Brittisk olivolja

OLIVELUND. Det är ögonblicket strax före det då dagsmejan åter förvandlas till blankis. Solen står vinterlågt över ett fruset Södertörn som idogt väntar på en ihållande smältning. Efter mil på de gamla snirkliga vägar som än utgör stora delar av halvöns vägnät når vi fram till ett mentalt Medelhav. Åtminstone till namnet.

Vid den lilla husklunga som fått det poetiska namnet Olivelund stannar vi. Om namn hade kunnat anmälas till reklamationsnämnden hade förmodligen vår plats sållats av dylika. Det är nämligen tunnsått med oliver här. Influenserna på platsen kommer snarare från Storbritannien.

Om än ett varsamt förfall, är det en ganska prydlig landsortsmack som står i vägkanten. De båda pumparnas patina har få jämförelser. Dieseltappens framplåt har fått en i det närmaste inverterad färgning av tidens tand. Den en gång vita plåten med det gröna sköldklistermärket är idag roströd med en vit skugga av BP-lövet.

Som vanligt letar vi efter fragment. Bland bilvrak och modd trampar vi runt. På ett intilliggande serviceskåp hittar vi det vi letar efter. En hel BP-logo sitter kvar med ett dramatiskt handmärke under. Det infrysta handavtrycket leder tanken till en brottsplats i en amerikansk tevedeckare.

Ändå är platsen fridfull. Här stör endast någon enstaka förbifarande pick-up eller ett par pigga skator. Här är det vare sig brott eller brått.

Vår gissning är att BP i Olivelund höll ut till nittiotalets början. Kombinationen av nya miljöregler och Statoilövertaget av den brittiska kedjan är troligtvis svaret på nedläggelsen. Nya framtidsinvesteringar i en plats som Olivelund är nog inte att räkna med.

Vi far vidare på småvägar medan solen sjunker bakom trädtopparna. Skatorna skrattar medan isen återtar de vattenpussar den förlorat under dagen.


Olivelund. BP har fryst fast. Foto: Therese Nerlund.

Ytterligare en lanthandlare har gått på pumpen

VALHALLA. Någonstans i en korsväg i Sörmland ligger gudarnas boning. Åtminstone till namnet. Idag är Valhalla just inget annat än en korsväg men annat var det för bara några år sedan.

Redan under senare delen av artonhundratalet fanns det lanthandel här. Carl Adolf Wall (därav namnet!) grundade Walhalla Lanthandel 1865 och under ett drygt sekel gick det att köpa livets nödtorft här. Där ingår som bekant också bensin och mycket riktigt står en BP-pump kvar och minns.

De första försäljarna av bensin, om vi undantar apoteken, var just lanthandlarna runt om i bygderna. En pump adderades till matvaror, spik och kolonial. Lanthandeln blev på så sätt den självklara mötesplatsen för landsbygdens folk och för de förbipasserande stadsborna i behov av drivmedel.

Idag är det mycket lugnt vid Walhalla handel. Själva lanthandeln håller som bäst på att byggas om till bostadshus och den en gång livliga korsvägen ligger stilla och tyst. Den grön-vita pumpen är fortfarande i ett gott skick och har ännu sällskap av en röd skylt med uppmaningen ”TANKA SJÄLV”. 1961 levererades pumpen från Ljungmans i Malmö.

Det är svårt att inte känna ett visst mått av svårmod när man besöker en före detta handelsplats. Särskilt som den var i fullt bruk för bara några år sedan. Vi undrar var folk i Årdalatrakten handlar nuförtiden? Det är minst två och en halv mil till både Nyköping och Malmköping.

Gissningsvis är det stormarknader och nattöppna bensinmackar som dragit undan mattan för handlaren i Valhalla. Som ett bevis på historiens ironi och rundgång står resterna av bensinhandeln kvar här. För i viss mån sluter denna utveckling cirkeln för den svenska bensinmacksepoken. Från gårdagens lanthandlar med en pump bensin har dagens bensinstationer gått från bensin, olja och service i fokus till just mat, badbollar och allehanda annat.

