Från bensin till sopor på Södermalm

STOCKHOLM. Avvecklingen av Stockholms bensinstationer går snabbt. Från att ha funnits i vart och vartannat gathörn är stadsmacken idag en ovanlig företeelse. När vi för ovanlighetens skull lämnar landsvägen för storstaden känns glesbygdens macklöshet igen.

På Södermalm i Stockholm bor det över hundra tusen personer. I stadsdelen finns det idag två fungerande mackar. Översatt till resten av landet borde detta vara en bristsituation i paritet med det inre av Norrland. Medan vi försöker ta reda på hur de försvunna stationerna ser ut idag diskuterar vi varför stadens stationer idag är så få. På en avsnörd del av Brännkyrkagatan hittar vi resterna efter BP. En av alla dessa småmackar som det brittiska bolaget 1989 sålde till Uno-X står kvar i en ny roll. Den lilla funkislådan, vars fönstersättning och entré går att utläsa, har idag blivit soprum för Stockholmshem. Ett ganska tragiskt öde för en mindre tapp.

Vi stannar en stund och funderar på vad som är bäst av att rivas helt eller som här förvandlas till uppsamlings- plats för stadens avskräde. Nå väl, eftersom stationshuset trots allt finns kvar går det i alla fall att göra några mindre fynd. På baksidan av byggnaden minner fortfarande ett par solblekta dekaler om bensinhandeln som skett här.

Macken levde faktiskt en bra bit in på 2000-talet. Sista tiden var den skyltad som Hydro. Ett allmänt beslut i kommunfullmäktige 2004 beseglade dess öde liksom de flesta andra stationer i innerstaden. Hur länge resten av dem håller ut vet ingen.


Brännkyrkagatan. Uno-X har nedgraderats till soprum. Foto: Therese Nerlund.

Gulf möter gluff-gluff

ÄLVSJÖ. Försommar- hettan har sänkt sig över den gyttriga villastaden ett stenkast från Älvsjö station. Då och då störs lugnet av jublande studentskaror som passerar segerrusiga på sina flak i junieftermiddagen. Grönskan har på nytt inlett sin kamp mot de hårdaste av hårdgjorda ytor.

I Stockholm lever äldre bensinstationer som bekant farligt och stationen i Älvsjö är ingalunda något undantag. En grävskopa som tagit helg slumrar vid tomtgränsen och visar med sina närvarande käftar vart också denna byggnad är på väg. I motsats till alla de bortglömda stationer vi besökt i de avlägsnaste avkrokar av landet är denna fyndplats intressant för att den över huvudtaget finns kvar. Med en pumpande befolkningsökning, stigande bostadspriser och överklagande grannar borde det inte finnas några gamla gulfmackar att besöka längre på bara tio minuters avstånd från innerstaden.

Här finns dessutom fortfarande en hel del att se. Under ett skärmtak står tre pumpar kvar på sin ö. Förmodligen ditflyttade från någon annan plats. De är alla gulfmålade och synligt påbättrade av någon kärleksfull innehavare. Precis som vid stationen i småländska Vena finns här dekaler som gör reklam för Gulf:s en gång så berömda ”hostningsfria” bensin ”NO-KNOX”. På en av pumparna står det ”Good Gulf” som också det bottnar ur en numera hädangången reklamslogan. Det sägs att en nöjd kund i USA skrev till moderbolaget och undrade om var han kunde få tag på mer av ”that good Gulf gasoline”. Företaget var inte sena på att använda detta i sin marknadsföring.

Macken uppfördes 1961 och kom sedan att serva Älvsjöborna med bensin och service under ett par decennier. Typsnittet på ordet ”Bilverkstad” skvallrar om att macken under 1980-talet övergått till Q8 efter deras köp av Svenska Gulf 1981. När grävskopan vaknat till liv igen kommer processen med stationen göras kort. För någon månad sedan vann den nya detaljplanen laga kraft och bensin får ge plats för andra verksamheter.

Runt pumpöns betong skjuter allt fler resliga ogräs upp ur marken ovetandes om sitt kommande öde. Försommarvärmen ger ett behagligt lugn i villaidyllen. Ytterligare en stund sover grävskopan.


