Småmacken mitt i storstaden

SUNDBYBERG. Småstaden mitt i storstaden kallar sig Sundbyberg. Som den första förstaden till Stockholm tronar ännu ”Sumpan” som en självstyrande stad. De andra, Aspudden och Midsommarkransen har ätits upp av den stora grannen sedan länge. Även om känslan är att tiden går lite långsammare i den tidigare industristaden börjar markpriser och bostadsspekulation att leta sig hit.

Det var länge sedan de sista pralinerna rullade av Maraboubandet här och ännu mer avlägset ter sig idag det stora kabelverk som spottade ur sig linor för starkström. Istället har den kreativa medelklassen flyttat in med sushibarer och espressohak. I den tidigare så livliga korsningen av Allén och Järnvägsgatan är det numera förhållandevis lugnt.

Vid samhällets västliga port låg här under många år den förnämliga bensinstationen ”Alléservice”. Idag flagar stationshuset bort i drivor av gamla bilar som betjänas av den ännu levande verkstaden. Macken, som hela tiden haft en oviss tillvaro på rivningskontrakt, pustar ut ännu ett tag i väntan på de ständigt hotande grävskoporna.

Bensinstationen är elegant välvd mot korsningen i en konkav omfamning av motoristerna. Under många år var ”Alléservice” en flermärkesstation, där det gick att tanka bensin från flera bolag. Framförallt var det BP och Gulf som stod för soppan. På senare år blev det Q8 för att sedan några år helt sina ur slangarna. Som enda rest från denna tid sitter ännu BP:s gröna sköld på fasaden. Utformningen är den kursiva varianten som såg dagens ljus 1989 och gällde fram till millennieskiftet då skölden skrotades för gott av BP:s brittiska huvudkontor.

Under mackens hela verksamhet har servicedelen med sina två stora portat använts för reparationer och rund- smörjningar. Hallen har påkostade ljusinsläpp i glasbetong som ger ett sakralt ljus långt in i det helkaklade innersta av bilismens helgedom. Trots sitt skick tillhör ”Alléservice” de finaste exemplar av de ännu stående resterna av modernismens bensinmacksperiod.

Det ständiga rivningskontraktet till trots står ännu bensinstationen kvar. Vi hoppas att de styrande i Sundbyberg inte förhastar sig och tar ”Alléservice” av daga. Läget mellan järnväg och gata kan knappast ge några nya bostäder. Istället borde verksamheten få utvecklas igen. Sumpan behöver sin småmack.


Alléservice flagnar bort. Foto: Henrik Nerlund.

Brittisk olivolja

OLIVELUND. Det är ögonblicket strax före det då dagsmejan åter förvandlas till blankis. Solen står vinterlågt över ett fruset Södertörn som idogt väntar på en ihållande smältning. Efter mil på de gamla snirkliga vägar som än utgör stora delar av halvöns vägnät når vi fram till ett mentalt Medelhav. Åtminstone till namnet.

Vid den lilla husklunga som fått det poetiska namnet Olivelund stannar vi. Om namn hade kunnat anmälas till reklamationsnämnden hade förmodligen vår plats sållats av dylika. Det är nämligen tunnsått med oliver här. Influenserna på platsen kommer snarare från Storbritannien.

Om än ett varsamt förfall, är det en ganska prydlig landsortsmack som står i vägkanten. De båda pumparnas patina har få jämförelser. Dieseltappens framplåt har fått en i det närmaste inverterad färgning av tidens tand. Den en gång vita plåten med det gröna sköldklistermärket är idag roströd med en vit skugga av BP-lövet.

Som vanligt letar vi efter fragment. Bland bilvrak och modd trampar vi runt. På ett intilliggande serviceskåp hittar vi det vi letar efter. En hel BP-logo sitter kvar med ett dramatiskt handmärke under. Det infrysta handavtrycket leder tanken till en brottsplats i en amerikansk tevedeckare.

Ändå är platsen fridfull. Här stör endast någon enstaka förbifarande pick-up eller ett par pigga skator. Här är det vare sig brott eller brått.

Vår gissning är att BP i Olivelund höll ut till nittiotalets början. Kombinationen av nya miljöregler och Statoilövertaget av den brittiska kedjan är troligtvis svaret på nedläggelsen. Nya framtidsinvesteringar i en plats som Olivelund är nog inte att räkna med.

Vi far vidare på småvägar medan solen sjunker bakom trädtopparna. Skatorna skrattar medan isen återtar de vattenpussar den förlorat under dagen.


Olivelund. BP har fryst fast. Foto: Therese Nerlund.

