade ljusinsläpp i glasbetong som ger ett sakralt ljus långt in i det helkaklade innersta av bilismens helgedom. Trots sitt skick tillhör ”Alléservice” de finaste exemplar av de ännu stående resterna av modernismens bensinmacksperiod.

Det ständiga rivningskontraktet till trots står ännu bensinstationen kvar. Vi hoppas att de styrande i Sundbyberg inte förhastar sig och tar ”Alléservice” av daga. Läget mellan järnväg och gata kan knappast ge några nya bostäder. Istället borde verksamheten få utvecklas igen. Sumpan behöver sin småmack.


Alléservice flagnar bort. Foto: Henrik Nerlund.

Gulf möter gluff-gluff

ÄLVSJÖ. Försommar- hettan har sänkt sig över den gyttriga villastaden ett stenkast från Älvsjö station. Då och då störs lugnet av jublande studentskaror som passerar segerrusiga på sina flak i junieftermiddagen. Grönskan har på nytt inlett sin kamp mot de hårdaste av hårdgjorda ytor.

I Stockholm lever äldre bensinstationer som bekant farligt och stationen i Älvsjö är ingalunda något undantag. En grävskopa som tagit helg slumrar vid tomtgränsen och visar med sina närvarande käftar vart också denna byggnad är på väg. I motsats till alla de bortglömda stationer vi besökt i de avlägsnaste avkrokar av landet är denna fyndplats intressant för att den över huvudtaget finns kvar. Med en pumpande befolkningsökning, stigande bostadspriser och överklagande grannar borde det inte finnas några gamla gulfmackar att besöka längre på bara tio minuters avstånd från innerstaden.

Här finns dessutom fortfarande en hel del att se. Under ett skärmtak står tre pumpar kvar på sin ö. Förmodligen ditflyttade från någon annan plats. De är alla gulfmålade och synligt påbättrade av någon kärleksfull innehavare. Precis som vid stationen i småländska Vena finns här dekaler som gör reklam för Gulf:s en gång så berömda ”hostningsfria” bensin ”NO-KNOX”. På en av pumparna står det ”Good Gulf” som också det bottnar ur en numera hädangången reklamslogan. Det sägs att en nöjd kund i USA skrev till moderbolaget och undrade om var han kunde få tag på mer av ”that good Gulf gasoline”. Företaget var inte sena på att använda detta i sin marknadsföring.

Macken uppfördes 1961 och kom sedan att serva Älvsjöborna med bensin och service under ett par decennier. Typsnittet på ordet ”Bilverkstad” skvallrar om att macken under 1980-talet övergått till Q8 efter deras köp av Svenska Gulf 1981. När grävskopan vaknat till liv igen kommer processen med stationen göras kort. För någon månad sedan vann den nya detaljplanen laga kraft och bensin får ge plats för andra verksamheter.

Runt pumpöns betong skjuter allt fler resliga ogräs upp ur marken ovetandes om sitt kommande öde. Försommarvärmen ger ett behagligt lugn i villaidyllen. Ytterligare en stund sover grävskopan.


Älvsjö. Gulf står och väntar på ödestimman. Foto: Henrik Nerlund.

En orange skönhet

VÄSTER-TRYSERUM. Medan sommarsolen sakta sänker sig över Tjust tar vi av från Europavägen. Ett par kilometer inåt land sprider åkrarna ut sig runt ett stycke Sverige som kippar efter andan. Skog och ängar blandas med tomma sommarhus, enstaka bondgårdar och igenbommade mötesplatser. Medan vi undrar vart människorna tagit vägen kör vi rakt på ytterligare en pusselbit i landet som inte är.

Vi börjar vänja oss vid att komma för sent, men vid den före detta lanthandeln i Väster-Tryserum blir vi verkligen dragna vid näsan. Enligt ett anslag på dörren har vi med ett par timmar missat butikens sista öppna dag någonsin. Det sista av lagret och annan lös egendom som funnits värdefull har skingrats i en total utförsäljning.

