Småmacken mitt i storstaden

SUNDBYBERG. Småstaden mitt i storstaden kallar sig Sundbyberg. Som den första förstaden till Stockholm tronar ännu ”Sumpan” som en självstyrande stad. De andra, Aspudden och Midsommarkransen har ätits upp av den stora grannen sedan länge. Även om känslan är att tiden går lite långsammare i den tidigare industristaden börjar markpriser och bostadsspekulation att leta sig hit.

Det var länge sedan de sista pralinerna rullade av Maraboubandet här och ännu mer avlägset ter sig idag det stora kabelverk som spottade ur sig linor för starkström. Istället har den kreativa medelklassen flyttat in med sushibarer och espressohak. I den tidigare så livliga korsningen av Allén och Järnvägsgatan är det numera förhållandevis lugnt.

Vid samhällets västliga port låg här under många år den förnämliga bensinstationen ”Alléservice”. Idag flagar stationshuset bort i drivor av gamla bilar som betjänas av den ännu levande verkstaden. Macken, som hela tiden haft en oviss tillvaro på rivningskontrakt, pustar ut ännu ett tag i väntan på de ständigt hotande grävskoporna.

Bensinstationen är elegant välvd mot korsningen i en konkav omfamning av motoristerna. Under många år var ”Alléservice” en flermärkesstation, där det gick att tanka bensin från flera bolag. Framförallt var det BP och Gulf som stod för soppan. På senare år blev det Q8 för att sedan några år helt sina ur slangarna. Som enda rest från denna tid sitter ännu BP:s gröna sköld på fasaden. Utformningen är den kursiva varianten som såg dagens ljus 1989 och gällde fram till millennieskiftet då skölden skrotades för gott av BP:s brittiska huvudkontor.

Under mackens hela verksamhet har servicedelen med sina två stora portat använts för reparationer och rund- smörjningar. Hallen har påkostade ljusinsläpp i glasbetong som ger ett sakralt ljus långt in i det helkaklade innersta av bilismens helgedom. Trots sitt skick tillhör ”Alléservice” de finaste exemplar av de ännu stående resterna av modernismens bensinmacksperiod.

Det ständiga rivningskontraktet till trots står ännu bensinstationen kvar. Vi hoppas att de styrande i Sundbyberg inte förhastar sig och tar ”Alléservice” av daga. Läget mellan järnväg och gata kan knappast ge några nya bostäder. Istället borde verksamheten få utvecklas igen. Sumpan behöver sin småmack.


Alléservice flagnar bort. Foto: Henrik Nerlund.

Grundstötta bilister i Roslagen

GRUNDET. Någonstans i Roslagen har ytterligare en småmack dukat under. När vi stannar till en sommar- eftermiddag är det lugnt vid de rester av bolaget Bilisten som fortfarande står kvar och minns. Här har det inte runnit någon bensin genom slangarna de senaste åren.

Bilisten grundades som en billighetskedja av Volvo 1976. Redan från början var affärsidén att sälja bensin via automat. Automatiseringen av bensinstationerna förändrade marknaden under sjuttiotalet och innebar det definitiva slutet för de personligare mackarna med personal som också tankande vid pumpen.

Tankomaten blev verklighet när samma teknik som användes för bankomaternas sedelutmatning vändes bak och fram och tillät exakt inmatning av sedlar. Tekniken utvecklades i Sverige och den första tankomatmacken invigdes redan i slutet av sextiotalet i Västerås.

Vi funderar över vad automatiseringen inneburit för livet på landsbygden. På sina håll, ett sätt att behålla delar av en utglesad service. På andra, nedläggning av butik och verkstad. Här i Grundet, till och med nedlagda automater.

Bilisten, som fortfarande finns kvar som bolag, har liksom de andra bensinföretagen en händelserik historia med uppköp och övertaganden. Redan 1985 såldes företaget till Shell som var ägare fram till slutet av nittiotalet. År 2000 köpte Bilisten ett stort antal mackar under namnet Polar av Shell. Efter ytterligare försäljningar hamnade bolaget i samma koncern som QStar.
Inget av detta syns vid det lilla vägskälet vid Grundet. Här står pumparna kvar under sitt glasfibertak med Bilistenloggan. En ganska akterseglad plats idag.

Vi stannar ett tag och pratar om just taket. Trots sitt rangliga skick är det lite av en raritet trots allt. Vi undrar om hur många andra formpressade tak av detta slag som tillverkats. Det är åtminstone det enda i sitt slag som vi sett under våra resor.

Ingen stannar längre här och svär över femtiolappar som fastnar i sedelautomaten. Eller väljer mellan blyfri eller blyad 98. Snart har också vi lockats av Sommarsverige att fara vidare längs med Roslagsvägarna.


Grundet. Sedelautomaten har svalt sin sista hundring. Foto: Therese Nerlund.