Tid flyktig som bensin

HOLMSVEDEN. Sverige har bråttom till städerna. Med flyttlass från land till stad eller på genomresa mellan städer passerar de bilburna med Sverige i backspegeln. Allt medan skogen breder ut sig minskar den synbara mänskliga aktiviteten.

Rätt som det är avbryts skogsmattan för ett par ögonblick och en ännu levande ort uppenbarar sig. Så är det med lilla Holmsveden i Hälsingland. I samhället som kan stoltsera med sin egen Westernfestival bor idag knappa hundratalet och skärvorna efter en annan tid finns kvar.

Holmveden ligger strategiskt i den punkt där länsväg 272 och norra stambanan tangerar varandra. Här har folk mötts under långa tider. Stationen finns faktiskt kvar och är som ett under inte nedlagd.

Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg att vi besökt Holmsveden tidigare. Här har trafiken varit av den intensiteten att de passerande ekonomiskt uppburit minst två bensinstationer i samhället. Den ena, Gulf (som du kan läsa mer om här), är kvar i sitt halvnedpackade läge vid den högt belägna villan.

Idag stannar vi istället för BP. För visst ser vi i flagorna av Uno-X att detta är en BP-station. Det versala "TVÄTTNING" i Brittish racing green är en stark indikator. Troligen omskyltad till Uno-X i det större övertaget av mindre BP-tappar 1989. En bit bakom det bedagade stationshuset hittar vi den lövade pumpen som definitivt avgör stationens hemmahörighet. Till vår glädje är detta en station där det än går att tanka. Men hur länge till?

Bensin- stationernas liv är som bekant lika flyktigt som den vara de säljer och nu har även Uno-X bytt ägare. Finska St1 har på ett par år kommit in på den svenska marknaden och tillvägagångssättet är det vanliga med uppköp och sammanslagningar. Hydro, Uno-X, ett par Jet-mackar och så nu senast hela Shell-kedjan bildar det nya bolaget.

Hur bensinhandeln i Holmsveden kommer att fortgå får framtiden utvisa. Klart är att ett lägre antal mackar under färre antal flagg kommer att finns till buds för de bilburna. Med bensinmätaren på det röda fältet har Sverige bråttom till städerna.


Holmsveden. Skärvor av en annan tid. Foto: Henrik Nerlund

En stor stark Two Stroke

FAGERSTA. Likt en autostrada ringlar den fyrfiliga riksvägen förbi bruksortens centrum. Genomfarts- trafikanterna har flyttats från en centralare fåra och i dess bakvatten slumrar ytterligare en avsnörd gammal bensinstation. Även om det är omöjligt att ta sig direkt från den stora vägen till macken annonserar den tydligt sin närvaro ett par meter vid sidan av. Allt som skiljer är ett dike och ett vägräcke.

Vi stannar vid en femtiotalsskapelse som ritats för BP. Det är inte bara det gula kaklet och de gröna fönsterkarmarna som omedelbart avslöjar stationens ursprung. Minst lika demaskerande är det stora, närmast konvexa taket. Detaljerna är tidstypiska. Förutom rundade tak och hörn har pumpön en mycket elegant bumerangform.

Trots att stationsmodellen varit vanlig runt om i landet är den här den första vi sett under våra resor. Skicket är i huvudsak gott och avsaknaden av pumpar vägs kraftigt upp mot det fynd vi gör på stationshusets ena kortsida. Bakom en skjutbar plexiglasskiva uppenbarar sig en mycket stilig oljebar där tapparna fortfarande bär BP:s gröna etiketter. Här finns både diesel och färdigblandad tvåtaktssoppa vid sidan av oljorna.

Enstaka bilar passerar på riksvägen. På den återvändsgata som stationen idag ligger längs är lugnet kvävande. Frågan infinner sig om det verkligen trafiken som lags vid sidan av bruksorten och inte tvärtom? Kvar ligger en station i ett Fagersta som de flesta passerar.


Fagersta. Brittisk bar i femtitalsform. Foto: Henrik Nerlund

Ytterligare en lanthandlare har gått på pumpen

VALHALLA. Någonstans i en korsväg i Sörmland ligger gudarnas boning. Åtminstone till namnet. Idag är Valhalla just inget annat än en korsväg men annat var det för bara några år sedan.

Redan under senare delen av artonhundratalet fanns det lanthandel här. Carl Adolf Wall (därav namnet!) grundade Walhalla Lanthandel 1865 och under ett drygt sekel gick det att köpa livets nödtorft här. Där ingår som bekant också bensin och mycket riktigt står en BP-pump kvar och minns.