Men i det kanske värdefullaste står kvar. Längs med vägen lyser den bedagade stationsskylten från Gulf än. Plåtskylten är verkligen en raritet och har suttit uppe under decennier efter att stationskedjan bytt logotyp. Gulf-symbolen i Väster-Tryserum ritades på 1920-talet och ersattes redan 1964 med den symbol som används idag.

Den orangea skivan med de skuggade versalerna är det enda som minner om bensinhandeln. Den gamlas pump-ön har förvandlats till ett fundament för en träbänk och andra spår saknas.

Butiken är igenbommad. Landskapet ger en liknande känsla. Medan vi lever med känslan att alltid vara ett steg efter, alltid lite för sena, gläds vi över den skylt som än fyller sin funktion i vägkanten. Inte som vägvisare till bensin utan till den nyss flydda gårdag.


Väster-Tryserum. Lanthandeln har tagit ner skylten. Längs vägen hänger den uppe. Foto: Therese Bengtsson

Ett vykort från Hasse i Dämbol

DÄMBOL. Solen målar upp sin vykortshimmel i ljusa färger. Små tunna sommarmoln vandrar sakta över oss när vi i lagom takt gör en resa genom Sörmland. Sverige är intensivt grönt runt om oss. Ungefär som att naturen vet att det är nu det gäller att visa hela repertoaren, om ett par månader ligger mörkret och kylan tung och obarmhärtig.

Visst lever man alltid på något sätt i nuet även om praktikaliteter och framtidsplaner gnager i bakhuvudet? Dagar som den här känns det helt osannolikt att inte sommaren varar för evigt. Vi kör på igenom ett blommande landskap, ungefär som att man alltid kunde göra det när det faller en in. Att leva i nuet är ett slags förnekelse. Det är bara att man inte vet om det.

Tillbaka till Sörmland. Med Björkvik någon mil i ryggen stannar vi för ett stopptecken när vår väg rinner samman med en av riksvägarna som korsar landskapet. Vi tar av åt vänster i den glesa trafiken men stannar snart till igen.

Med orange skylt, glänsande pumpar och ett litet stationshus hittar vi det som finns kvar av traktens Gulf-handlare (och det är som sagt ganska mycket) i ett stiligt skick. Vi kliver ur bilen och fotograferar. Känner oss lite som japanska turister, men vad gör väl det?

Plötsligt dyker Hasse Eriksson upp. Hasse gör macken komplett framför våra ögon. Han drev macken under många år och berättar att han fortfarande ömt vårdar sin station, även om det var länge sen han slog igen. Bensinstationen ärvde han av sin far som började verksamheten som åkare någon gång på tjugotalet.

Hasses station blev liksom så många andra småmackar aldrig övertagen av Q8 när de köpte Gulf 1983. Här fick femtitalet stå kvar. Till glädje för många säger Hasse, när han visar den fina oljebaren som finns kvar i det lilla stationshuset. Det är inte bara vi som stannat och plåtat här.

Idag bor Hasse och frun i ett Mexitegelhus bara några meter till vänster om macken. Så föreståndaren håller fortfarande ett vakande öga över sin klenod från fönstret eller uteplatsen. Det tycker vi är bra. Sådana här fynd behöver någon som ser till dem och ger dem en stänk färg då och då.

Vi lämnar Hasse och hans lilla rörelse och fortsätter resan. Utan att tänka på det leder vägen, oavsett åt vilket håll vi väljer att köra den, mot ett slut av sommaren och alla måsten som snart tar vid. Men vi väljer att hålla de sorglösa tankarna vid liv.

Eftermiddagssolen steker ute. De små molnen syns inte längre av. En enorm blå himmel ligger öppen över oss. Mycket mer vykort än såhär blir det inte.


Dämbol. En levande bild från femtitalet. Foto: Henrik Nerlund

Den osannolika återkomsten

STOCKHOLM. Efter nästan tjugofyra års bortavaro återkommer, lite osannolikt, en gammal vän till Sverige. Under början av nästa år kommer återigen det klassiska bensinmärket Gulfs orangea cirkel att pryda bensinstationer längs med de lite mindre vägarna.