Älvsjö. Gulf står och väntar på ödestimman. Foto: Henrik Nerlund.

Den osannolika återkomsten

STOCKHOLM. Efter nästan tjugofyra års bortavaro återkommer, lite osannolikt, en gammal vän till Sverige. Under början av nästa år kommer återigen det klassiska bensinmärket Gulfs orangea cirkel att pryda bensinstationer längs med de lite mindre vägarna.

Under våra resor har Gulf korsat våra vägar mer än en gång. I olika stadier av förfall har pumpar och stationshus stått och väntat på oss. Ibland har det varit så enkelt som i uppländska Långtora, en vacker logotyp på baksidan av en gårdspump. Att stämma träff med en fullt fungerande station har tidigare varit något som hört utlandet till.

Vi pratar med Hans Lejon, som är Svenska Gulfs nye vd, om modet att ge sig in på en så svår marknad som bensinförsäljning. Han gillar utmaningen med det nygamla bensinmärket.

– Det är som med laxen. Det är av dem som jobbar mot strömmen som det blir de finaste fiskarna, säger Hans Lejon.

Han berättar att gensvaret från varit stort sedan det blivit klart med återetableringen. Många hör av sig och vill bli återförsäljare. Det handlar både om personer som vill driva hela stationer eller att sälja oljor och andra Gulf-produkter.

Trots att Gulf försvann redan 1983 är märket påtagligt välkänt. Många minns det från tidigare och de allra flesta associerar det med kvalitet berättar Hans Lejon.

Genom företaget Nordic Oil, som bildades i januari 2006, går de båda befintliga småmackskedjorna Pump och Q-Star upp i Gulf. Småländska Anderstorp är först. Där skruvas den orangea skivan upp som ett förebud om vad som ska komma på fler platser.

I ett första steg skyltas 150 stationer om för att efter två år bli 400 i hela Skandinavien. Hans Lejon berättar stolt att 25 av Pump-mackarna tidigare varit Gulf-stationer och alltså nu återställs i sin originalskyltning.

– I Emmaljunga har macken till och med kvar sin klassiska stolpe. Där kommer vi att skruva upp den orangea skylten som det såg ut förr, säger han.

Det är en fröjd att höra, tycker vi och drar oss till minnes var det finns andra gamla stolpar som skulle behöva en uppfräschning. Av de få som står kvar används många, som t.ex. i Heby, av andra vägnära verksamheter. Kan de också byta färg i framtiden?

Det nya stationsnätet kommer att bestå av både bemannade stationer och helautomatiska varianter. Idén är att framförallt satsa på landsbygden där närhet till bensin och service är viktigt. För stadspubliken gör man en särskild satsning av annan karaktär.

– I både Göteborg och Oslo kommer vi att öppna butiker med Gulfkläder. Där ska man kunna köpa Steve McQueens klassiska racingjacka, säger Hans Lejon.

Vi önskar Gulf lycka till och gläds över att utveckling inte i alla fall är liktydigt med avveckling. Men om det kommer att gå att fylla tanken på nytt på de gamla hederliga Gulf-stationerna som vi tidigare besökt i t.ex. Tingsryd, Glommersträsk eller Holmsveden är nog ännu för tidigt att säga.


Långtora. Det är återigen fart i Gulf. Foto: Therese Bengtsson.
Heby. Gulfs gamla stolpe står kvar. Foto: Henrik Nerlund.

Hotade hörn i storstaden

STOCKHOLM. Idag stannar vi innanför tullarna som man säger. Vi gör vår resa genom ett Stockholm som berövats sina en gång så viktiga stadsmackar. Småstationer som servade den moderna människan där hon bodde, ofta på ett hörn i en livlig korsning.

Idag står hörnmackarna antingen tomma eller lever ett annorlunda liv som i bästa fall biluthyrning, men ofta igensatta och ombyggda till oigenkännlighet. Hur många kan i dag se att det varit en BP-station där idag ett gym huserar på Sveavägen vid Handelshögskolan?

