På väg mot Gotlands slut

FIDENÄS. Resan går mot Hoburgsgubben. Den plats där land möter hav. Precis innan vi kör in på Sudret, innan vi kommer till det smala näs som en gång var ett sund mellan två öar kommer vi till Fidenäs. I en liten grupp står ett par gamla Ljungmanpumpar. På den nyare varianten sitter OK:s dekal. Och bensin finns än att tanka här.

Vi funderar över färgskillnaderna. Den gamla Star 76 från 1950 är närmast vinröd och påminner starkt om den färg Caltex hade på sina pumpar. Sällskapet är den femton år yngre Star 167. Här är färgen övertygande i OK:s skala.

Det var 1926 som det konsumentkooperativa IC, Inköpscentralen, grundades för att 1969 övergå till varumärket OK. Bolagshistorien är krånglig. 1945 grundades Oljekonsumenterna, OK av KF, Lantmännen, IC och två fiskarkooperativ. OK var från början en inköpsorganisation men blev med tiden en egen stationskedja vid sidan av IC. Tillsist valde alla kooperativa oljeföreningar att välja OK-symbolen.

Vi undrar vad det är som gäller i Fidenäs. Caltex, IC, OK? Varifrån kom den första bensinen som såldes vid denna enkla tapp? Som vanligt är det svårt att hitta någon att fråga. Vi får fortsätta att grubbla.

Pumparna i olika färg och med olika födelse år står kvar och ruvar på sina minnen. Vi ser dem i backspegeln. För varje sekund blir de mindre. Vi fortsätter genom det vackra landskapet. Sudret omger oss. Snart når vi vårt mål: där Gotland uppslukas av havet.


Fidenäs. Gamla Ljungmanpumpar brevid och bakom Therese. Foto: Henrik Nerlund

Röda stjärnan och evighetsdrömmar

TINGSTÄDE. På gaveln hänger en röd stjärna. Caltex gamla logotyp. Vi stannar men ingen syns till. Borstett en strid ström av sommarlediga bilister är det lugnt i gotländska Tingstäde. Framför oss står ett vitt eternitklätt bostadshus som tidigare också varit mack.

Uppfarten är alldeles för bred för att bara vara för privata ändamål. På garaget står texten ”TVÄTTNING” kvar. Den rejäla porten står vidöppen. Men ingen syns som sagt till. Vi ser inte heller några spår av pumpö eller andra fundament. Vi står kvar och funderar en stund på hur skylt och text kan hänga kvar i så gott skick.

I vår bilkarta ”Med Caltex genom Sverige” från 1960 är bensinstationen i Tingstäde utsatt. Caltex fanns som varumärke i Sverige mellan 1947 och 1967. Före och efter hette bolaget Texaco. Verksamheten startade redan 1921 genom att Wahlunds Mineralolje AB togs över av det amerikanska moderbolaget, The Texas Company.

När bolaget gick samman med Standard Oil of California föddes Caltex. Den röda stjärnan som är sprungen ut delstatens Texas flagga togs över av det nya bolaget. När företaget återigen blev Texaco i slutet av sextiotalet valdes en ny symbol – hexagonskylten (se stolpen i Vankiva).

Caltex var mycket duktiga på enhetlighet och många stationsbyggnader byggdes på förhand för att sedan fraktas ut i landet. På Röde Trä i hälsingländska Gnarp arbetade man för högtryck med att tillverka monteringsfärdiga stationer i tre olika storlekar. Men stationen vi stannat vid har nog inte snickrats till i Norrland.

Den vita eterniten riktigt lyser i solskenet. Väggbeklädnaden som pryder boningshuset marknadsfördes som helt underhållsfri. Ett evighetsmaterial helt enkelt. To eternity. Vår gotländska bensinstationsföreståndares ambitioner var det inget fel på. Men det blir sällan som man tänker sig.

Texacos svenska historia tog slut 1996 efter att bolaget först sålts till OK Petroleum för att sedan bli Preem. Men så långt kom aldrig macken i Tingstäde. Den är fortfarande pre-1967. Och det tycker vi om. För vad är gröna björnar mot röda stjärnor?


Tingstäde. Caltex röda stjärna hänger kvar. Foto: Henrik Nerlund

En tankbils väntan

BUNGE. En resa längs våra gamla vägar är ofta en resa i tiden. Överallt har tidigare resenärer lämnat spår. Det gäller oftast bara att man är lite uppmärksam på vad som döljs i vägkanterna för att resan ska bli spännande.

