Säljande bensinpris

HÄMNÄS. Ute på den värmländska landsbygden börjar det att bli långt mellan bensinstationerna. Landskapet har varit relativt macktätt, men armas nu ut allt mer. Längs de mindre vägarna är därför pumpar stadda i förfall en tämligen vanlig syn.

Blank som ett ormskinn ligger en av de mindre vägarna mot Norge. Några stora trafikvolymer har säkert aldrig passerat här och vid den gamla lanthandeln råder lugnet. En välbekant stolpe har fått oss att stanna och vi går den vanliga promenaden runt lämningarna från ett bensinbolag som inte längre finns.

Vid vägen skvallrar resterna av den tiokantiga skylten om att det tills nyligen gått att tanka Uno-X på vår fyndplats. Formen har en speciell historia.

Uno-X grundades i Sverige av affärsmannen Arne Sandberg 1959. Åtta år senare sålde han företaget till det anrika brittiska oljebolaget Burmah Oil, som bl.a. ägt det i Sverige mer välkända oljemärket Castrol. Vid övertaget valde Burmah Oil att inte byta namn, men väl logotyp på bensinmackskedjan. Uno-X fick ta över britternas tiokantiga symbol med rött och blått i kanterna, men behålla sitt eget namn i mitten. En mycket märklig lösning. Det skulle vara som om Preem skulle klistrat in namnet ”Texaco” på sin björn eller om Station placerat ”Esso” under sin droppe.

Nåväl. Brittiska Burmah Oil kom att gå allt sämre och 1996 såldes Uno-X till Norsk Hydro. Resten av Burmah Oils verksamhet köptes senare upp av BP. Och uppköpshistorien fortsätter. När Norsk Hydro köptes av Statoil 2007 tvingades den nya koncernen att av konkurrensskäl sälja Uno-X till någon annan. Valet föll på finska St 1 och varumärket Uno-X försvann för gott.

Som vanligt i dessa uppköp och omorganisationer passar företagen på att lägga ner stationer de inte tycker säljer tillräckligt. En av dessa var Uno-X i Hämnäs. Men allt är inte nattsvart. Den lokala föreningen Bymacken har tagit sig an stationen och ska fortsätta sälja bensin här.

Den välbekanta stolpen står kvar ännu ett tag vid vägen. Priset 0.00 är onekligen säljande. Av Uno-X finns bara ex kvar.


Hämnäs. En Ex-max. Foto: Therese Nerlund.

Från bensin till sopor på Södermalm

STOCKHOLM. Avvecklingen av Stockholms bensinstationer går snabbt. Från att ha funnits i vart och vartannat gathörn är stadsmacken idag en ovanlig företeelse. När vi för ovanlighetens skull lämnar landsvägen för storstaden känns glesbygdens macklöshet igen.

På Södermalm i Stockholm bor det över hundra tusen personer. I stadsdelen finns det idag två fungerande mackar. Översatt till resten av landet borde detta vara en bristsituation i paritet med det inre av Norrland. Medan vi försöker ta reda på hur de försvunna stationerna ser ut idag diskuterar vi varför stadens stationer idag är så få. På en avsnörd del av Brännkyrkagatan hittar vi resterna efter BP. En av alla dessa småmackar som det brittiska bolaget 1989 sålde till Uno-X står kvar i en ny roll. Den lilla funkislådan, vars fönstersättning och entré går att utläsa, har idag blivit soprum för Stockholmshem. Ett ganska tragiskt öde för en mindre tapp.

Vi stannar en stund och funderar på vad som är bäst av att rivas helt eller som här förvandlas till uppsamlings- plats för stadens avskräde. Nå väl, eftersom stationshuset trots allt finns kvar går det i alla fall att göra några mindre fynd. På baksidan av byggnaden minner fortfarande ett par solblekta dekaler om bensinhandeln som skett här.

Macken levde faktiskt en bra bit in på 2000-talet. Sista tiden var den skyltad som Hydro. Ett allmänt beslut i kommunfullmäktige 2004 beseglade dess öde liksom de flesta andra stationer i innerstaden. Hur länge resten av dem håller ut vet ingen.


Brännkyrkagatan. Uno-X har nedgraderats till soprum. Foto: Therese Nerlund.

Tid flyktig som bensin

HOLMSVEDEN. Sverige har bråttom till städerna. Med flyttlass från land till stad eller på genomresa mellan städer passerar de bilburna med Sverige i backspegeln. Allt medan skogen breder ut sig minskar den synbara mänskliga aktiviteten.