På andra håll finns spåren kvar att finna. Även om Esso på Östermalmstorg idag hyr ut bilar i Hertz gulsvarta uniform har inte historien reviderats så att bensinhanteringens spår försvunnit. Resterna av pumpö och den minimala vita mosaiken ger oss en trots allt positiv känsla.

Detsamma gäller Hydros numera nedlagda mack, som i original bar BP:s sköld på Malmgårdsvägen på Söder. Mycket finns kvar av småmacken men det är ändå med viss melankoli vi besöker dessa moderna ruiner. Det var inte länge sedan man kunde fylla tanken här senast. Avlövningen av storstadens centrala stationer går fort.

Från stadshusets styrande har ett påbud utgått om total nedläggelse av all bensinhantering i stenstaden. Det är inte bara sorgerligt tycker vi, det är en del av det som gör en storstad till storstad som nu hastigt utplånas. Den moderna storstaden kräver sina bilar och serviceställen, om inte annat för pulsens skull.

Vi tar fram några gamla bensinbolagskartor och räknar efter. På sextitalet hade Caltex hela tjugofem stationer i centrala Stockholm, Gulf tjugofyra, BP tjugoen, Nynäs fjorton, IC tretton och Koppartrans fem. Till detta kommer också de stationer som torgförde annan soppa som t.ex Esso, Shell eller Uno-X. Trots att ett par försäljningsställen hade pumpar från flera bensinmärken talar detta om ett mycket stort utbud.

Under vår resa hittar vi sju mackar under olika flagg som idag håller öppet i Stockholms innerstad (två av dem på strandvägen). Vi får säkert tillfälle att återkomma till de kvalitéer som några av dem uppvisar. Ingen av dem är dock regelrätta hörnmackar av det slag som t.ex. den av oss oidentifierade macken på Linnégatan (en kvalificerad gissning är Nynäs).

Förhoppningsvis får någon upp ögonen för den skövling som pågår och låter bensinen få förbli en vara som inte bara hör ihop med den moderna storstaden utan också får säljas där. Att också mackarna får stanna innanför tullarna.


Stockholm. Esso på Östermalmstorg. Foto: Therese Bengtsson
Stockholm. BP på Malmgårdsvägen. Foto: Therese Bengtson
Stockholm. Nynäs på Linnégatan? Foto: Henrik Nerlund

En kändis bland gator och arkitekter

STOCKHOLM. Bland landets gator är Strandvägen i Stockholm en kändis. Oavsett om det är för flanörer, fabrikörer eller monopolspelare har gatan ett högt värde. Sannolikt alltid överstigande de 5000 kronor som gatan kostar i spelet.

När vi passerar på paradgatan är det dock inte de monumentala husen som väcker vårt intresse. Vi vänder blicken åt andra hållet och spanar längst kajen. Strandvägen har inte bara varit en förnäm adress för boende, också för svenska motorister har gatan bjudit på flärd.

Inte mindre än tre bensinstationer med högklassig service har här legat på rad. Shell, Gulf och åter Shell. Den senare stationen betjänade de båtburna trafikanterna från Djurgårdsbrunnskanalen.

Idag är Gulf borta. Det lilla huset i blå och vit mosaik har dessvärre fått maka på sig för fler parkeringsplatser. Men båda Shell-stationerna är kvar. Den av de båda som servar de bilburna har tyvärr överösts av reklam på de stora fönstrena med annars är den sig lik.

Den kände arkitekten Peter Celsing, som bl.a. ligger bakom Kulturhuset väldiga glasfasad, ritade stationen som öppnade i modernismens år 1955. Också här är glaset det som skapar det bestående intrycket.

Grundtanken med glaset lär ha varit att hela stationen skulle bli sin egen reklampelare av allt ljus och invändiga erbjudanden. Den tanken fungerar minst lika bra idag, tänker vi och grämer oss lite att vi passerar i dagsljus.

Det mesta längs väger brukar vara vackrast när det skymmer. Celsings station är inget undantag. Vi inbillar oss att glaslådan om natten är Stockholms största lanterna.

Strandvägens bensinstationer med sin utmärkta form gör gatan till vad den är; En svensk kändis.