I modernismens tidevarv var Sverige ett levande land längs vägarna. Det bodde folk nära in på, och många hade sin försörjning genom vägens passerande trafik. Människor stannade, tankade och bodde över. Och överallt arbetade andra människor i de resandes tjänst. Idag har vägarna rätats ut och bilresorna behöver inte längre lika många stopp innan man kommer fram. Men spåren finns där.

Vi är förtjusta i detta Sverige som står kvar. Det är naturligt att alla dessa före detta mackar som står kvar därför tar en stor plats i denna förtjusning. Det har sålts bensin under minst fyrtio olika namn i Sverige och det totala antalet stationer är många tusen. Bara Gulf hade närmare fyra tusen stationer under sin guldålder.

Marknadsledande märken som Shell eller BP måste ha haft ännu fler. Samtidigt hade bolag som Esso, Nynäs, Koppartrans, Caltex, IC, Fina, Mobil och Uno-X sina egna stationsnät. Bara den logistiska utmaningen att se till att alla bensinstationer hade fyllda tankar måste ha varit enorm.

Det är sällan man ser spår av denna hantering. Vi får åka så långt som till Bunge på Gotland för att hitta en riktigt vackert patinerad tankbil. Dessutom har vi bara tur. Efter ett par felåkningar i jakt på andra saker hamnar vi på en skogsväg som mynnar ut i en glänta bred nog att vända i.

Shells imponerande tankbil bara står där och väntar på oss. Sällan har man väl tyckt att en gammal lastbil varit så vacker. Vår vändning tar längre tid än vanligt. Var finns alla de andra bolagens bilar? Står de kanske och rostar någonstans vid nedlagda oljehamnar och raffinaderier? Är det till Göteborg eller Nynäshamn vi ska styra resan?

Hur som helst finns spåren någonstans. Tidigare resenärer och de som arbetat i deras tjänst har gjort sina avtryck. Det gäller bara att vara uppmärksam. Sen börjar en resa i tiden.


Bunge. Shells tankbil väntar i en glänta. Foto: Therese Bengtsson

Klockan kvart i sex 1955

FÅRÖ. Det är en sådan där sommardag som man inbillar sig bara finns i Sverige. Vinden smeker sakta. Sol och kalksten i kombination bländar. Vi har lämnat Gotland och nyss landstigit på Fårö. Det är lugnt och vi har gott om tid på oss innan vi måsta vända tillbaka till färjan.

Det är inte särskilt långt till Kutens Bensin. Plötsligt ligger det på höger sida. Vi stannar. Klockorna är kvart i sex. Som alltid på Kuten. Den 30 september 1955 stannade alla klockorna på samma minuttal. Samtidigt tog James Dean sitt sista andetag där borta i Amerika.

Vi sprätter lite med fötterna i gruset och ser oss omkring. Bortsett Deans bilolycka känns 1955 bra. Vi pratar om modernismens guldålder. Omgivningen är full av bilvrak, bensinpumpar, neon och annat som får oss att känna oss hemma. Med varsin kaffe och en Champis sätter vi oss bland rost och minnen.

Kutens Bensin är på samma gång ett kafé, ett nostalgiparadis och en bilkyrkogård men mest är det en hyllning till Kungen. "Elvis" lyser neonen på Kutens fasad. Här samlas ortens rock-a-billys med tillresta för att lyssna på musik från när det begav sig.

Vi är egentligen inga nostalgiker. Vi hyllar och letar efter det moderna. Men ibland hittar man det just för att någon annan samlat ihop de pusselbitar som annars skulle spridits för vinden. När det är tomt i kopparna går vi ett varv till.

Nedtagna neonbokstäver som bildar meningen "ER BÄSTA GARANTI" samsas med ett tomt oljefat från Caltex. Samma märke återfinns på den karakteristiskt röda pumpen framför Kutens fasad. Motorburen ungdom eller varför inte ålderdom är målgruppen.

Kutens motto är "Fuel for the Soul", och det stämmer väl in på vad musik och moderna reliker gör med en. Vi lämnar nöjda denna oreda av intryck.

När vi kommer upp på vägen igen är klockan inte mer än efter lunch. Året är inte längre 1955. Men sommardagen känns närmast tidlös. Så är det bara i Sverige inbillar vi oss.


Fårö. Kutens Bensin. Foto: Henrik Nerlund