De första försäljarna av bensin, om vi undantar apoteken, var just lanthandlarna runt om i bygderna. En pump adderades till matvaror, spik och kolonial. Lanthandeln blev på så sätt den självklara mötesplatsen för landsbygdens folk och för de förbipasserande stadsborna i behov av drivmedel.

Idag är det mycket lugnt vid Walhalla handel. Själva lanthandeln håller som bäst på att byggas om till bostadshus och den en gång livliga korsvägen ligger stilla och tyst. Den grön-vita pumpen är fortfarande i ett gott skick och har ännu sällskap av en röd skylt med uppmaningen ”TANKA SJÄLV”. 1961 levererades pumpen från Ljungmans i Malmö.

Det är svårt att inte känna ett visst mått av svårmod när man besöker en före detta handelsplats. Särskilt som den var i fullt bruk för bara några år sedan. Vi undrar var folk i Årdalatrakten handlar nuförtiden? Det är minst två och en halv mil till både Nyköping och Malmköping.

Gissningsvis är det stormarknader och nattöppna bensinmackar som dragit undan mattan för handlaren i Valhalla. Som ett bevis på historiens ironi och rundgång står resterna av bensinhandeln kvar här. För i viss mån sluter denna utveckling cirkeln för den svenska bensinmacksepoken. Från gårdagens lanthandlar med en pump bensin har dagens bensinstationer gått från bensin, olja och service i fokus till just mat, badbollar och allehanda annat.

Nere vid korset hänger en trasig skylt kvar. Fästet ser ut att ha burit BP:s gröna sköld en gång i världen. Uppe vid butiken hänger en gul skylt med orden ”Livs” och ”Bensin” kvar i vinden. En epok är otvivelaktigt i graven.

Handelsbodens nedläggelse är ett självklart svar på att mackarna blivit butiker och tagit kundunderlaget med sig. Så smärtsamt kan det vara. Kvar blir minnen och en allt lugnare korsväg.


Valhalla. En pump minns sin handel. Foto: Henrik Nerlund

Brittisk bensin hos bonden

NIBBLE. Vi följer en smal landsväg någonstans där den uppländska slätten övergår i Västmanland. Landskapet som är enahanda platt blandar lojt åkrar med gårdar i Falu rödfärg. Då och då ringlar vägen in mellan några lador och skär på det gamla sätter rakt igenom böndernas ladugårdar och bostadshus.

Så är det i Nibble. En stor gård passerar på båda sidor om vägen. Skylten med namnet har dubbla sidor så att det känns som att man både kommer till och lämnar Nibble på samma gång. En stor ladugård som säkert rymmer flera traktorer. Och så förstås den obligatoriska gårdspumpen.

I Nibble är det en gammal trotjänare från BP som servar bonden med den diesel han behöver. I ett tidigare liv har pumpen förmodligen stått i bilismens tjänst på en näraliggande mack. Som på så många andra ställen står stora delar av vår moderna bensinhistoria kvar på böndernas gårdsplaner.

Istället för att hamna på skroten har den här pumpen skonats och kan fortfarande glädja oss på vår resa. Och glädja bonden som fortfarande över ett decennium efter att BP försvunnit från Sverige kan tanka brittiskt.

Vår resa fortsätter med Nibble i backspegeln. Gårdspumpen står kvar mitt på gården. Vägen ringlar vidare i det svealändska gränslandet.


Nibble. En BP-pump servar ännu. Foto: Henrik Nerlund

Hotade hörn i storstaden

STOCKHOLM. Idag stannar vi innanför tullarna som man säger. Vi gör vår resa genom ett Stockholm som berövats sina en gång så viktiga stadsmackar. Småstationer som servade den moderna människan där hon bodde, ofta på ett hörn i en livlig korsning.

Idag står hörnmackarna antingen tomma eller lever ett annorlunda liv som i bästa fall biluthyrning, men ofta igensatta och ombyggda till oigenkännlighet. Hur många kan i dag se att det varit en BP-station där idag ett gym huserar på Sveavägen vid Handelshögskolan?

På andra håll finns spåren kvar att finna. Även om Esso på Östermalmstorg idag hyr ut bilar i Hertz gulsvarta uniform har inte historien reviderats så att bensinhanteringens spår försvunnit. Resterna av pumpö och den minimala vita mosaiken ger oss en trots allt positiv känsla.

Detsamma gäller Hydros numera nedlagda mack, som i original bar BP:s sköld på Malmgårdsvägen på Söder. Mycket finns kvar av småmacken men det är ändå med viss melankoli vi besöker dessa moderna ruiner. Det var inte länge sedan man kunde fylla tanken här senast. Avlövningen av storstadens centrala stationer går fort.