Stockholm. Shell på Strandvägen. Form och funktion från 1955. Foto: Henrik Nerlund

Färdigväntat på Norra Bantorget

STOCKHOLM. Det känns vemodigt att se Holger Bloms bussterminal från 1938 bli grävskopornas rov. Den funktionalistiska byggnadens öde är nu för alltid beseglat och Torsgatans slut vid Norra Bantorget i centrala Stockholm ofrånkomligt förändrat.

Det är en verkligt modern mötesplats vi ser försvinna framför våra ögon. Platsen var under decennier vändslinga och slutpunkt för spårvagn och bussar från Stockholms nordvästra förorter. Här har generationer av stockholmare mötts, väntat och rest vidare.

Vi försöker återkalla den tiden. Försöker föreställa oss när moderna huvudstadsbor intog framtidens brickluncher här under 50-talet. Hur man satt under baldakinen eller inomhus omsluten av mosaik. Hur vi än försöker blir det allt mer avlägset.

Den sista servering som bedrevs här var kinakrogen Shangri-La som slog igen för några år sedan. Sedan dess har terminalen med sin rotunda stått igenspikad och väntat på sitt slutliga öde. Och förstår vi rätt är det inte helt omöjligt att en exakt kopia efter gamla ritningar byggs upp längre in i på torget bakom Branting-monumentet.

Den som lever får se. En av Stockholms moderna mötesplatser från en nyss gången samtid står hur som helst i ruiner. Det gäller att sno sig om man vill se originalfunkis. En terminal termineras. Vi kan inte hjälpa att det känns vemodigt.


Stockholm. Torsgatan. Holger Bloms bussterminal i ruiner. Foto: Henrik Nerlund

Underjordisk resa

STOCKHOLM. Vi ställer bilen men reser ändå. En trappa ner, under gatan, öppnar sig en kakelklädd värld. Stockholms tunnelbana är onekligen en spännande modern miljö. Man omsluts helt av 1950-talets formspråk. Här lever tankarna om framtidsmänniskans dagliga transporter mellan förortens ABC-stad och det framväxande City.

Tunnelbanan är ett av Stockholms stora moderna projekt. Resultatet är både och, men vi dristar oss ändå till att påstå att tunnelbanans pionjärtid är den mest lyckade. Det är därför vi tycker så mycket om den gröna linjen.

Det är också med denna linje som vi gör vår resa. Urtunnelbanan som byggdes på 1930-talet var egentligen en spårvagn från Örby och Skarpnäck. Vid innerstadsgränsen dök den ner under Götgatan för att sluta vid Slussen. Det två första underjordsstationerna hette ”Ringvägen” och ”Södra Bantorget” och blev med tiden den moderna tunnelbanans Skanstull och Medborgarplatsen.

Perrongerna på dessa stationer är fortfarande lika klaustrofobiskt trånga som då. När spårvägen blev tunnelbana 1950 förlängdes stationerna. Det syns tydligt framförallt i Medborgarplatsens norra ände.

Femtitalets stationer gillar vi bäst. Från Hötorget till Fridhemsplan bjuds vi på stationer med olika utformning, men med kakel som gemensam nämnare. Färgvalen är gjorda efter miljöer ovan jord. Hötorget har fått sin färg efter Konserthusert liksom Rådmansgatan sin efter Stadsbiblioteket.

En femtitalsdetalj som jäktade stockholmare tar för given är vänstertrafiken som fortfarande består på spåren under stadens numera omriktade gator. Till och med golvbeläggningen i S:t Eriksplans gångtunnel signalerar att man ska hålla sig till vänster.

Men trafikmaskinen har fler kvalitéer. För den moderna människans behov togs ett eget typsnitt fram för alla tunnelbanans skyltar. Stig Åke Möller tecknade typsnittet ”Esseltub” för bästa läsbarhet i olika hastigheter. Vi tycker absolut att detta håller än.

Okänsliga renoveringar har på flera platser ersatt ”Esseltub” med de ordinära typsnittens anonymitet. Detsamma gäller med det klassiska kaklet. I Vällingby hann SL riva ner stora delar av det svartlila orginalkaklet innan Skönhetsrådet satte stopp. Vad som händer med renoveringen får framtiden utvisa.

