Stängt på kommunikationscentralen

HENNAN. Bakom sprickande eternitplattor pustar Hennans lanthandel ut. Här står en av landsbygdens viktiga kommunikationscentraler och väntar på en inte allt för ljus framtid. Lanthandeln har inte bara varit ombud för både apotek och systembolag utan också fungerat som ortens bensinstation.

På var sin sida om den svarta sedelautomaten står två ommålade Ljungmanspumpar från mackens Caltex- och Texacoperiod. När vi kommer till Hennan går det inte att tanka. Men det är inte länge sedan som bensinen flödat här. De båda pumparna har erbjudit modernare oktantal som 98 och blyfri 95. Trots detta har redan glasen krossats framför räkneverken.

Hennan är en liten ort i norra Hälsingland. Ändå är den inte helt avvecklad. I en gammal skola tillverkas fortfarande preventivmedel i form av Nils Adamssons kondomer. Adamsson som kom från orten bedrev sedan försäljning av gummit över landet i rostfria automater. Dessa var märkta med ”Sjukvårdsautomat”, så att också de blyga skulle våga sig fram.

Någon automat med sjukvårdsinnehåll hittar vi inte vid lanthandeln. Här verkar inget säljas över huvudtaget. Glaset från pumparna krasar under sulorna. Plötsligt spricker ytterligare en platta på väggen bakom.

Hennan. Sluttankat i Hennan. Foto: Therese Nerlund.

Sexkantiga Fyrkanten i Vankiva

VANKIVA. Trots lockelser om korv och kebab är det inte Fyrkanten som får oss att bromsa in. Vi stannar för att spana in en stolpe krönt av en sexkantig skylt. Andra ser snabbmat. Vi ser Texaco.

Idag ser alla bensinstationer ut på nästan samma sätt. Ett stort fyrkantigt tak hänger ut över pumparna. Glasfönster fyllda med erbjudanden på godis och badbollar. Ute vid vägen står en lika fyrkantig stolpe med logotyp och uppgifter om öppetider och aktuella priser. Vore det inte för färgkombinationerna skulle man kunna tro att Sverige bara har ett bensinbolag.

Så är det inte i skånska Vankiva. Bensinen säljs förvisso på automat från likfomighetens Bilisten. Men stolpen får oss att minnas en tid då bensinbolagen både skilde sig i färger, skyltar och stationshus. Det är därför vi så ofta lätt kan avgöra vem som sålt bensin på en station förr.

Det tillhör inte vanligheterna att gamla stolpar står kvar. Även om vår stolpe också får stå ut med att bära snabbmatserbjudanden gläds vi åt att hitta den. Förmodligen har ursprungsskylten varit rund med namnet Caltex. Så hette alla Texacos stationer mellan 1947 och 1967.

Bolagets kännetecken är röda stjärnor och tre gröna ränder på fasaden (se stationen i Åhuskärr). Andra bolag hade andra utseenden. Gulf körde med ränder i mörkblå keramik och hade en egen stolpvariant för sin skiva i orange. Essos galgupphängning är en annan egenartad skylt. Samma bolag gav ut en över hundrasidig bok med titeln ”Esso målningsinstruktion” för att få till en helt unik profil.

Medan vi kör vidare från Vankiva funderar vi på varför inget bolag skaffar sig en riktigt annorlunda stolpe eller stationsdesign idag. Visst borde en snygg och funktionell design vara ett konkurrensmedel? Särskilt i en tid då bensinen kostar lika mycket överallt.

Någonting åt det hållet går resonemanget vi för i bilen. Visst skulle det locka mer än badbollar och korv.


Vankiva. Texaco har blivit Fyrkanten. Foto: Therese Bengtsson

Bensinstopp på den skånska prärien

ÅHUSKÄRR. Det är mulet och regnet hänger i luften. På en resa från Kristianstad mot Österlen flyttas vi plötsligt i tid till sextiotalet och i rum till Texas, USA. Landskapet är platt och gräsbevuxet. Vi tänker oss att den omgivande vinden då och då får buskar att vrivla fram över den skånska prärien.

