M O D E R N I S M A

En kulturblogg om modernismens epok. Vi besöker moderna mötesplatser, fikar på kondis och tankar på mackar som ingen längre minns. Varsamt letar vi efter rekordårens reliker. Samtidigt försöker vi filosofera kring en nyss flydd samtid. Kommer världen någonsin att bli så modern som den varit? © Henrik Nerlund (text) & Therese Nerlund (foto)

fredag, juni 23, 2006

Hastighetsbegränsningens baksida


VÄDDÖ-RÅDMANSÖ. Försommaren glider över i midsommartid. Värme och ljus känns befriande efter en lång vinter. Och friheten kommer snart bli större än den vi känner i sinnevärlden. På Mats väg någonstans på mellersta Väddö i Roslagen möter vi hastighetsgränsernas upphör. Här blir farten fri.

Det cirkelrunda gula märket med ett svart streck över är påmålat på baksidan av 30-skylten som åt andra hållet markerar begränsningens början. Idag känns det som om det borde vara tvärt om. Vårt gulsvarta märke är för mycket raritet för att förminskas till att bara vara baksida.

Vi funderar över den krackelerade ytans betydelse. Här är gasen i botten tillåten. Åtminstånde var det så till 1971 då märket mönstrades ur skyltflottan. Istället tilläts då 130 kilometer i timmen som högsta hastighet. Två år senare sänktes farten till dagens maximum på 110. Nu diskuteras som bekant återigen en höjning. Tio kilometer snabbare är det tänkt att bli på de bredaste asfaltsrakorna. Men någon fri fart lär det inte bli tal om.

Enligt våra källor är det bara på tyska autobahn som hastighetsbegränsningen upphör i vår världsdel. Och där finns förstås också debatten om hastigheterna. Förespråkarnas slogan är ”Freie Fahrt für freie Bürger”, fri fart för fria medborgare.

Tillbaka till Roslagen. Här lär det aldrig bli högre gränser än femti. Å andra sidan är det nog svårt att köra snabbare på slingriga grusvägar som här. Vi sätter oss i bilen igen och fortsätter diskutera. ”Kines med sorgband” var visst stockholmsslangens ord för märket vi nu lämnar i fri hastighet.

Nästa fynd ur femtitalets skyltskatt sker på Rådmansö någon mil bort. Vi skapar bekantskap med en vild varning för lekande barn. På märket är det snarare två förälskade tonåringar som springer efter varandra. På dagens märke har de båda blivit till välartade barn som snällt håller varann i hand efter föräldrarnas förmaning.

Femtitalskärlek smäller högre. Här har, om man läser märket som vi, ungdomar sprungit, kanske dansat fram i grönskan. Vi tycker att det känns rimligt. Det blir en speciell stämmning hos unga tu när försommaren glider in i midsommartid.


Väddö. Här finner vi begränsningarnas baksida. Foto: Therese Bengtsson
Rådmansö. Ungdomskärlek. Foto: Therese Bengtsson

Etiketter: ,

2 Comments:

Anonymous Rostsverige said...

Toksnyggt & poetiskt! Solblekta och slitna vägmärken är speciella. Allrahelst om de står vid övergivna vägsträckor.

18 juli, 2006 12:30  
Blogger MODERNISMA said...

Tackar för de vänliga orden! Visst blir gamla vägmärken ofta den rekvisita som riktigt höjer upplevelsen längs en halvt om halvt kasserad väg! Fler skyltar är upphittade under sommaren och kommer att presenteras senare!

Modernisma

24 juli, 2006 20:59  

Skicka en kommentar

<< Home