Stockholms tunnelbanekarta har däremot fått vara ifred. Vissa förändringar har förstås gjorts under årens lopp, stationer och linjer har kommit till. Men den ursprungliga utformningen finns i huvudsak kvar.

En resa med tunnelbanan är mer än en trivial varjedagshändelse. Det är en tur med ett vågat modernt projekt. Ett projekt i kakelkostym med förhärskande vänstertrafik. Det är inte det sämsta.


Stockholm. S:t Erikplans tunnelbanestation. Foto: Therese Bengtsson

En värld av service och nyckelringar

STOCKHOLM. Det sammanfattande ordet för den modernistiska bensinstationsepoken stavas service. Med dagens alla självbetjäningssystem känns det närmast främmande att bensinmackspersonalen skulle ombesörja själva tankningen. Men det är inte länge sedan dagens ordning tvärtom skulle vara otänkbar.

I servicebegreppet ingick inte bara tankning utan också fönsterrengöring och ibland även påfyllning av olja och spolarvätska. Det sägs att personalen på Gulf var åtsagda att med knäet putsa strålkastarna samtidigt som vindrutan sköljdes. Det är annat än de smutsiga trasor och svampar i kallt vatten man vant sig vid nu.

Vi tycker om service. Därför försöker vi, när tillfälle ges, att tanka på Shell-stationen på Östra Farmvägen i Malmö. Här värderas kundmötet än idag och bensin fylls på medan rutorna görs klara på samma sätt som förr. När vi betalar får vi höra att att ägarna Wessman & Karlsson tänker fortsätta med riktig service. Det glädjer oss.

Men service är också bra kringprodukter. Innan dagens likriktning tävlade alla bolag om att ta fram de bästa reklamartiklarna och vägkartorna. Många minns säkert alla klistermärken och gnuggisar som man fick om man frågade snällt. Många är de pojkrum och cykelramar som fyllts med blandade dekaler från bensinhandlarna.

I en egen division av praktiska reklamartiklar spelar förstås nyckelringarna. På nästan var bilists knippa satt det egna favoritmärket. Och varianterna var många. BP hade olika racerförare på baksidorna av sina nyckelringar - ett givet samlarobjekt.

Caltex å sin sida hade ett sinnrikt nummersystem på knippan som hjälpte oroliga och får man förmoda, slarviga ägare, att få sina nycklar tillbaka. På vår knippa står numret 2306470, tillsammans med uppmaningen ”upphittaren bedes att inlämna denna nyckel till Caltex Oil AB”. Men eftersom det är glest mellan Caltexmackar att lämna in nycklar på nuförtiden får vi vara extra försiktiga.

En annan gratisservice som Caltex erbjöd sina kunder var sk. ”Turist Pilots”, unga tjejer som på vespa guidade turister i våra storstäder om somrarna.

Dagens självbetjäning infördes av bensinbolaget IC redan i slutet av femtiotalet. Med sin ”Snabbtank” satte de standarden för den nya opersonligare bensinstationen. När samma företag, numera OK, införde Gör-det-själv-hallarna för reparationer var det kört. I en hårdnande konkurrens följde de andra sorgligt nog efter.

Tillbaka till begreppet service. Visst skulle det också idag vara en konkurrensfördel med personligare bensinmackar. Vi tror att Wessman & Karlsson med personal har framtiden för sig.


Vår nyckelring från Caltex. Foto: Therese Bengtsson

Riksettan ligger kvar

STOCKHOLM. De gamla riks- huvudvägarna ligger trots allt kvar. Ibland vid motorvägens sida, ibland breddade till oigen- kännlighet. I enstaka fall är det flera kilometer mellan de båda loppen. Men på ett eller annat sätt är de flesta av de gamla vägarna farbara än idag.

De närmast klassiska rikshuvudvägarna med numrering från 1 till 14 föddes 1945 och gick ur tiden redan 1962. Sverige Europaanpassades närmast brutalt när det gäller våra vägnummer och gröna skyltar med E4 och E6 dök upp i de hädangångna riksvägarnas kanter.