En fyrkantig station trotsar snålbåsten. Med innåtlutande tak och tre ränder längs fasaden förstärks det amerikanska intrycket. Bokstäverna är nedskruvade men det är inte svårt att utläsa TEXACO SERVICE på den solblekta väggen.

Vi kliver ur och tar fram kameran. Pumparna är borta men ett lysrör med texten AUTOMAT skvallrar om bensinhandeln som skett här. Däckmärket Firestones reklamskylt sitter på väggen strax under ränderna. Idag har de tre strecken mörknat och ser bruna ut. Men vi kan svära på att de har varit gröna en gång. Allt enligt Texaco och sedermera Caltex grafiska profil.

På dörrskylten står det ”Öppet”, men vi tvivlar. Har skylten hängt kvar långt efter att verksamheten slagit igen? Plötsligt tittar en man på oss innifrån fönstret. Vi trycker ner hantaget, kliver in och hälsar.

Många bensinhandlare har en historia som de väntat på rätt tillfälle att berätta. Så är det också med vår nya bekantskap. Någon gång 1992-1993 upphörde han med bensinförsäljningen, men verkstan driver han än. Under guldåren jobbade här fyra man under marknadsveckan i Kivik. Mot slutet var han ensam.

Macken byggdes av ägarens far på sextiotalet. Då var det en bra affär med bilarnas stora bränsleslukande V8-motorer. Men trettio år senare krävde myndigheterna nya återsystem för bensinångan och prislappen fick ägaren att skruva ner bokstäverna. En och en halv miljons investering skulle få svårt att betala sig.

Lite uppgivet berättar vår man att Sverige hade 5300 mackar när han slog igen. Idag är det mindre än hälften. Men allt är inte mörkt. Fler och fler intresserar sig för gamla bensinstationer. Många stannar. Nyligen var Kristianstadsbladet här med skrivblock och kamera. Nånstans här inne har han klippet.

Vi tackar för titten och kliver ut i blåsten igen. Vår resa fortsätter söder ut längs den skånska östkusten. Landskapet är verkligen prärielikt. Blött gräs och en åldrande bensinstation bildar en enhet i grådasket. Det är en ganska vacker syn.


Åhuskärr. Texaco Service. Foto: Therese Bengtsson

Skog och bensin

ÅMOTFORS. Över skogsklädda höjder ringlar vägen framför oss. Träden växer tätt. Långt in bland stammarna kan man ibland ana en tjärn och några mossklädda stenar. Kanske växer några skogsstjärnor där inne.

Plötsligt far vi i kanten av ett kalhygge och solen tittar fram. Nere i dalgångarna flyter åar eller glänser sjöar. Vi är någonstans i västra Värmland. Landskapet är vackert och det kan gå en halvtimma mellan att man ser en människa.

Längs med vägen ligger ändå flera förfallna mackar och tappar och minner om en tid då vägarna här måste ha trafikerats livligare. Stängda handelsbodar. Rostiga pumpar med trasiga räkneverk.

Vi stannar till utanför Åmotfors. Två gamla Texacopumpar står utanför ett bostadshus. Förutom pumparna och den asfalterade uppfarten mot huset är det inte mycket som vittnar om den bensinhandel som skett här. Inte heller känns platsen som någon riktig mötesplats.

Texacos gamla färgkombination känns igen. En pump är grön och en röd. Vi tycker att det ser snyggt ut. Som vanligt är det Ljungmanpumpar vi talar om. Modellen heter Star 97 och såg dagens ljus 1960.

Då, när sextiotalet var ungt måste detta trots allt varit en viktig mötesplats för bygdens folk. Vi tänker efter. Plötsligt ser vi för vår inre syn hur folk stannar och tankar. Några byter ett ord eller två om väder och vind.

En vespa med en stilig Fröken Fräken stannar och vill ha oljeblandat. Ägaren kommer ut och tankar. Sen bär det av igen.

Kanske går turen till en dansbana eller festplats. Ner i dalgångar och över åar. När hon når krönet är vespan helt omsluten av skog. Vägen ringlar tryggt vidare.


Åmotfors. Två Ljungman Star 97. Foto: Henrik Nerlund