Under våra resor har Gulf korsat våra vägar mer än en gång. I olika stadier av förfall har pumpar och stationshus stått och väntat på oss. Ibland har det varit så enkelt som i uppländska Långtora, en vacker logotyp på baksidan av en gårdspump. Att stämma träff med en fullt fungerande station har tidigare varit något som hört utlandet till.

Vi pratar med Hans Lejon, som är Svenska Gulfs nye vd, om modet att ge sig in på en så svår marknad som bensinförsäljning. Han gillar utmaningen med det nygamla bensinmärket.

– Det är som med laxen. Det är av dem som jobbar mot strömmen som det blir de finaste fiskarna, säger Hans Lejon.

Han berättar att gensvaret från varit stort sedan det blivit klart med återetableringen. Många hör av sig och vill bli återförsäljare. Det handlar både om personer som vill driva hela stationer eller att sälja oljor och andra Gulf-produkter.

Trots att Gulf försvann redan 1983 är märket påtagligt välkänt. Många minns det från tidigare och de allra flesta associerar det med kvalitet berättar Hans Lejon.

Genom företaget Nordic Oil, som bildades i januari 2006, går de båda befintliga småmackskedjorna Pump och Q-Star upp i Gulf. Småländska Anderstorp är först. Där skruvas den orangea skivan upp som ett förebud om vad som ska komma på fler platser.

I ett första steg skyltas 150 stationer om för att efter två år bli 400 i hela Skandinavien. Hans Lejon berättar stolt att 25 av Pump-mackarna tidigare varit Gulf-stationer och alltså nu återställs i sin originalskyltning.

– I Emmaljunga har macken till och med kvar sin klassiska stolpe. Där kommer vi att skruva upp den orangea skylten som det såg ut förr, säger han.

Det är en fröjd att höra, tycker vi och drar oss till minnes var det finns andra gamla stolpar som skulle behöva en uppfräschning. Av de få som står kvar används många, som t.ex. i Heby, av andra vägnära verksamheter. Kan de också byta färg i framtiden?

Det nya stationsnätet kommer att bestå av både bemannade stationer och helautomatiska varianter. Idén är att framförallt satsa på landsbygden där närhet till bensin och service är viktigt. För stadspubliken gör man en särskild satsning av annan karaktär.

– I både Göteborg och Oslo kommer vi att öppna butiker med Gulfkläder. Där ska man kunna köpa Steve McQueens klassiska racingjacka, säger Hans Lejon.

Vi önskar Gulf lycka till och gläds över att utveckling inte i alla fall är liktydigt med avveckling. Men om det kommer att gå att fylla tanken på nytt på de gamla hederliga Gulf-stationerna som vi tidigare besökt i t.ex. Tingsryd, Glommersträsk eller Holmsveden är nog ännu för tidigt att säga.


Långtora. Det är återigen fart i Gulf. Foto: Therese Bengtsson.
Heby. Gulfs gamla stolpe står kvar. Foto: Henrik Nerlund.

Dubbelt upp i Hannas

HANNAS. Idag är det lilla skånska samhället Hannas inte mycket mer än en mjuk s-kurva med kringliggande hus. Då och då passerar bilar det lilla vägskälet som numera känns lika insomnat som resten av den omgivande byn. Precis vid korsvägen ligger det som får oss att stanna in. Vi läser ”AFFÄREN” på galjstolpen.

Men det är inte dagens kaminbutik som väcker vårt intresse. Det är som vanligt bensinhandeln som ägt rum här som vi leter efter spår av. Galjstople betyder ESSO och vi är säkra på att det är samma fyra bokstäver som döljs under den rostiga färgen på ovalen som ännu hänger uppe.

Vi beundrar den fasad som vi från början inte tyckte såg mycket ut för världen. Täckt av tusentals små vita mosaikkvadrater bildas en modern fasad som knyter an till den skånska korsvirkestraditionen. Visst är det ett ganska vackert sätt att kostymera en bensinstation i harmoni med den österlenska slättens arkitektur?