Riksväg ett, riksettan, löpte i sakta mak genom landsbygd och städer från Helsingborg i söder till Stockholm i norr. Är idag ofta lätt att hitta i E4:ans närhet. Men man får passa sig, rätt var det är tvingar nybyggnationer en upp på den närbelägna motorvägen.

I Hyllingetrakten passeras två intressanta vägskäl. Vid Fleningekorset slutade den rekordkorta rikstrean som var en anslutningsväg till riksväg två. Rikstreans norra slutdestination var Strövelstorp blott en mil bort.

Ekebrokorset, ett par kilometer västerut är en lugn plats idag. Här möttes förr riksettans trafik med rikstvåans. Idag knappt en bil vid stopptecknet. Rikstvåan gick förr från norska gränsen ända ner till Trelleborg. Alltså kom resenärer från alla tre storstäder till denna något sömniga plats på den skånska landsbygden.

Medan rikstvåan fortsätter söderut genom orter som Mörarp och Saxtorp forsätter vi på vägen mot Stockholm. Åstorp och Stidvig passeras med viss möda. Detsamma gäller passagen förbi Örkelljunga där motorvägsbygget lätt spelar spratt.

Väl i Markaryd blir resan en baggis. Ett par småländska kommuner har i turistsyfte gått samman och pånytt skyltat vägen med den signalgula skylten. Av någon outgrundlig anledning har bokstaven ”R” smugit sig in före siffran ”1” på skylten. Dessutom är märket krönt av en krona. Två lite onödiga anakronismer i körglädjen.

Med tungan rätt i mun är det inga problem att passera Ljungby och Värnamo utan att köra fel. Lyckas man dessutom svänga höger precis innan motorvägen vid Hornsborg och Bondstorp klarar man resan galant till Jönköping.

Genom de lite större städerna Jönköping, Linköping och Norrköping är det lätt att snurra bort från den gamla vägen. Även Nyköping kan ställa till det för den bilburne.

De mindre orterna Gränna, Ödeshög och Mjölby med kringliggande landsbygd passeras utan problem. Det som möjligtvis är lite lurigt är att man måste svänga mot Väderstad. Annars är det problemfritt. Detsamma gäller genom Sörmland till Södertälje.

Från Södertälje kör man riksettan obehindrat fram till Hallunda. Sen blir det svårt. Men då är man å andra sidan nästan framme.

Rikshuvudvägen ligger kvar efter alla dessa år. Korsvägarna har blivit lugnare och motell och mackar färre. Men farbar är den alltjämt.


S-N Bilkarta över Sverige. Riksväg ett. Foto: Henrik Nerlund
Hamneda. Riksettans nygamla skylt. Foto: Therese Bengtsson

Med gamla kartor i handskfacket

STOCKHOLM. Att resa utan att ha bråttom är en ovanlig kombination idag. Nya raka vägar har ersatt de gamla. Vägnötarna bryter en ny flodfåra och lugnet erövrar det gamla loppet. På den stora vägen kör man på. Det gäller att komma fram. På de mindre vid sidan av kan man hitta sin egen takt.

Vi vänder oss mot begreppet att "finåka". Det leder tanken till någonslags söndagsbilism. Att åka i sin egen takt är något annat. Att följa med i landskapets topografi och låta sig vara en del av det omgivande, inte bara en betraktare vid sidan av.

Det är ofta ingen lätt match att försöka köra en gammal väg. Här och var tar det slut. Ombyggt. Bortforslat. Om och om igen har vägen ändrats så att den leder till den nybyggda motorvägen. Tids nog lär man sig. Man får låta det ta den tiden.

Med en bensinbolagskarta från modernismens tidevarv i handskfacket blir resan roligare. Och snurrigare. Åker man med sin gamla Nynäs-karta hittar man dessutom inte bara vägen, utan också Nynäsmackar längs den. Några är borta. Andra är ombyggda eller lämnade vind för våg.

Några få är upprustade, utökade och öppna. Som så många andra mindre mackar heter de numera Shell.