Nere vid korset hänger en trasig skylt kvar. Fästet ser ut att ha burit BP:s gröna sköld en gång i världen. Uppe vid butiken hänger en gul skylt med orden ”Livs” och ”Bensin” kvar i vinden. En epok är otvivelaktigt i graven.

Handelsbodens nedläggelse är ett självklart svar på att mackarna blivit butiker och tagit kundunderlaget med sig. Så smärtsamt kan det vara. Kvar blir minnen och en allt lugnare korsväg.


Valhalla. En pump minns sin handel. Foto: Henrik Nerlund

Ett vykort från Hasse i Dämbol

DÄMBOL. Solen målar upp sin vykortshimmel i ljusa färger. Små tunna sommarmoln vandrar sakta över oss när vi i lagom takt gör en resa genom Sörmland. Sverige är intensivt grönt runt om oss. Ungefär som att naturen vet att det är nu det gäller att visa hela repertoaren, om ett par månader ligger mörkret och kylan tung och obarmhärtig.

Visst lever man alltid på något sätt i nuet även om praktikaliteter och framtidsplaner gnager i bakhuvudet? Dagar som den här känns det helt osannolikt att inte sommaren varar för evigt. Vi kör på igenom ett blommande landskap, ungefär som att man alltid kunde göra det när det faller en in. Att leva i nuet är ett slags förnekelse. Det är bara att man inte vet om det.

Tillbaka till Sörmland. Med Björkvik någon mil i ryggen stannar vi för ett stopptecken när vår väg rinner samman med en av riksvägarna som korsar landskapet. Vi tar av åt vänster i den glesa trafiken men stannar snart till igen.

Med orange skylt, glänsande pumpar och ett litet stationshus hittar vi det som finns kvar av traktens Gulf-handlare (och det är som sagt ganska mycket) i ett stiligt skick. Vi kliver ur bilen och fotograferar. Känner oss lite som japanska turister, men vad gör väl det?

Plötsligt dyker Hasse Eriksson upp. Hasse gör macken komplett framför våra ögon. Han drev macken under många år och berättar att han fortfarande ömt vårdar sin station, även om det var länge sen han slog igen. Bensinstationen ärvde han av sin far som började verksamheten som åkare någon gång på tjugotalet.

Hasses station blev liksom så många andra småmackar aldrig övertagen av Q8 när de köpte Gulf 1983. Här fick femtitalet stå kvar. Till glädje för många säger Hasse, när han visar den fina oljebaren som finns kvar i det lilla stationshuset. Det är inte bara vi som stannat och plåtat här.

Idag bor Hasse och frun i ett Mexitegelhus bara några meter till vänster om macken. Så föreståndaren håller fortfarande ett vakande öga över sin klenod från fönstret eller uteplatsen. Det tycker vi är bra. Sådana här fynd behöver någon som ser till dem och ger dem en stänk färg då och då.

Vi lämnar Hasse och hans lilla rörelse och fortsätter resan. Utan att tänka på det leder vägen, oavsett åt vilket håll vi väljer att köra den, mot ett slut av sommaren och alla måsten som snart tar vid. Men vi väljer att hålla de sorglösa tankarna vid liv.

Eftermiddagssolen steker ute. De små molnen syns inte längre av. En enorm blå himmel ligger öppen över oss. Mycket mer vykort än såhär blir det inte.


Dämbol. En levande bild från femtitalet. Foto: Henrik Nerlund

Ett efterlängtat P-förbud

ESKILSTUNA. Visst kan skyltar vara fascinerande. Samtidigt en upplysning, som skalats ned till den absolut enklaste grafiska figur, som ett förmanande påbud från de ovan styrande. Varningar, upplysningar och förbud fastskruvade på en stolpe.

Innan motorismens tidevarv var de enkla milstenar som berättade om hur långt man kommit till häst. Och mötte man mot förmodan någon gjorde man det till vänster enligt 1734 års förordning. Stenarna från denna resenärernas urtid står kvar med beskydd från länsantikvarierna men modernare varianter kan vara desto svårare att hitta.