Från bensin till bråte

GRISSLA. Medan hjulen snurrar allt snabbare i Sverige fortsätter vi att följa spåren av en inte alltför avlägsen närtid. I samklang med de ekonomiska framstegen rätas vägarna ut och motorvägarna läggs ut över fälten. Det är förstås ingen utveckling som vi i grunden ställer oss aviga till. Den moderna människan har bråttom oavsett om transporten består av personer eller varor. Vad vi däremot predikar är att inte glömma det som så nyligen var.

I Norduppland schaktas jord bort och asfalt kavlas ut i ett långt band från Björklinge till Mehedeby. Om några år står den av många efterlängtade autostradan färdig. Liksom resten av norrlandstrafiken kör vi ännu för en tid på de breddade resterna av rikstretton.

Vi passerar Gryttjom för att se vad det är kvar av den kända spökmacken i Grissla. Den får ett par minuters paus. Mer är den inte värd.

Hade det inte varit för skylten som gapar tomt hade vi knappt sett en bensinstation. Din-X-logotypen är borta sedan länge. Det som är kvar är en salig röra av bråte som sakta multnar. Taket över pumparna har rasat in och resten av förfallet är så långt gånget att inte ens vi kan finna detaljer att romantisera.

Vi far fort vidare och diskuterar än en gång hur snabbt tiden går. Macken i Grissla var i fullt bruk för bara tjugo år sedan och inrymde dessutom en mindre grillbar som varje sommar gästades av hungriga bussturister i mängder. Idag hänger kommunens rivningshot tungt över stället. Konkurser och oklara ägarförhållanden har beseglat ytterligare en bensinstations öde.

Vi läser om att Aftonbladet haft en fabless för macken i Grissla. Varje gång tidningens fotografer passerat lär de ha tagit en bild. Fram till att den digitala tekniken slog igenom har tidningen alltså ögonblicksbilder från uppgång och fall. Huruvida våra bilder av stället är bland de sista som tas vet vi inte, men det är nog en kvalificerad gissning.

Tiden går på platser som Grissla också. Snart står den nya vägen klar. Då finns ingen anledning att passera här mer. Ingen förutom för dem som vill hinna minnas en inte alltför avlägsen nutid.


Grissla. En skylt gapar tom i förfallet. Foto: Henrik Nerlund.

Hastighetsbegränsningens baksida

VÄDDÖ-RÅDMANSÖ. Försommaren glider över i midsommartid. Värme och ljus känns befriande efter en lång vinter. Och friheten kommer snart bli större än den vi känner i sinnevärlden. På Mats väg någonstans på mellersta Väddö i Roslagen möter vi hastighetsgränsernas upphör. Här blir farten fri.

Det cirkelrunda gula märket med ett svart streck över är påmålat på baksidan av 30-skylten som åt andra hållet markerar begränsningens början. Idag känns det som om det borde vara tvärt om. Vårt gulsvarta märke är för mycket raritet för att förminskas till att bara vara baksida.

Vi funderar över den krackelerade ytans betydelse. Här är gasen i botten tillåten. Åtminstånde var det så till 1971 då märket mönstrades ur skyltflottan. Istället tilläts då 130 kilometer i timmen som högsta hastighet. Två år senare sänktes farten till dagens maximum på 110. Nu diskuteras som bekant återigen en höjning. Tio kilometer snabbare är det tänkt att bli på de bredaste asfaltsrakorna. Men någon fri fart lär det inte bli tal om.

Enligt våra källor är det bara på tyska autobahn som hastighetsbegränsningen upphör i vår världsdel. Och där finns förstås också debatten om hastigheterna. Förespråkarnas slogan är ”Freie Fahrt für freie Bürger”, fri fart för fria medborgare.

Tillbaka till Roslagen. Här lär det aldrig bli högre gränser än femti. Å andra sidan är det nog svårt att köra snabbare på slingriga grusvägar som här. Vi sätter oss i bilen igen och fortsätter diskutera. ”Kines med sorgband” var visst stockholmsslangens ord för märket vi nu lämnar i fri hastighet.

Nästa fynd ur femtitalets skyltskatt sker på Rådmansö någon mil bort. Vi skapar bekantskap med en vild varning för lekande barn. På märket är det snarare två förälskade tonåringar som springer efter varandra. På dagens märke har de båda blivit till välartade barn som snällt håller varann i hand efter föräldrarnas förmaning.

Femtitalskärlek smäller högre. Här har, om man läser märket som vi, ungdomar sprungit, kanske dansat fram i grönskan. Vi tycker att det känns rimligt. Det blir en speciell stämmning hos unga tu när försommaren glider in i midsommartid.


Väddö. Här finner vi begränsningarnas baksida. Foto: Therese Bengtsson
Rådmansö. Ungdomskärlek. Foto: Therese Bengtsson