Sju sorters kakor och Elvis på tallriken

TRYDE. ”Jail House Rock” strömmar ur högtalarna inne på kaféet. Elvis mörka röst letar sig ut till parkeringsplatsen där vi står och darrar över det platta landskapet. Vi har stannat för en kopp kaffe och för att äta de obligatoriska sju sorters kakorna. På 50-tals kaféet i skånska Tryde äter man nämligen hallongrottor och schackrutor än.

Vi spanar in turistkabinerna som går att hyra sommartid. En rosa Caddilac står utanför och skiner. Det ser ut som en installation som är lite för bra för att vara sann. Ett stenkast bort står två ESSO-pumpar och gör bilden fullständig.

Medan jukeboxen klickar till och byter skiva kliver vi över tröskeln. ”Devil In Disguise” går på. Det är sådär lagom mörkt där inne. Vi går fram till disken för att beställa. Kaffe och kakor förstås, men också en smörgås med tillhörande Champis blir det.

Inne på kaféet är rummen möblerade med tidstypiska möbler, golven är svartvit-rutiga och fina reklamaffischer tittar ner på oss från väggarna tillsammans med porslin och burkar på hyllorna. Vi slår oss ner och börjar prata över kaffet. Vi kommer ganska snabbt fram till att balansen från jakten på det moderna här förskjutits till nostalgins fördel.

Här finns till och med ett litet 50-tals museum. Vi sitter kort sagt i en levande samling. Utvalda delar av ett decennium omger oss och skapar en genomtänkt miljö. Det är hemtrevligt och servicen är sådär skånskt personlig.

Vi sitter länge och pratar. Under tiden hamnar mer av ”The King” på skivtallriken. Efteråt skriver vi i den tummade gästboken. Många verkar vara stammisar här. Namnen återkommer sommar efter sommar. De som lyckats hitta hit kommer igen.

Nu gäller detta även oss. Medan vi går ut över altanen bort mot bilen svartnar himlen och åskan börjar mullra. Landskapet darrar. Sakta smälter Elvis röst samman med det kommande regnvädret.


Tryde. Kaffe och Caddilac. Foto: Therese Bengtsson.

Kaffe och kaka i neon

LUNDE. Vägen bär norrut. Sommarkvällen är vacker och det sena ljuset bedrar klockan. Det är är långt efter stägningsdags när stannar utanför Wästerlunds konditori i Ångermanländska Lunde.

Alldeles vid foten av den vackra Sandöbron ligger detta klassiska vägnötarhak. Den gamla riksvägen ligger sömnig brevid. Någon enstaka bil stör tystnaden som annars är talande för en sträckning som nyligen lagts vid sidan av.

Ett par kilometer bort spänner den nya Höga kustenbron över Ångermanälven och betjänar därmed E4:ans livligare trafik. Vi njuter av lugnet och promenerar både på den avlastade bron och kring det tysta konditoriet.

Wästerlunds läge vid bron måste varit idealiskt för en kaffepaus innan resan fortsatte. Eftersom vi kommit långt efter sista koppen serverats för dagen kan vi inte svara på om det är smaken på kaffet eller kakorna som dragit resenärerna hit i decennier. Vad vi däremot kan svara på är hur infångaren på taket drar till sig uppmärksamheten.

Ovanpå den lilla funkisbyggnaden reser sig en glad bagare i neon som lockar med både kaffe och bakverk. På gaveln finns mer vacker neon. ”KAFFE” står det i vertikala versaler. Vi står länge och beundrar den fallna glansen.

Det sägs att alltihop från början varit ett svartbygge. Familjen Wästerlund som driver kaféet hann inte vänta på lov utan byggde upp verksamheten i hemlighet innuti en lada. När väggarna sedan revs stod konditoriet klart.

Vi pratar om uppfiningsrikedom och driftighet. Idag kan ingen vara upprörd över familjens agerande. Och vad skulle de mångtusentals resenärer som fått en kaffetår här sagt om kommunens byråkrater lyckats riva stället?

Det som idag bekymrar har inte med bygglov att göra. Det är med en känsla av oro vi ser ”till salu”-skylten vid dörren. Vi frågar oss om det snart är slut med fikapauser här? Kommer någon att ta över Wästerlunds mission att serva vägens folk?

Som vanligt kan vi inte göra annat än att hoppas på det bästa. När gamla vägar snörs av och ligger som korvsjöar brevid den strida strömmen blir det svårare att driva ikoner som Wästerlunds vidare. Framtiden ger svaret.

Vi rullar vidare över den gamla bron. Ljuset ligger över horisonten norrut. Klockan visar allt mer och solen blir allt starkare. Det moderna Sverige ligger kvar i spillror längs vägen. Det bär norrut.


Lunde. Wästerlunds konditori vid Sandöbron. Foto: Henrik Nerlund

Kokkaffe och hembakt i Kolmården

OLOFSBERG. Vi lämnar riksettan vid Strömsfors i riktning mot dagens vältrafikerade E4:a. Men precis innan de båda vägarna går upp i varann svänger vi in på en liten grusväg. Det är en liten rest av den gamla Stockholmsvägen som vi nu beträder. Sakta slingrar vi upp genom Kolmården.