Nynäs grundades genom uppförandet av raffinaderiet i Nynäshamn 1928. Fyra år senare började bolaget att bygga upp ett eget stationsnät runt om i Sverige. Profilen var medvetet svensk och färgerna givetvis gult och blått. Många lär ha tankat på Nynäs för att gynna svensk bensin framför de stora amerikanska bolagens dominans på den svenska marknaden. I slutet på sextiotalet nåddes storhetstiden med nära 500 stationer.

Nynäs bensinmackar köptes upp 1981, men bolaget finns fortfarande kvar på oljemarknaden. Idag tillverkas oljor och andra kemiska produkter av företaget som i internationell anda numera heter Nynas. Även om prickarna trillat av är bolaget alltjämt blågult.

Vi ska erkänna att Nynäs-relikter kan vara svåra att hitta idag. Kartan hittade vi på loppis. Vill man se en pump i hyggligt skick kan vi rekommendera att köra Västkustvägen, gamla riksväg 2, i Malmö. Skruvgatan går parallellt en bit. Där gatorna viker av åt varsitt håll står den där som en trafikdelare.

Men om man vill ser hur en pump såg ut före Shells övertag får man inte ha för brått. Då kör man nämligen förbi. Det gäller att hitta sin egen takt. Tids nog kommer man alltid fram.


Nynäs Bilkarta. Södra Sverige. Foto: Henrik Nerlund

Stockholmsnatt

STOCKHOLM. Under en nattlig vandring genom Stockholm presenterar sig staden på ett annat sätt än vi är vana vid. Vi ser andra saker än vi ser på dagen. På vissa håll breder mörkret ut sig. Dåligt upplysta parkvägar lämnar vi därhän för säkerhets skull.

Stockholms större affärsgator lyser upp natten. Bilar och nattvandrare passerar oss och liksom vi nattstängda butiker. Ljuslådorna breder ut sig.

Överallt ser vi hur olika modeller av skåp med plastsidor hänger ut med fasaderna. Visst fyller de sin funktion som inkastare till skyltfönstren, men särskilt vackra är de inte.

Nej, det vi har gått ut för att se spelar i en annan division. Glasrör med gas: Neon. I svängda bågar bildas butiks- och restaurangnamn. Regnblöta gator glänser i rött, gult och blått. Vi går ett varv runt Odenplan. Bilskolan ligger kvar på hörnet. Tranan lyser blå.

Längs Odengatan vandrar vi mot S:t Eriksplan. Här avlöser de varandra: Espressobutiken, Café Ogo, Tennstopet, Ritorno och Sko Wera. Det blir en vacker tur tillbaka till modernismen. Här badar gatan i det ljus som vi innerligt hoppas fler av stadens stråk ska glänsa i.

En gång var Stockholm en neonglittrande metropol. Överallt lyste mer eller mindre fantasifulla skapelser i gathörnen.

Storstad och neon hör ihop tycker vi. Ju mer neon desto större stad. Titta bara på de tidiga höghusen vid S:t Eriksbrons Kungsholmsfäste. Takneonen på Sportpalatset fullkomligt skriker storstad. Kunde ha varit Batmans Gotham City eller varför inte New York.

Alla städer ser annorlunda ut på natten. Med neon blir nattstaden en större och vackrare upplevelse.


Stockholm. Tennstopet, korsningen Odengatan Dalagatan. Foto: Therese Bengtsson

Modernisma

STOCKHOLM. Äntligen en blogg om modernismens epok. Det tycker vi iallafall.

Förhoppningsvis kommer vi kunna presentera en resa i ett Sverige och i en omvärld som fortfarande är någorlunda modern. Bland spillror och färgflagor finns det något vi gillar. Ett land med mackruiner och vänliga kondisservitriser. Gamla riksvägar som minns en annan tid.

Den här bloggen skulle nog inte varit möjlig utan en loppisfyndad termos med kaffe, K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis, jazzartister som Monica Zetterlund, Miles Davis, Stan Getz; och förstås vår förra bil Skorpan som förflyttat oss i tid och rum.

Välkommen!


Onslunda. Therese och Henrik vid en Star 45. Foto: Truls Berlin