Pumparna är borta och på dess plats sträcker sig idag en flaggstång mot skyn. Bara fundament och lampa finns kvar. Med plats för två pumpar är det ingen stor mack vi besöker. Vi spanar ut längs vägen och räknar den utglesade trafiken. Medan vi funderar på hur biltrafiken kunnat föda denna station upptäcker vi att smedjan på andra sidan också är behäftad med en pump.

Vi korsar riksvägen. Tätt intill den vitkalkade väggen skiftar vårt fynd i orange och rost medan nederdelen är blå. Färgkombinationen kan bara betyda en sak. Hannas andra bortglömda bensinleverantör har burit Gulfs logotyp. Vi läser oss till att bensinen som handlats ur den ensamma pumpen varit den klassiska ”Regular” och vid sista tankningen kostat en krona och 93 öre. Det var inte igår.

Våra båda mackar berättar historien om ett annat Hannas. Ett Hannas där trafiken varit livlig och stoppen många. Så många att man kunnat sälja bensin på vägens båda sidor. Det är svårt att föreställa sig en dag som denna.

Där en gång människor stannat far man idag förbi. På sin höjd svänger någon av i korsningen. Resterna av en annan tid ligger kvar. Idag sänker man inte farten för annat än Hannas mjuka s-kurva.


Hannas. Esso i förklädnad. Foto: Therese Bengtsson.
Hannas. Rostorange hos Gulf. Foto: Therese Bengtsson.

Lappländsk långsamhet

GLOMMERSTRÄSK. Sakta faller skymningen över Lappland. Mil efter mil går resan genom lågväxt barrskog och över myrar och igenvuxna sjöar. Det är långt mellan mötena. Mellan orterna är det ännu längre.

Nästan precis på gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län ligger Glommersträsk. Samtidigt som vi kommer fram börjar det mörkna. Vid sidan av vägen nås resterna av en bensinstation av solens sista strålar för dagen. Uppradade på samma sätt sedan verksamheten slog igen på sjuttiotalet står de tre pumparna. Färgerna är Gulfs orange, vitt och blått.

Vi står på ännu en sprucken fyndplats i ännu ett akterseglat samhälle någonstans långt från storstädernas dynamik. Här sker ingen utveckling. Det är snarare tvärtom. Förändring blir här ofta synomt med ytterligare nedläggelse och avflyttning. Vi funderar på om människor här fortfarande hoppas.

Tror folk på framtiden i Glommersträsk? Eller står hoppet blott till att allt får fortsätta som det är? Frågorna hopar sig. Men tiden stannar aldrig. Den går på sin höjd lite långsammare på vissa platser. Platser som den här.

Ogräset spränger fram ur betongen och virvlar sig runt pumparnas slangar. Bensinstationen är märkligt välbevarad. Här har ingen vandalism skett utan bara en saktmodig nedbrytnings- process. På skylten står det fortfarande ”Öppet”.

Med viss förtjusning noterar vi att man ur den blåa mittenpumpen kunnat tanka ”DISEL”. Stavat med norrländsk fåordighet.

Medan kvällen lägger sig lämnar vi Gulf i Glommersträsk. Tiden går även här. Alldeles intill har samma typ av avveckling precis inletts. Ytterligare en bensinstation i det som kommit att bli Sveriges bakvatten har slagit igen. Hur den ser ut om trettio år vet vi inte.

Vi anträder ytterligare en av de spikraka vägar lagts ut över landskapet. Vi väntar oss barrskog och en och annan ren. I månsken fortsätter resan genom Lappland.


Glommersträsk. Pumpar på rad. Foto: Henrik Nerlund

Gulf i verklig technicolor

SJÖBO. En bit in på huvudgatan i Sjöbo ligger bensinmackarna på rad. Shell och Statoil passeras snabbt medan Gulf är värd ett stopp. Okej, det går inte att tanka här. Vi stannar ändå.