Rätt som det är avbryts skogsmattan för ett par ögonblick och en ännu levande ort uppenbarar sig. Så är det med lilla Holmsveden i Hälsingland. I samhället som kan stoltsera med sin egen Westernfestival bor idag knappa hundratalet och skärvorna efter en annan tid finns kvar.

Holmveden ligger strategiskt i den punkt där länsväg 272 och norra stambanan tangerar varandra. Här har folk mötts under långa tider. Stationen finns faktiskt kvar och är som ett under inte nedlagd.

Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg att vi besökt Holmsveden tidigare. Här har trafiken varit av den intensiteten att de passerande ekonomiskt uppburit minst två bensinstationer i samhället. Den ena, Gulf (som du kan läsa mer om här), är kvar i sitt halvnedpackade läge vid den högt belägna villan.

Idag stannar vi istället för BP. För visst ser vi i flagorna av Uno-X att detta är en BP-station. Det versala "TVÄTTNING" i Brittish racing green är en stark indikator. Troligen omskyltad till Uno-X i det större övertaget av mindre BP-tappar 1989. En bit bakom det bedagade stationshuset hittar vi den lövade pumpen som definitivt avgör stationens hemmahörighet. Till vår glädje är detta en station där det än går att tanka. Men hur länge till?

Bensin- stationernas liv är som bekant lika flyktigt som den vara de säljer och nu har även Uno-X bytt ägare. Finska St1 har på ett par år kommit in på den svenska marknaden och tillvägagångssättet är det vanliga med uppköp och sammanslagningar. Hydro, Uno-X, ett par Jet-mackar och så nu senast hela Shell-kedjan bildar det nya bolaget.

Hur bensinhandeln i Holmsveden kommer att fortgå får framtiden utvisa. Klart är att ett lägre antal mackar under färre antal flagg kommer att finns till buds för de bilburna. Med bensinmätaren på det röda fältet har Sverige bråttom till städerna.


Holmsveden. Skärvor av en annan tid. Foto: Henrik Nerlund

Plötsligt i svängen

STORA HERRESTAD. Man kan ha kört samma väg hundratals gånger utan att se någonting särskilt. Skog och ängar. Några hus då och då. Utan överraskningar rullas vägen ut framför kylaren och landskapet spelas upp som många gånger förr.

Men så händer något. Man ser något välkänt ur en annan vinkel och resan blir genast mer intressant. Bakom en sten eller ett plank gör en gången tids resenärer sig påminda.

Så är det för oss. Vi kör vägen mellan Tomelilla och Ystad. Samma böljande landskap och korsvirkesgårdar som förra gången.

Plötsligt i svängen, bakom ett par björkar står de. Två vackert patinerade Uno-X-pumpar. Tonen är densamma som i höstlöven bakom.

Vi stannar lite extra vid dessa moderna runstenar. Pumparnas modell, Ljungman Star 107 ser man inte varje dag. Det var 1964 som de första kantiga 107:orna lämnade fabriken i Malmö.

Vi tycker att pumparna utstrålar fart och kraft tillsammans med bensin och framtid. Kanske inte så konstigt. Bensinen i den här tappen är Premium. Lite dyrare men kraftigare än vanliga Regular.

Uno-X grundades 1959 och säljer alltjämt bensin under samma namn i Sverige. Sedan ett par år ägs bolaget av norska Hydro men den egna profilen verkar ohotad.

Det finns flera anledningar till att vi gillar Uno-X. Dels är bolaget det enda jämte Shell som heter detsamma som under bilismens guldålder, dels har man räddat en stor mängd småmackar som annars skulle sakna hemvist.

Det gäller inte minst alla de BP-mackar som Uno-X räddade från att antingen läggas ner eller bli Statoil 1989. Småtappar som den i Borrby till exempel.

Det är verkligen en kulturgärning, särskilt eftersom stationerna fått fortsätta se ut som de gjorde före övertaget. Färgerna har bytts ut förstås. Men mer är det inte. Grönt och gult har blivit rött och blått. Samma färg som pumparna i svängen har.

Är det kanske färgkombinationen som lurat oss så många gånger? Är det kanske för att de smälter så väl in i landskapet som vi missat dem? Bakom ett par björkar står två rostiga Star 107. Också de har en historia att berätta.


Stora Herrestad. Therese och en Star 107. Foto: Henrik Nerlund