Lappländsk långsamhet

GLOMMERSTRÄSK. Sakta faller skymningen över Lappland. Mil efter mil går resan genom lågväxt barrskog och över myrar och igenvuxna sjöar. Det är långt mellan mötena. Mellan orterna är det ännu längre.

Nästan precis på gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län ligger Glommersträsk. Samtidigt som vi kommer fram börjar det mörkna. Vid sidan av vägen nås resterna av en bensinstation av solens sista strålar för dagen. Uppradade på samma sätt sedan verksamheten slog igen på sjuttiotalet står de tre pumparna. Färgerna är Gulfs orange, vitt och blått.

Vi står på ännu en sprucken fyndplats i ännu ett akterseglat samhälle någonstans långt från storstädernas dynamik. Här sker ingen utveckling. Det är snarare tvärtom. Förändring blir här ofta synomt med ytterligare nedläggelse och avflyttning. Vi funderar på om människor här fortfarande hoppas.

Tror folk på framtiden i Glommersträsk? Eller står hoppet blott till att allt får fortsätta som det är? Frågorna hopar sig. Men tiden stannar aldrig. Den går på sin höjd lite långsammare på vissa platser. Platser som den här.

Ogräset spränger fram ur betongen och virvlar sig runt pumparnas slangar. Bensinstationen är märkligt välbevarad. Här har ingen vandalism skett utan bara en saktmodig nedbrytnings- process. På skylten står det fortfarande ”Öppet”.

Med viss förtjusning noterar vi att man ur den blåa mittenpumpen kunnat tanka ”DISEL”. Stavat med norrländsk fåordighet.

Medan kvällen lägger sig lämnar vi Gulf i Glommersträsk. Tiden går även här. Alldeles intill har samma typ av avveckling precis inletts. Ytterligare en bensinstation i det som kommit att bli Sveriges bakvatten har slagit igen. Hur den ser ut om trettio år vet vi inte.

Vi anträder ytterligare en av de spikraka vägar lagts ut över landskapet. Vi väntar oss barrskog och en och annan ren. I månsken fortsätter resan genom Lappland.


Glommersträsk. Pumpar på rad. Foto: Henrik Nerlund