Som så många andra gamla mackar ligger vår station vid en korsväg. Här har människor stannat och pratat, träffat nya bekantskaper och förstås fått tanken fylld och rutorna rengjorda. Även om aktiviteten idag är låg känner vi vibrationerna från flydda decennier.

I vårsolen skiner stationsbyggnaden upp. Färgskalan med de turkosblå gardinerna gör att platsen inte känns så solblekt och flagnad som den kanske borde. Är inte känslan nästan den motsatta? Nästan vital? När vi tittar på bilden hemma känns den som femtital och technicolor. Som om färgen var påbättrad av en fotostudio.

Men så är det inte. Det är helt enkelt så att macken på ett outgrundligt sätt klarat sig från åldrandet. För Gulf i Sjöbo har varit stängd i många år. Tegelhuset har sluppit bli Q8 i början av 80-talet när det amerikanska oljebolaget blev kuwaitiskt.

Och tur är det. Här finns inget blaffigt tak i grälla färger eller kvarglömda erbjudanden om badbollar och korv. Här finns ett hederligt stationshus och ett dubbelgarage för yrkesskickliga mekaniker med skit under naglarna. Och keramiken på husets sockel är fortfarande sådär betryggande blå som den ska vara.

I raden av servicestationer på Sjöbos huvudgata är det fortfarande Gulf som håller bäst.


Sjöbo. Gulf i verklig technicolor. Foto: Therese Bengtsson

Dagdrömmar i orange

VANNEBERGA. Idag stannar vi för Gulf. Det är något speciellt med Gulf tycker vi. Kanske är det den vackra logotypen i orange. Kanske är det för att Gulf försvann från Sverige redan 1983.

En liten grånad byggnad som mest påminner om en liten kiosk står kvar utmed vägen. Huset smälter nästan samman med den mulna himlen i skånska Vanneberga. Men färgkombinationen blått och vitt avslöjar den numera hädangångna bensinförsäljning som pågått här. Lyktan på den tidigare pumpön ser ut att sakna sina bortmonterade pumpkamrater.

Högst upp in under taket sitter två ränder i blänkande blå mosaik. Ständigt dessa fartränder! Kraft och rörelse i vägens riktning efter ett Gulfbesök anar vi att det ska betyda. Precis ovanför dörren är det en glugg i mosaikränderna som känns påtagligt tom. Vi ser skymten av de fästen som en gång i tiden burit upp bokstäverna GULF.

Stationerna pryddes förr av bolagsnamnet i lösa bokstäver. Bokstäverna lär ha kommit på posten från Gulfs huvudkontor när en bensinhandlare skrivit kontrakt med bolaget. Vi gillar den moderna estetiken som vi till hälften ser och till hälften får föreställa oss.

Gulfs moderbolag är amerikanskt och märket etablerade sig i Sverige genom att det ryska bolaget Nafta köptes upp 1937. Efter det dök skivan i orange upp längs med våra vägar. Först var logotypen helt cirkelrund med tätt åtsittande bokstäver, för att 1964 anta den form bolaget har än idag där det alltjämt verkar.

På tal om bokstäver och skyltar kan Gulf-fantaster glädja sig åt att gamla skyltar i rätt typsnitt ofta hänger kvar efter att bensinen blivit Q8, eller OKQ8 som de numera heter. Titta ovanför portarna till biltvätt och smörjhallar får ni se. Ett fint exempel är OKQ8 i Häljarp utanför Landskrona där Gulf fortfarande står för TVÄTTNING.

En annan glädjande sak är att varumärket Gulf återkommit till Sverige. Genom Canadian Oil i Svedala går det att köpa Gulfprodukter som till exempel oljor och smörjmedel. Enligt egen utsago letar företaget efter möjligheter att utöka sitt distributionsnät i Sverige.

En större återetablering av Gulf är nog dock lite för mycket att hoppas på. Men visst kan man ägna en stunds dagdrömmeri åt saken. Välkomnande orange längs våra svenska vägar på nytt. Det hade varit något att stanna för.


Vanneberga. En liten Gulfmack star kvar. Foto: Therese Bengtsson
Gulfkartor med logotypen från 1964.