1916 började KAK (Kungliga Automobilklubben) sätta upp de första märkena av modernare snitt, även om KAK:s triangelformade skyltar närmast liknade sjömärken och var genomskurna.

När Sverige fick sina första standardiserade vägmärken med staten som huvudman 1931 låg en europeisk trafiköverenskommelse bakom. KAK:s trianglar stod modell för varningsmärkena medan de runda franska märkena utgjorde grunden för förbudsmärkena.

När vi besöker Eskilstuna hittar vi av en slump en bortglömd skylt som markerar parkeringsförbund. Skylten som består av ett överstruket P har sedan många år ersatts av den med rött överdragna blåa cirkeln. Kuriosa i samanhanget är att den skylt som idag betyder parkeringsförbud också fanns på den tiden som vår P-skylt. Skillnaden var att det blåröda märket då signalerade stoppförbud (som ju idag har det snarlika utseendet med ett rött liggande kors.)

Vi högertrafikomläggningen 1967 togs ett sexkantigt specialmärke fram för att påminna trafikanterna om övergången. Liksom en mängd andra skyltar togs detta snart ner. När Sverige bytte sida försvann inom ett par år många av våra favoritmärken. Den främsta ”hastighetsbegränsning upphör” rök vid 1971 och det klassiska cirkelrunda stopp vid 1974.

I Eskilstuna står ett förbud kvar som högertrafiken glömde ta av daga. Ett P med ett streck över. Kan det utryckas klarare rent grafiskt? Dagens märke är ett sämre sätt att säga samma sak på. Det här med skyltar kan fascinera.


Eskilstuna. Ett efterlängtat P-förbud. Foto: Henrik Nerlund

Utmärkta moderna mötesplatser

KVARSEBO- VÄGEN-JÖNÅKER. För att fortfarande upplysa, förbjuda, varna eller påbjuda står våra gamla trafikmärken kvar i tjänst. Där omskyltningar och nya vägdragningar inte gjorts hittar man dem. Det betyder ofta att det är små vägar i avlägsna områden som är de mest gynnsamma ställena att leta på.

Den lilla kringelkrokiga vägen mellan Kvarsebo och Nävekvarn är ett sådant ställe. Även om trakten inte är ovanligt avlägsen gör de små vägarna den något otillgänglig. Här i skogarna möts Östergötland och Södermanland. Och inte bara de.

Här finns en verkligt modern mötesplats. I alla fall är det skyltat så. Med Bråviken som inramning står vår mötesplatsskylt kvar och vittnar om åratal av motorburna träffar. Både till höger och vänster.

Det är onekligen en vacker syn. Vi stannar och liksom väntar på ett möte. Men ingen kommer. Vi stänger av motorn och stiger ur. Fortfarande inga mötande bilar. Luften är frisk och vi tar några djupa andetag medan vi lyssnar på tystnaden. Vi förstår att den vackra skylten är det enda möte vi kommer göra här. I bilen kringlar vi vidare längs vattnet.

Ett par mil norrut i Jönåker gör vi nästa fynd. Det är förvisso inget riktigt trafikmärke men vi uppmärksammar det ändå. Genom samhället löper en numera ganska insomnad riksetta. Motovägen har tagit över trafiken och vägen har inte längre något utsatt nummer. Men på skylten läser vi fortfarande ”riksvägen”.

Vi funderar på det där. Ju glesare ström av bilar desto längre tid får namnet förmodligen vara kvar. Som ett minne av alla de som tidigare passerat och mötts här. Ökar trafiken vaknar nog en och annan kommunalpamp med namnbytesplaner.

Vi gillar moderna mötesplatser liksom gillar riksvägen i Jönåker. De blir vi gärna upplysta om av de gamla skyltar som fortfarande står kvar.


Kvarsebovägen. En utsatt modern mötesplats. Foto: Therese Bengtsson
Jönåker. Riksvägen löper fortfarande genom samhället. Foto: Therese Bengtsson