Ståtliga tallar gömmer det som under århundraden varit nästen för laglösa och stråtrövare. Det här var farliga trakter förr. Så sent som för två hundra år sedan kantades riksvägen genom Kolmårdsskogen av steglade tjuvar och mördare. Tydliga påminnelser både för resenärer och rövarband.

Idag känns skogen trots sin dramatiska historia, mycket harmonisk och säker. Vi är glada att vi reser här i vårt eget århundrade. Åtminstånde nästan. Efter ett par kringelkrokar blir det nämligen sextiotal. Vi kommer fram till Olofsberg.

Här driver Håkan Thornell kafé med både brygg- och kokkaffe. Miljön är en resa i sig. Både disk, meny och möblemang går i samma tidstypiska stil. Med kaffe, falukorvssmörgås, en Champis och ett par hembakta mazariner får man en rejäl rast för samma priser som förr. Är börsen tom finns gårdagens kaffe för en krona koppen i en tv-kanna.

För de som inte väljer de gamla vägarna är förmodligen Håkan Thornells jätteskylt längs med motorvägen mer känd än kaféet. Med ömsom provocerande och humoristiska budskap lägger han sig i byråkraters och politikers förehandanden till glädje eller förtret för de förbipasserande.

Vi sitter i solen med varsin kopp kaffe och försöker fånga atmosfären. Runt omkring finns fantasifulla skapelser som en norsk ambulans och en lätt modifierad vagn från Gatukontoret. Ett anslag på den lilla utomhusscenen kungör att Arne ”Rosen” Quick kommer och spelar under sommaren.

Innifrån kaféet hörs Lars Hylands välbekanta röst. I den svartvita TV:n ska statsminister Erlander precis dra det där skämtet om prästen som laddar om. Från transistorn rapporteras att Marilyn Monroe nyss hittats död. Och på löpsedlarna annonseras att Sverige ska gå över till högertrafik. Kaféet är minst sagt ett tidsdokument.

Efter påtår bär det av igen. På vägen ut stannar vi nätt för en tillsynes handtextad variant av det gamla cirkelrunda stoppmärket. Mätta och belåtna rullar vi nerför skogsvägen mot Norrköping. Genom en vägport passerar vi under europavägen och efter ett par kuvor är vi nere vid Getå hotell.

Här kunde resenärer pusta ut förr. Kolmårdens skog var avklarad. För oss fortsätter nu resan genom Östergötland återigen på riksettan. Vi har välbekant asfalt under däcken.


Kaféet i Olofsberg. Foto: Therese Bengtsson
En och annan Champis och Cola har gått åt. Foto: Therese Bengtsson
Före 1974 var stoppmärket runt. Foto: Therese Bengtsson

Klockan kvart i sex 1955

FÅRÖ. Det är en sådan där sommardag som man inbillar sig bara finns i Sverige. Vinden smeker sakta. Sol och kalksten i kombination bländar. Vi har lämnat Gotland och nyss landstigit på Fårö. Det är lugnt och vi har gott om tid på oss innan vi måsta vända tillbaka till färjan.

Det är inte särskilt långt till Kutens Bensin. Plötsligt ligger det på höger sida. Vi stannar. Klockorna är kvart i sex. Som alltid på Kuten. Den 30 september 1955 stannade alla klockorna på samma minuttal. Samtidigt tog James Dean sitt sista andetag där borta i Amerika.

Vi sprätter lite med fötterna i gruset och ser oss omkring. Bortsett Deans bilolycka känns 1955 bra. Vi pratar om modernismens guldålder. Omgivningen är full av bilvrak, bensinpumpar, neon och annat som får oss att känna oss hemma. Med varsin kaffe och en Champis sätter vi oss bland rost och minnen.

Kutens Bensin är på samma gång ett kafé, ett nostalgiparadis och en bilkyrkogård men mest är det en hyllning till Kungen. "Elvis" lyser neonen på Kutens fasad. Här samlas ortens rock-a-billys med tillresta för att lyssna på musik från när det begav sig.

Vi är egentligen inga nostalgiker. Vi hyllar och letar efter det moderna. Men ibland hittar man det just för att någon annan samlat ihop de pusselbitar som annars skulle spridits för vinden. När det är tomt i kopparna går vi ett varv till.

Nedtagna neonbokstäver som bildar meningen "ER BÄSTA GARANTI" samsas med ett tomt oljefat från Caltex. Samma märke återfinns på den karakteristiskt röda pumpen framför Kutens fasad. Motorburen ungdom eller varför inte ålderdom är målgruppen.

Kutens motto är "Fuel for the Soul", och det stämmer väl in på vad musik och moderna reliker gör med en. Vi lämnar nöjda denna oreda av intryck.

När vi kommer upp på vägen igen är klockan inte mer än efter lunch. Året är inte längre 1955. Men sommardagen känns närmast tidlös. Så är det bara i Sverige inbillar vi oss.


Fårö. Kutens Bensin. Foto: Henrik Nerlund