Från stadshusets styrande har ett påbud utgått om total nedläggelse av all bensinhantering i stenstaden. Det är inte bara sorgerligt tycker vi, det är en del av det som gör en storstad till storstad som nu hastigt utplånas. Den moderna storstaden kräver sina bilar och serviceställen, om inte annat för pulsens skull.

Vi tar fram några gamla bensinbolagskartor och räknar efter. På sextitalet hade Caltex hela tjugofem stationer i centrala Stockholm, Gulf tjugofyra, BP tjugoen, Nynäs fjorton, IC tretton och Koppartrans fem. Till detta kommer också de stationer som torgförde annan soppa som t.ex Esso, Shell eller Uno-X. Trots att ett par försäljningsställen hade pumpar från flera bensinmärken talar detta om ett mycket stort utbud.

Under vår resa hittar vi sju mackar under olika flagg som idag håller öppet i Stockholms innerstad (två av dem på strandvägen). Vi får säkert tillfälle att återkomma till de kvalitéer som några av dem uppvisar. Ingen av dem är dock regelrätta hörnmackar av det slag som t.ex. den av oss oidentifierade macken på Linnégatan (en kvalificerad gissning är Nynäs).

Förhoppningsvis får någon upp ögonen för den skövling som pågår och låter bensinen få förbli en vara som inte bara hör ihop med den moderna storstaden utan också får säljas där. Att också mackarna får stanna innanför tullarna.


Stockholm. Esso på Östermalmstorg. Foto: Therese Bengtsson
Stockholm. BP på Malmgårdsvägen. Foto: Therese Bengtson
Stockholm. Nynäs på Linnégatan? Foto: Henrik Nerlund

Varsamma renoveringar i Vitaby

VITABY. På Österlen ligger samhällena tätt. Förvuxna bondbyar som klarat sig undan det tidiga artonhundratalets enskifte och tagit emot den nya tiden genom först järnvägen och sedan bilen.

Vi är i Vitaby, ett par kilometer från kusten. Förutom den välsorterade lanthandeln finns här ett ännu öppet järnvägshotell med välbevarade femtitalsrum och lämningarna av en liten BP-station.

Hotellets ägare visar oss stolt runt och berättar sin historia. Tillsammans med en kompis tog han över hotellet för ett par år sedan. De båda har sedan renoverat med varsam hand. Charmen från framtidens flydda decennium sitter i väggarna. Och så ska det förbli. Vi smälter helt för de två rummen högst upp med rosa resprektive blå originaltapet. Väl värda en övernattning för det modesta priset av 250 kronor per person.

Ägaren berättar också att det eventuellt ska bli resaurang av den gamla BP-stationen som ligger snett bakom hotellet. Men när vi kommer dit syns inget av dessa planer.

Många gånger har vi åkt förbi och beundrat den mäktiga pumpen med den så välkända gröna skölden. Men under det senaste halvåret har båda plåtsidorna varit borta. Skelettet av en vacker pump har varit en närmast makaber åsyn.

Vår första tanke var att plundrare varit i farten. Att ännu en pump fått fara hädan. Idag nästan skäms vi för våra låga tankar om andra. Pumpen står nu i full prakt efter att sidorna fått påbättrad färg. Det finns någon som satsar också på en nedlagd bensinstation.

Vi gläds åt detta faktum när vi lämnar Vitaby bakom oss för den här gången och funderar på varför det här i trakterna finns så många gamla bensinstationer. Kanske är de just för att samhällena på Österlen ligger så tätt.


Vitaby. Henrik i vårsolen med en lika vårfin BP-pump. Foto: Therese Bengtsson

Gröna detaljer längs skogsvägen

VITTSJÖ-EMMALJUNGA. Visst är det detaljerna som skapar helheten. Små detaljer som skiljer det ena från det andra. En tid från en annan. Vi kör den gamla skogsvägen mellan Skåne och Småland. Medan vi passerar orter som Vittsjö och Emmaljunga spanar vi ut i vägkanten.

Det här var farliga trakter förr. Skogen var mörk och djup med hotande stråtrövare och snapphanar som lurade i bakhåll. Med breddade vägar och bensinstationer tågade den moderna tiden in. Istället för rövare mötte man här vänner längs vägen. Vänner med smörjhall.

I Vittsjö hittar vi några av de detaljer vi letar efter. En sockel av blankt grönt kakel berättar att vi stannat framför en tidigare BP-station. Idag heter bensinen Din-X. Vi tröstar oss med att det faktiskt fortfarande går att tanka här.

Dessutom finns detaljerna kvar. Ovanför verkstadsporten sitter de karaktäristiskt gröna bokstäverna SMÖRJNING kvar. Här fick man hjälp med att serva bilen förr.

Nästa fynd görs en halvmil norrut. Den lokala kedjan Emmaljunga Bensin har också ett förflutet som BP. Den bygelformade stolpen har en gång burit den gröna skölden under sig. Den andra skylten är kvar och avslöjar slutgiltigt stationens förklädnad.

Med BP:s typsnitt och färg berättar skylten att det är STÄNGT. Såhär såg det ut förr längs vägen. Men då fanns förstås också alternativet ÖPPET. Idag känns den tanken främmande här. Emmaljunga Bensin säljer soppa över automat.

Det här är inte mycket att stanna för kan man tycka. Men det är en av alla de bitar som bygger något större. En detalj som skapar helheten.


Vittsjö. BP med smörjhall och grönt kakel. Foto: Therese Bengtsson.
Emmaljunga. BP skyltar när butiken slagit igen. Foto: Therese Bengtsson

Med brittisk bensin i tankarna

ÖSTRA INGELSTAD. Vi svänger av i Hannas. En tidigare Esso-mack i korsningen har blivit antikaffär. Den stora stationsskylten står kvar övermålad. Vill man se hur den klassiska galjupphägningen ser ut ska man ställa resan hit.

Men det är inte därför vi svänger av här. Vi fortsätter den nämast spikraka vägen mot Östra Ingelstad. Frosten glittar på fälten runt omkring. Vi är mitt på den österlenska slätten. Vädret är klart och det blåser som vanligt rejält.

Över ett litet krön kör man in i det lilla skånska samhället. Här finns vad vi vet bara en attraktion. Men den är å andra sidan något av en samtidsarkeologisk sensation. Här ligger Sveriges enda återstående BP-station som det fortfarande går att tanka på.

Bortsett vinden är det tyst i Östra Ingelstad. Ingen syns till, men spåren i gruset visar att flera bilar nyligen stannat här. Det var inte länge sedan det mekaniska räkneverket snurrade i Star Blend 400-pumpen med den klassiska BP-skölden.

Vi gläds åt att BP fortfarande lever. Om inte i resten av landet, så i alla fall på Österlen. Att stanna till och fylla tanken på den sista gröngula macken är en speciell upplevelse.

BP verkade i Sverige under hela modernismens epok och lite till. Verksamheten startade 1922 och blev med tiden ett av Sveriges käraste bensinmärken. Den klassiska färgkombinationen kom 1947. Innan dess var företagets färg blå.

BP har vad vi vet två gånger ändrat initialernas innebörd. Från början utlästes bokstäverna ”Best Persian”, eftersom bensinen först kom just från Persien. Den mest kända lydelsen är British Petroleum och det är den vi använder.

Idag har företaget, som sedan 1993 inte finns kvar i resten av Sverige ändrat både logotyp och namn. Idag heter bolaget ”Beyond Petroleum” och har en stiliserad sol som symbol. En både onödig och tråkig förnyelse.

Vi är glada en denna förändring inte kommit eller kommer att komma till vår mack. Det här är en modern mötesplats som fortfarande finns kvar i sitt originalskick. Till och med stolpen står kvar med skylten hängandes under.

I samma ordning som vår resa från Esso till BP köpte norska Statoil upp båda bolagen. 1985 och 1993 skedde övertagen men fortfarande kan man ofta se ursprunget till dagens Statoilstationer. Är taket av svart veckad plåt med brant lutning har det med all säkerhet tidigare varit Essobensin i pumparna. Grått eller brunt tak bestående av kvadrater signalerar BP. Men det är en ringa tröst i jakten på äkta vara.

Innan vi åker vidare lyfter vi på hatten för en hängiven bensinhandlare som fortfarande tolv år efter BP:s svenska hädanfärd garanterar brittisk bensin till en törstande bil.

Vi lämnar Östra Ingelstad och fortsätter ut över de glittrande vidderna. Himlen är så där stor som den bara är i Skåne. Både vi och bilen har fått full tank. Nu står vi oss till nästa gång vi tar avtagsvägen vid Hannas. Måtte det bli snart.


Östra Ingelstad. Henrik och den klassiska BP-skölden. Foto: Therese Bengtsson
Östra Ingelstad. Therese och en Ljungman Star Blend 400. Foto: Henrik Nerlund